"Problemet med många utläggningar om Nietzsche är att de försöker enrollera honom på en sida i något pågående krig, det må sedan föras vid tangentbordet eller i skyttegraven. Sådana övningar är tämligen idiotiska – de innebär ju att man anser att det finns klara fronter och läger, någon av dem måste vara det rätta och riktiga alternativet – det är bara att ta ställning. Men för Nietzsche återstår alltid allt göra – att ta ställning för någon del av det existerande vore att stanna upp."

I QLN kan du tre gånger i veckan läsa mina texter. De handlar om det mesta – och ibland blir det reportage från platser jag besökt för att förstå världen lite bättre. I början på juli var QLN-utgåvorna mina resebrev från Rapallo – där jag diskuterade allt från ligurisk kokkonst till Ezra Pound och Nietzsche … blev de verkligen galna?

29 augusti publicerades de första resebreven – och nu kommer de avlutande avsnitten samlade i en andra del. 

Syftet är förstås att du ska bli intresserad av QLN och börja prenumerera. Det är gratis, och prenumererar gör du här (scrolla till formuläret längst ner på sidan).

….

Hellre bli galen än att bli en ”kulturarbetare”

Det var stillheten och naturen Friedrich Nietzsche sökte när han kom hit till Rapallo i början på 1880-talet.

Han ville vara ensam för att kunna tänka.

När Pound och Yeats kommer hit 40 år senare är det för att de tycker att Rapallo är en lämplig samlingsplats dit de kan dra likasinnade från hela världen. De vill skapa en stor diskussionsklubb, som fungerar som ett hov till dem.

Pound och Yeats har som tänkare ingen större betydelse i dag.

Tyvärr.

Det har däremot Nietzsche.

Möjligen säger det oss något om att man inte likt en tonåring ska drabbas av FOMO-sjukan – alltså Fear of Missing Out – om man vill tänka självständigt och stort.

Ensamhet var för Nietzsche ett nödvändigt tillstånd – varför förstår vi om vi begrundar hans tid i Rapallo, och vad som föregick den.

Då kanske vi också förstår varför vi inte ska rädas att tänka självständigt, även om det i sig kan leda till ensamhet.

Många mycket skarpare hjärnor än min har gått in i Friedrich Nietzsches värld. Antagligen har de flesta varit bättre lämpade än jag för den uppgiften. Men han har en märklig dragningskraft – och jag höll emot länge, innan han föll på plats för mig.

Och att jag ville förstå honom bättre var en av orsakerna till att vi reste till Rapallo där han tillbringade avgörande år.

Förstår du platsen förstår du personen.

Kanske. 

Vi står i Rapallo och tittar upp mot det vi kan skymta av helgedomen på toppen av berget Monteallegro. Den uppfördes till åminnelse av att jungfru Maria uppenbarade sig på den platsen för en bonde för lite mer än 500 år sedan.

– Jag kan inte övertala dig att vi ska ta linbanan upp, försöker Lina.

– Nej, orkade Nietzsche vandra upp dit orkar vi, svarar jag.

– Försök inte hänvisa till Nietzsche, du vill inte åka med linbanan på grund av du så lätt får svindel, kontrar Lina, men inleder ändå motvilligt vandringen upp mot toppen.

Det har genom åren hållits åtskilliga seminarier om Nietzsche i Rapallo. Här tillbringade han ju åren 1882 och 1883 och skrev första delen av Så talade Zarathustra.

Något gör att jag föreställer mig att de flesta av deltagarna på dessa seminarier tillbringade det mesta av sin tid på hotell Excelsior, blev det en vandring blev det längs med strandpromenaden. Numera asfalterad istället för stenlagd – och asfalteringen är så illa gjord att jag anar att ett gäng irländska travellers som ägnar sig åt asfaltering förirrat sig till Rapallo och erbjudit staden sina tjänster.

Att jag gör gissningen om att Nietzsche-forskarna höll sig till Excelsiors salonger och salar beror på att den forskningen är så … vad ska jag säga … ”icke-fysisk” kanske? Av filosofer behandlas Nietzsche som en stor hjärna som utsöndrade tankar, man bortser från att han hade en kropp. 

Men man kan i hans brev studera hur han omtalar sina vandringar, liksom skiftningen i väderlek och naturförhållanden. Det kunde lika gärna vara brev skrivna av en ledande medlem i Friluftsfrämjandet.

De som skriver biografier eller levnadstexter över Nietzsche är däremot fixerade vid hans kropp – men då vid alla hans fysiska problem. 

