"Det ädlaste nöjet är den glädje man känner när man förstår något", hävdade Leonardo da Vinci. Men så roligt ska svenska skolbarn inte få ha det.

I de lokaler i Sverige där man ägnar sig åt förvaring av barn och ungdomar – platser också kända under beteckningar som ”grundskola” och ”gymnasium” samt ”högskolor” ägnar man sig alltmer åt att inte ägna sig åt något alls. Man fokuserar på att finnas till och inriktar sig på bibringa eleverna de nödvändiga basala färdigheterna; som att andas (annars dör de ju), att omväxlande sätta ena benet framför det andra (kallas också för att ”gå”, en konst som bör läras in för att man ska kunna förflytta sig till och från skolan och inom den).

Att ställa krav utöver detta anses kunna innebära att barnet skadas.

Om jag överdriver?

Jo, men det är klart jag gör.

Men vi rör oss i denna riktning … för inställningen till barn och till livet visar sig i Nisse-böckernas popularitet; ni har inte kunnat undgå dem: ”Nisse går till posten”, ”Nisses nya mössa”, ”Nisse hos frisören” och ”Nisse på stranden”.

Att böckerna vänder sig till gruppen 3-6 år säger det mesta.

Att sätta en sådan bok i händerna på en sexåring innebär att lanserar tanken på att det är ett stort äventyr att gå till posten eller att klippa sig.

Det är sådana barn som i bästa fall får deltagande i ”Idol” som framtidsdröm.

Snart blir ”Nisse-böckerna” säkert obligatorisk läsning på universiteten … oavsett ämne.

I Kina däremot satsar man hårt på att förmedla det europeiska kulturarvet till eleverna. I en tid då man i Europa lägger mindre vikt vid antikens Rom och Grekland sätter man Thukydides i händerna på eleverna i Kina.

Det är sådant som gör att vi riskerar att bli en kinesisk lydstat.

Om bland annat detta resonerade vi i gårdagens Radio Bubbla.