Varifrån hämtar man styrka i de stora sammanhangen? Det är en fråga som besvaras i en fransk film som haft svensk premiär i dagarna.

Jag kände mig renad när jag lämnade biosalongen efter att ha sett Gabriel Le Bomins film ”De Gaulle”. Det behövdes efter att i eftermiddagens podsändning ha diskuterat moraliskt förfall i USA och i vilken krets av helvetet familjen Biden hör hemma.

Filmkritikerna har varit lite lagom vänliga mot filmen och tyckt att det är väl fint att den lyfter fram människan De Gaulle och inte bara visar upp honom som militär och politiker, en av skribenterna talar om hur vi får se hur De Gaulle ”slits mellan familjen och plikten”.

Nåja, vad ska man säga … i Sverige blir man filmkritiker när man blivit för gammal för att skriva skiv- och konsertrecensioner.

Det som gjorde De Gaulle till ett undantag i fransk modern historia var hans helgjutenhet. Han var familjefar och försvarare av fosterjorden. Inget av det fick ges upp, inget fick förrådas.

Jag tror inte jag sett en film som skildrar historiska händelser med sådan koncentrerad exakthet i detaljerna. Den som inte är särskilt kunnig om den här perioden i fransk historia kan lugnt luta sig bakåt i fåtöljen och få en på alla sätt vacker och elegant historielektion.

För att förstå hur soldaten och politikern De Gaulle innan och under andra världskriget kunde uppvisa mod, integritet och personlig resning som andra franska politiker och militärer saknade är det som Le Bomin gör helt rätt att visa på vad som skilde honom som man, make och familjefar från andra franska politiker. 

Fransk politik är annars en katalog över män som verkar tävla om vem som har samlat på sig mest älskarinnor och barn på bygden; Chirac, d´Estaing, Mitterand, Sarkozy … till och med den lille köttbullen Hollande hade obegripligt många affärer som president.

Om De Gaulle konstaterar hans olika levnadstecknare att i hans föreställningsvärld fanns bara ”la famille” och ”le fusil”.

Familjen och geväret. 

Han värnade familjen och fosterlandet med vad andra betraktade som en obegriplig tjurskallighet, Inget av det fick ges upp eller splittras.

Att inte splittra familjen på 1930-talet när man fått ett barn med Downs syndrom och lämna barnet på barnhem betraktades av många som konstigt. De Gaulle och hans fru hade ju andra barn. Och han hade sin militära karriär att tänka på.

De Gaulle förstod inte ens att det kunde vara ett alternativ att lämna bort barnet. Lilla Anne levde med familjen tills hon dog 1948 vid 20 års ålder med sina föräldrar vid sjuksängen där hon vårdades för lunginflammation. I några av filmens starkaste scener ser vi obevekligheten hos Charles de Gaulle när han ställs inför tanken på att lämna ifrån sig barnet. Aldrig, är hans svar. Samma svar ger han några år senare när han ställs inför alternativet att ge upp sitt land.

De Gaulle kunde inte föreställa sig att man skulle kapitulera inför tyskarna. Frankrike hade ju imperiet, man kunde fortsätta striden från besittningarna i utlandet, och en dag återerövra det franska kärnlandet.

I filmens inledning skildras hur den dåvarande premiärministern Paul Reynaud lyfter in De Gaulle i regeringen som biträdande försvarsminister. De har samma syn på Tyskland och är motståndare till eftergiftspolitik. I några effektiva scener skildras vad som är Reynauds svaghet, vad som gör att han inte förmår kontrollera sitt kabinett utan låter dem som vill ge upp ta över; Reynaud håller sig med en älskarinna som beundrar Hitler och hatar Churchill. Reynauds besatthet av Hélène de Portes gjorde att han accepterade att hon öppet motarbetade hans politik och till och med saboterade regeringssammanträden genom att till hans motståndare dela ut dokument de inte borde ha tillgång till. 

Reynaud kunde vara hård och omedgörlig när han ställdes inför defaitister som Pétain och Weygand, men om älskarinnan framförde samma saker vågade han inte säga emot.

Egentligen blev han fri från hennes inflytande först när han 28 juni 1940 juni tappade kontrollen över bilen han och de Portes färdades i och medan han själv som genom ett under överlevde krocken med ett träd blev de Portes nästan halshuggen.

Hennes omgivning (även de som delade hennes åsikter) betraktade henne som ”charmlös”, ”tjatig” och ”ointelligent”. Churchill kallade henne ”papegojan”. De Gaulle hänvisade till henne som ”kalkonen”. Hon var känd för sina vansinnesutbrott. En av Churchills livvakter hävdade senare att hon gått till angrepp mot Churchill med en fruktkniv.

Ändå utövande hon ett avgörande inflytande på fransk politik.

Reynaud kom senare i tysk fångenskap att inleda en förbindelse med en av sina sekreterare (hon var dock av en helt annan kaliber än de Portes).

Även Pétain som kom att leda landet till underkastelse under Tyskland var känd för sina otaliga kvinnoaffärer. När slaget om Verdun var på väg att inledas under första världskriget stod den som skulle leda de franska styrkorna ingenstans att finna. Pétains stab fick skicka ut ordonnanser till att de adresser där Pétain kunde tänkas vältra sig i sänghalmen.

Och under sin tid som ledare för det franska lydriket i Vichy höll sig Pétain med ett hov av älskarinnor som var några årtionden yngre.

Vi behöver filmer som De Gaulle i en tid då vi ingenstans ser ledare gjutna i ett stycke, män och kvinnor som även på det personliga planet är föredömen.

Istället har vi haft sådana som Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin.

Det är därför inte konstigt att landet är i fara.

(Och i morgon ska vi tala om Charles De Gaulle som politiker.)