Vi testade att göra några av de vandringar Nietzsche förtäljer om i breven. Dels vandringen upp till helgedomen på Monteallegros topp och så tillbaka (trots min svindel var jag frestad att gå med på att återvända via linbanan).

En annan gång vandrade vi från Rapallo, längs med kusten bort till Portofino och förbi, en vandring på lite mer än en mil. Men sedan skulle vi tillbaka, och även då gick vi i filosofens fotspår, och valde en väg lite mer inåt landet, och på högre höjd.

Dessa turer och några till fick mig att förstå vilken fysiskt robust person Nietzsche var, och i hans brev framgår tydligt hur han uppskattar ansträngningen, den friska luften och naturen.

Men i texter som beskriver Nietzsches liv framträder en annan Nietzsche, en sedan barndomen sjuklig klen figur, vars olika sjukdomar bara förvärras med åren; migrän, allvarliga störningar av magens och tarmarnas funktioner, gradvis försämrad syn, reumatism … och så vidare.

Det är som om Nietzscheforskningen behövde en Nietzsche som konstant var i uselt fysiskt skick, den har ingen nytta av någon som vandrar upp och nerför Monteallegro (vars stigar är obehagligt branta).

Varför det är så vet jag inte, men jag håller mig till den robuste Friedrich som efter avslutad vandring slår sig ner på en taverna i Rapallos fiskehamn och beställer in ett litet, mycket litet, glas örtlikör. Det han får in är antagligen ett glas Basanotto; basilika, mynta, salvia och citron. Bra för magen.

Ibland ligger han på stranden i timmar i solen, likt en ”sjöborre”. Njuter.

I en neuropsykiatrisk tidskrift hittar jag en längre artikel som diskuterar Nietzsches galenskap. Det är den väntade ensidiga genomgången av varjehanda krämpor, men jag anar också en slags projicering från författarens sida. Han för in en psykosomatisk faktor i galenskapsekvationen – Nietzsches ”förödande/oövervinneliga ensamhet”.

Men breven från Rapallo vittnar om Nietzsches bejakande av ensamheten, den ger honom möjligheten att fullborda inledningen till Så talade Zarathustra.

Jag har en känsla av att allt för många läser Nietzsche som om han var en av oss andra.

Och det var han inte.

I artikeln i den neuropsykiariska tidskriften omnämns de två åren innan tiden i Rapallo som ett förskalv till det sammanbrott som kommer 1889.

Men det knepiga med det resonemanget är att det bortser från de verk Nietzsche skrev åren innan vistelsen i Rapallo, det bortser också från vad han skrev i Rapallo och därmed kollapsar teorien om åren 1880-1882 som ett förskalv till jordbävningen 1889.

Tesen bygger på att det är tilltagande isolering som försämrar Nietzsches mentala hälsa – vilket i sin tur förvärrar de fysiska problemen – vilket då leder till ökande social isolering. En ständigt nedåtgående spiral tills han når botten i Turin 1889.

Men studerar man Nietzsches verk under perioden, samt de brev han då skrev, hur han levde – och hur mottagande av Nietzsches tänkande hade förändrats innan kollapsen … då kollapsar också de gängse tolkningar av varför han blev galen.

Jag har ännu inte stött på en text som lutar åt den förklaring jag finner rimligast; vandringen in i galenskapen var en logisk följd av Nietzsches egen filosofi. Han blev galen därför att det storverk han började skriva i Rapallo hade börjat få genomslag. Och när han såg vilka som hyllade honom kortslöts hans hjärna.

Tar man Nietzsche på allvar, och om man utgår från att han – lite bonnigt uttryckt – hade rätt; då förstår man varför han blev galen. Allt annat hade inneburit att riskerat att svika sig själv – och sitt tänkande.

Hellre dårhuset än att bli en bland andra typiska intellektuella eller ”kulturarbetare”.

Bäst att vara artig mot apotekaren om man vill ha sitt opium

Möjligen är det inbillning ... eller ett resultat av att man i omgivningen lättare lägger märke till det man själv för tillfället är intresserad av. För sittande på ett kafé vid matmarknaden i Rapallo noterar jag i mitt sociala media-flöde att svenska intellektuella (så det bär mig emot att skriva ”intellektuella” i det här fallet) tydligen ska ägna sin semester åt att läsa Nietzsche. En skriver: ”Jag har hört att Nietzsche ska vara så inspirerande – ge mig era bästa tips på böcker han skrivit”.

