"På Expressens kultursida i dag går Jonas Eika och Elisabeth Friis ut på banan för att försvara Athena Farokzhads minnesord över Yahya Hassan. De tvingas skriva ihop en värld som inte finns för att det ska bli möjligt."

Att en del muslimer i västerlandet tycker det är viktigt att diskutera den diskriminering de anser sig utsatta för är ett hån mot dem som utsätts för barbariet i deras hemländer.

Om jag längtar efter forna tiders poeter, författare, litteratörer och kritiker? 

Jo, det gör jag. De som rusade sig med absint, opium eller vad som nu fanns till hands och skrev ihop sina egna små världar. 

Storslaget blev det ibland. 

Dagens författare tenderar också ibland att skriva ihop sina egna världar. Dock är jag lite osäker på vad en del av dem rusat sig med. Krokodil? Thinner och bensin? Storslaget blir det aldrig i de fallen, inte ens lite, lite bra. Kanske för att de blir gråtmilda över dem de ser som "jordens fördömda". Slapp sentimentalitet befrämjar sällan skrivförmågan.

På Expressens kultursida i dag går Jonas Eika och Elisabeth Friis ut på banan för att försvara Athena Farokzhads minnesord över Yahya Hassan. De tvingas skriva ihop en värld som inte finns för att det ska bli möjligt.

Varför de gör det är jag osäker på. Är de skyldiga Farokzhad pengar?

Eika & Friis tycker att:

”… ett viktigt problem: rasismen i Skandinavien – och hur den påverkar läsningen av icke-vita författares böcker. Härifrån kan vi bara ge Farrokhzad rätt: I ett land där muslimer och ”icke-västliga” dagligen framställs som problem och som kulturellt lägre stående – i medier, lagstiftning och statsbetald statistik – blir Yahya Hassans dikter inte alltid lästa på deras egna premisser.”

Verkligheten är ju den rakt motsatta. I inget nordiskt land behandlas islam och ”det icke-västliga” som något ”lägre stående”. 

Och det är ett problem. Den muslimska kulturkretsen består av stater som när det gäller civilisationsgrad är vida underlägsna norden och Europa, det rör sig dessutom också om stater som är aggressiva mot västerlandet och utgör ett hot.

Att man ens ska behöva diskutera skillnaden i civilisation och frihet mellan exempelvis Sverige och arabstaterna, Pakistan och Turkiet är obegripligt. Det är en förolämpning mot varje tänkande människa. 

Och med tanke på dessa staters aggressivitet är det självklart att de mer civiliserade staterna i Europa skyddar sig, om inte annat genom att med lagstiftning kringskära fri- och rättigheterna för dem som kommer från den muslimska kulturkretsen – såvida dessa individer inte kraftfullt och tydligt tar avstånd från kultur, tro och värderingar från sina hemländer. Och det gör de ju synnerligen sällan. 

Det gränsar till det sinnessjuka att det accepteras att människor som kommer från länder där man stenar kvinnor och håller sig med slavar får breda ut sig och orera om vilken fin kultur de kommer ifrån. 

Möjligen blir jag så rabiat i de här frågorna därför att sådana som Eika & Friis framställer sig som vänster och radikala – men innan den ideologiska beteckningen shanghajades av välmenande, osäkra, obildade socialbyråkrater och kulturbidragstagare bekämpade vänstern oförnuft, vidskeplighet, ofrihet, förtryck – allt det som kännetecknar den muslimska kulturkretsen.

I årtionden har jag som politiskt aktiv med flyktingar diskuterat situationen i deras hemländer – och vi har varit rörande överens om att de kommer från helveteshål. Det är därför de är här.

Men de senaste tjugo åren har flyktingströmmarna till stor del bestått av människor från den muslimska kulturkretsen – och de har nästan alltid präglats av en stolthet över sitt kulturarv (som är något svårt att urskilja under alla lager av levrat blod.)

Problemet är alltså inte att människor från den muslimska kulturkretsen behandlas misstänksamt och som andra klassens medborgare – för så är inte fallet. 

Problemet är att vi inte betraktar dem med tillräcklig misstänksamhet och vaksamhet.

Min ståndpunkt är ju fullt rimlig om min beskrivning av den muslimska kulturkretsen är korrekt.

De som liksom Eika & Friis ömmar för personer från den delen av världen måste kunna visa att jag har fel – annars faller deras argumentation – såvida de inte vill mena att vi inte har rätt att skydda oss från människor som är bärare av en efterbliven och aggressiv och därmed farlig kultur.

Det är detta debatten ska gälla. Inte fri- och rättigheter i största allmänhet. 

På varje Yahya Hassan går det kanske tusen andra, som växt upp i lika brutala och efterblivna miljöer i förorten men som väljer att genom hårt arbete eller studier bli en del av det samhälle de kommit till.

