De lever av små djur som de fångar med hjälp av nässelceller. Bland nässelcellerna finns stjälkar med rödlysande ändar. Spetsarna rycker fram och tillbaka, vilket skapar en blinkande effekt. Blinkande rött ljus lockar troligen till sig de små fiskar som Sifonoforer äter.
Forskare har i dagarna i Indiska Oceanens djup stött på världens hittills längsta djur - en 46 meter lång sifonofor. Varelsen kan närmast betecknas som ett väldigt stort kluster av olika organismer som växer ihop för att bilda en enda ny stor organism. De olika enskilda typerna av organismer som ingår klarar sig inte på egen hand eftersom de är så primitiva.
När jag läser om upptäckten blir jag först lite orolig … det är ju ändå apokalyptiska tider. Är det här Vilddjuret det talas om i Uppenbarelseboken? Är det ett förebåd om hur samhället kommer att se ut i framtiden?
Ondskan uppenbarar sig inte som som det beskrivs i Johannes Uppenbarelse 13:1:
”Och jag såg ett vilddjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn.”
Ondskan kommer istället i form av vad som ser ut som världens längsta snorloska.
Extra oroande är det kanske att sifonoforer avger ett rött sken. Vilddjurets färg är ... ja, ni kan gissa.
Men varför denna min oro? Vill jag inte se ett organiskt samhälle där alla intagit sin naturliga plats?
Jo, det är förvisso en tilltalande tanke. Men jag har alltid föreställt mig att det ska skapas av reflekterande människor som insett sin bestämning och sin plats i helheten.
Men det vi ser de senaste månaderna över hela världen påminner mer om de där enkla organismerna som liksom bara flyter ihop med andra och för att överleva i någon form.