Förslagen strömmar in från ett antal kultursidesatleter samt från doktorander i diverse ämnen – doktoranderna verkar vara så många att man skulle kunna fylla många containrar med dem. Oklart varför jag väljer containrar som mått, det förutsätter på något vis att det finns en plats där de är önskvärda och dit man skulle kunna skeppa dem … men visst, ett amerikanskt universitetet skulle antagligen gladeligen ta emot dem.

Men det märks inget resultat av dessa idoga Nietzsche-studier i det offentliga samtalet. 

Återstår för mig att försöka förstå varför dessa personer påstår att läsning av Nietzsche för dem varit så givande.

Parallellt med denna spirande Nietzsche-förälskelse i liberala och vänsterradikala kretsar lever Nietzsche-hatet kvar … och det märkligt nog i samma kretsar och miljöer. Den inställningen illustreras bäst av Göran Greiders funderingar efter ett besök på Thielska galleriet:

”Men det retar mig att Nietzsches djupt reaktionära tänkande så ofta ursäktas. Han var antisocialist. Han avskydde jämlikhet mer än något annat (det var för slavarna). Och han influerade nazismen. Det där försöker många ständigt tvätta bort ur historien om denne man som filosoferade med en hammare. Under den guidade turen på Thielska reagerade jag på att det reaktionära i Nietzsches filosofi ursäktades bort – som vanligt med hjälp av den elaka systern. Guiden var i övrigt lysande, direkt lysande, det är inte det. Men det är tråkigt att denne filosof så ofta ursäktas.”

Jag har för länge sedan upphört att reta mig på Göran Greiders uttalanden om olika tänkare, författare och filosofer. Han har aldrig i verklig mening försökt läsa dem, utan fabulerar fritt, kanske med utgångspunkt från baksidestexter.

Men man kanske måste göra så om man tänker lika mödosamt och långsamt som man andas.

Problematiskt för Greider borde ju vara att ledande svenska socialister under årtiondena kring år 1900 såg sig själva som nietzscheaner – starkast var strömningen i Lund i de grupper som formerades med Bengt Lidforss som centralgestalt; en riktning som senare kom att vilja omsätta sin idéer med statlig hjälp för att åstadkomma ”rashygien”.

Och Hjalmar Brantings wagneriansm som innehöll ett visst mått av kritik mot Wagners svärmande för kristendom gör att Branting hamnar tämligen nära den kritik Nietzsche med tiden kom att utveckla av Wagner.

Men … allt detta är egentligen ointressant – jag gör inget försök att hävda att Nietzsche egentligen var socialist – eller för den delen någon annan sorts ”-ist”.

Han var något annat … och helt eget.

Problemet med många utläggningar om Nietzsche är att de försöker enrollera honom på en sida i något pågående krig, det må sedan föras vid tangentbordet eller i skyttegraven.

Sådana övningar är tämligen idiotiska – de innebär ju att man anser att det finns klara fronter och läger, någon av dem måste vara det rätta och riktiga alternativet – det är bara att ta ställning.

Men för Nietzsche återstår alltid allt göra – att ta ställning för någon del av det existerande vore att stanna upp.

”Den som på djupet och i alla dess aspekter, förstår en företeelse blir den sällan trogen”, säger Nietzsche i Mänskligt, Alltför mänskligt. Den som i verklig mening förstår något har bringat det som funnits på ”djupet upp i ljuset”.

Och då upptäcker man alltid det som är fel eller otillräckligt.

I dag har vi få som förstår företeelser på djupet.

Men det mest märkliga är att vi har så få som går in under kategorin ”sällan”, alltså fullt medvetet väljer en dålig sak som de faktiskt förstår är dålig; för Nietzsche förutsätter att det finns en liten grupp intelligenta personer som väljer det som är fel och otillräckligt, detta efter att ha gjort en kalkyl och kommit fram till att den sak som är fel och otillräcklig ändå tjänar deras syften.

Men de som väljer det usla och gistna i dag – de gör det för att de tror att det är gott.

Och det kan man bara beklaga. Inte så mycket för att de gör det valet, utan mer för att ... ja ... vem vill inte hellre ha intelligenta motståndare?

Att föra kulturkrig mot inte bara obildade, utan också ointelligenta personer gör att du riskerar att bli deras avbild.

Dessutom … som Nietzsche säger i en aforism; många som för tillfället har rätt i en fråga behåller för evigt sin ståndpunkt av bekvämlighet – eftersom motståndarna är idioter. Lättast så.

Under tiden i Rapallo märker man i breven hur Nietzsche trivs med tillvaron. Jo, jag vet … ”trivsel” är inte ett ord man förknippar med honom … men jag kommer inte på ett bättre ord. 