Hans första diktsamling sålde mer än 100.000 exemplar. Nu diskuteras vem eller vad som bär ansvaret för hans död.

Jag läser alla dessa debattartiklar förklädda till nekrologer om Yahya Hassan och inser att jag alltså helt uppenbarligen totalt missförstått en del författarskap. Eller egentligen är det väl orsaken till en del författares hädanfärd som jag missförstått.

Till exempel så dog inte Dylan Thomas som en följd av omåttligt drickande. 18 rediga glas whisky dagen innan han dog, följt av ett försvarligt antal öl dagen efter och så … vandrade han väsande (lungorna pallade inte) in i den stora, inte så goda natten.

Det var inte brutalt supande och därav följande oförmåga att leva ett någorlunda välordnat liv som ledde till hans död på ett hotellrum i New York. Orsakerna måste stå att finna i den tidens sociala motsättningar, politiska strider samt förstås … i engelsmännens kulturella och ekonomiska förtryck av Wales.

Men … spriten tog Dylan Thomas, vad som än stod i dödsattesten.

Men … drogerna tog Yahya Hassan, vad som nu än står i minnestexterna.

Nekrologerna utgår från att det bara finns två möjliga utfall om man föds som blatte i förort. Stanna i det muslimska kulturmönstret (lite stillsamt efterbliven bidragstagare eller militant livsfarlig islamist) eller så blir man kriminell och försöker skjuta sig in i samhället.

Yahya Hassan skulle väl då vara en variant på alternativ två, men utrustad med en större poetisk ådra än andra.

Kultursidesvänstern måste skapa ett sätt att hantera Yahya Hassans kritik av den egna uppväxtmiljön och hans samtidiga kritik av av kulturvänstern, och man omvandlar honom därför till ett offer för de sociala omständigheterna. Om Danmark skulle varit mera välkomnande, accepterande, mer inställsamt i sin integration av islam då skulle inte Yahya Hassan haft en så svår uppväxt.

Inte hamnat utanför.

Inte dött.

Men i Danmark, liksom i Sverige, finns det tämligen många som växer upp i muslimska hem som mer stillsamt väljer att vandra ut ur den kulturkretsen, i all tysthet ta avstånd från den och assimileras. De lämnar de hem de växt upp i och stänger dörren bakom sig.

På varje Yahya Hassan går det kanske tusen andra, som växt upp i lika brutala och efterblivna miljöer i förorten men som väljer att genom hårt arbete eller studier bli en del av det samhälle de kommit till. De hinner inte skriva poesi, langa knark eller skjuta folk i benen därför att de har fullt upp med att assimileras. Gudarna ska veta att det är ett jobb i sig.

Ingen skriver diktsamlingar eller romaner om dem. Folk som arbetar eller studerar intresserar inte riktigt kultursidesvänstern, vare sig de strävsamma är svenskar eller härstammar från Atlasbergen.

Fixeringen vid Yahya Hassan och striden om rätten att uttolka hans poesi och liv gör att vi diskuterar hur ett problem ska lösas som egentligen inte finns. Det är ett problem kultursidesvänstern formulerat därför att överheten har nytta av det.

Alternativen är enkla. Åk hem eller assimilera dig, acceptera seder och bruk här och försörj dig själv. Av med slöjor, kräv inte att samhället ska anpassa sig efter vad din religion och kultur stadgar.

Har vi den inställningen kommer samhället at ha mycket få problem.

Har vi massinvandring i ett kravlöst samhället skapas med automatik en mängd verkliga problem.

Kultursidesvänstern försöker få oss att tro att problem uppstår genom att samhället inte är välkomnande nog.

Men problemen uppstår därför att samhället viljelöst låter sig våldgästas.

Kanske är det problematiskt att de som angriper kultursidesvänsterns försök att nu lägga beslag på Yahya Hassan gör det genom att göra honom till en sanningssägare.

För en begåvad person som Yahya Hassan hade det nyssnämnda senare alternativet varit fullt möjligt, att i tysthet vända hemmiljö och kulturlivet ryggen.

Men han valde själv utanförskapet. Förvisso en annan sorts utanförskap än det som han släkt valt.

Men ändå ett utanförskap.

Och så valde han drogerna.

De människor som borde intressera oss alla är de som valt bort efterblivenheten. Både den som finns i förorten och den som härskar på kultursidorna.

Det förklaras för mig att Yahya Hassan var en stor poet och skildrare av samtiden och dess problem.

Men … ändå såg han aldrig de andra från sina uppväxtmiljöer … de som tog också tog avstånd från allt det han föraktade … men som gjorde det genom att välja arbete och assimilering.