Och han trivs med ensamheten, avstyr försynt besök, tackar lika försynt nej till inbjudningar.

Han skriver.

Han vandrar.

Han solar, liggande på på klipphällar dagdrömmer han om hur det en dag ska resas ett monument över honom på stranden vid Rapallo för att markera att här började skapandet av Så talade Zarathustra … och varför inte … för som han tidigare konstaterat; ödmjukhet och ovilja att lyfta fram sig själv är ”bara en raffinerad form av hyckleri”.

Ändå … han är alltid extremt artig mot sin omgivning i staden, som han alltid är – var han än är – när det rör sig om ”vanligt” folk; vare sig det är värdshusvärdinnan, fiskarna eller en apotekare behandlas de med vederbörlig respekt; apotekaren kanske mest för att han ska gå med på att lämna ut de recept Nietzsche själv totat ihop. Det går åt en del opium i Rapallo.

Om man är beskaffad som Greider förfäras man förstås av idéer om övermänniskor och blonda bestar utan moral.

Men målet för övermänniskans seger är ju redan tidigare fastlagt av Nietzsche:

”Under civiliserade omständigheter känner var och en sig överlägsen alla andra genom de egna färdigheterna och kunskaperna på åtminstone ett område. Detta är grunden för den allmänna välviljan…”

Övermänniskan ska skapa dessa ”civiliserade omständigheter” – då krävs det att han bryter med det som allmänt betraktas som civiliserat.

Resultatet?

Ett organiskt och hierarkiskt, och meritokratiskt samhälle … du måste vara bra på något.

Det är den sorts samhälle övermänniskan ska skapa.

Och … jag tror det samhället skrämmer Greider och sådana som han mer än vad tanken på en övermänniska gör.

För att inte tala om konstaterandet i Så talade Zarathustra:

”Staten är det mest hänsynslösa av alla hänsynslösa monster”.

När Nietzsche kommer till Rapallo 1882 har hans frieri till Lou Salomé två gånger avvisats – men det verkar inte dämpa hans energi.

Tvärtom.

De kommande åren fram till sammanbrottet 1889 beskrivs ofta som år av tilltagande isolering, och frenetisk kamp för att få genomslag för de egna idéerna, och denna golgatavandring in i ensamheten ska enligt gängse visdom bidragit till galenskapen.

Men tänk om det liksom var tvärtom? 

Teorin om en alltmer isolerad Nietzsche från och med tiden i Rapallo utgår från en anti-nietzschansk hållning; du ska sträva efter massornas gunst.

Under den perioden etablerar han kontakt med och vinner erkännande av Georges Brandes, August Strindberg och Hippolyte Taine. Nietzsche kan därmed vara förvissad om att hans tankar kommer att vinna spridning.

Nietzsche förstod givetvis att hans lycka nu var gjord.

Ändå … mental kollaps.

Och den enda rimliga förklaringen är att han insåg att de som skulle sprida hans idéer inte höll måttet, och han skulle i sinom tid tvingas att angripa dem också … precis som han en gång gått till angrepp mot Wagner.

Alltså … 1889 inser Nietzsche att han om några år måste ägna sig åt attacker … inte på undermåliga tänkare … utan han skulle få föra ett krig andras falska – men beundrande – uppfattning av hans idéer.

Nog för att få vem som helst att ge upp … och välja att gå in i galenskapen.

Givetvis följer jag kulturkriget och kulturdebatten i Sverige under min tid i Rapallo.

Som vanligt i semestertider ökar vurmandet för forna tider bland rättänkande människor; det är kurser i hur man slår med lie, utläggningar om antiken (tänker alla utom jag på Rom varje dag?) … eller så suktar man efter Per Albins och Tage Erlanders folkhem.

Om man tänker sig en person som i sig förkroppsligar allt detta så blir det en liberal lärare i den svenska realskolan under 1950-talet. I sin lärargärning undervisar han om antikens Grekland och Rom, på helgerna åker han till sin fädernegård och hjälper till med att gå och slå med lien, och trots att han röstar på Folkpartiet bejakar han ATP och miljonprogram.

Intressant figur.

Men … knappast den sorts person som Nietzsche såg framför sig skulle hamra fram befrielsen genom att krossa sin tids samhällen, kulturer, seder, traditioner och mentaliteter.

Den som ständigt blickar bakåt för att få veta hur han ska röra sig framåt kommer för evigt att vara fjättrad vid det som är dött.

Är det ett tecken på fascism att bära Birkenstock?

Svenska journalister på utlandsuppdrag brukar ofta hänvisa till samtal med taxichaufförer när de ska förklara situationen i det land de för tillfället vistas i. Läsaren eller lyssnaren inser ganska omgående att taxichauffören är påhittad, och bara är till för att ge mer mänsklig röst åt det journalisten läst sig till i New York Times.

Det finns två undantag.

Dels är det Alexandra Pascalidou som använder fiktiva taxichaufförer för att framföra sina egna helt fria fantasier, dels är det SR:s mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén som använder sig av framfantiserade grönsakshandlare istället för taxichaufförer.

Att de flesta journalister använder sig av påhittade taxichaufförer när de försöker skapa lite lokalfärg visar bara hur tafatta journalisterna är – och ovilliga att sätta sig i kontakt med den yrkeskår som alltid har en klar bild av situationen på orten, i regionen och i landet.

Jag knyter alltid kontakter med en tobakshandlare när jag kommer till en ny plats. Eller snarare är det så att det är de som omgående etablerar så grundlig kontakt som möjligt med mig när jag första gången kliver in för att inhandla cigarrer och cigariller. Tobakshandlare är en hårt trängd grupp. Marknaden viker ständigt, antalet rökare minskar från dag till dag. Det gäller därför för den tobakshandlare som vill överleva att känna sin marknad, att förstå vad som rör sig i folkdjupen, och ha en klar blick för förändringar i kultur, seder, mentaliteter och politik.

Av min tobakshandlare i Rapallo har jag fått lära mig att det finns ett osvikligt sätt att avgöra hur den sociala sammansättningen i en norditaliensk stad förändras – och hur politiken därmed påverkas.

När jag vandrat genom Rapallo har jag noterat förekomsten av tre mycket stora och välsorterade Birkenstock-butiker.

Det finns dessutom två stora butiker för eko-mat, med ett synnerligen lockande utbud när det gäller kött och ost.

Jag förklarar för tobakshandlaren att jag finner detta underligt, i Sverige är Birkenstock-bärare och eko-matsentusiaster nästan alltid vänster- eller miljöpartister. Men jag befinner ju mig i en stad, som liksom resten av Ligurien länge dominerats av Lega Nord, och där numera också Melonis parti gjort inbrytningar.

Men tobakshandlaren menar sig kunna se ett samband mellan Birkenstockbutikerna och Lega Nords ledare Salvini. Innan Salvini tog över ledningen för partiet fanns ingen Birkenstockbutik i Rapallo. Nu finns tre.

Detsamma gäller uppdykandet av eko-mat-butiker.

Tobakshandlaren ser både röstandet på Salvini samt skobutikerna som ett uttryck för en ökande medvetenhet om att människor i regionen vill leva mer i samklang med naturen; då blir det tyska fotriktiga sandaler och ricotta utan märkliga tillsatser som gäller.

Jag invänder att det nog finns de som snarare skulle gissa på att de liguriska Birkenstockbärarna lockas av tillverkarens påstådda affärer under andra världskriget – sandalmodet skulle vara ett sätt att signalera att man har en svart fascistisk själ.

Tobakshandlaren kliar sig i huvudet över mitt resonemang, och blir än mer förvirrad när jag beskriver svensk miljörörelse för honom.

– Vill de återställa träsk, väser den försynte lille mannen. Mussolini hade ett helvete med att dika ut utanför träsken Rom, men han lyckades.

– Du ser, svarar jag, vänta bara tills miljöaktivisterna i Sverige får veta det. Då kommer de att tjata om att utdikning av våtmarker är en fascistisk tradition.

– I så fall är att bidra till spridandet av malaria en anti-fascistisk tradition, säger tobakshandlaren trött.

Men … man ska nog se sandalerna och ekomaten som ett utslag av att de i Ligurien vill leva mer i samklang med sin natur. De vill inte äta industrialiserad mat eller gå i sneakers. På de flesta restaurangerna gör man fortfarande peston och tonnaton på riktigt och mortlar råvaran med en för norditalienare ovanlig frenesi, de är annars en synnerligen kontrollerad grupp. Inga armviftningar och skrik. Tonfall och höjda ögonbryn används istället som medel i konversationen. 

Mortlad pesto och tonnato är i denna lilla del av världen en nödvändighet – att använda halvfabrikat på burk skulle anses som ociviliserat, något som de ägnar sig åt i Genua, för att inte tala om Milano … de moderna storstäderna där man liksom i andra moderna storstäder inte mortlar ingredienserna till maträtterna … istället mal man ner människors medvetande.