Om man är svensk utrikesreporter i USA och just nu befinner sig i Minneapolis, USA – vad gör man då? Givetvis bör man få till  ett inslag om att stadsfullmäktige kräver ett besked av polischefen vad han ska göra åt brottsvågen.

Man vinklar förstås inslaget på att det bara gått några månader sedan samma stadsfullmäktige skar ner på polisens budget i det uttalade syftet att i nästa steg avveckla polismyndigheten i dess nuvarande form och skapa något nytt. Oklart vad.

Nedskärningarna gav fritt fram åt tjuvar, rånare, mördare, våldtäktsmän, plundrare.

När TV4:s Stefan Borg i går gör ett inslag om Minneapolis – vad handlar det om? Jo, om hur lugnt, fint och fridfullt det är i den ”fri-zon” som skapats i kvarteren kring den plats där George Floyd dog. Han intervjuar några tårögda turister som förklarar att de är där för att det är så ”viktigt” att komma till platsen där det hände. Kameran stannar till på en väggmålning föreställande Floyd. Under bilden på honom ord om att han ”förändrade världen”.

Inte till det bättre i alla fall.

Jag har egentligen inga problem med att medströmsmedia levererar förvanskade skildringar av skeendet i världen. Jag väntar mig inget annat. Det som stör mig är att det numera sker så slött och håglöst. Jag vill ha värdiga motståndare. De levererar samma påståenden om och om igen och verkar utgå från att vi andra inte har någon koll på verkligheten och befinner oss några sjömil bakom flötet.

Men tänk om det är så att medströmsmedias reportrar faktiskt inte förstår bättre? De vandrar runt i tillvaron helt i avsaknad av de grundläggande egenskaperna för en journalist:

– nyfikenhet. ”Hur är det egentligen? Är det som det påstås?”

– integritet. ”Jag skriver som det är. Kosta vad det kosta vill.”

– kunskaper. ”Fan vad trött jag är. Jag har suttit uppe hela natten och läst den här utredningen. Det är ju inte alls som de säger i sitt pressmeddelande.”

Dagens journalister nöjer sig med att bekräfta den bild som de som bestämmer vill ha bekräftad.

Förr, för inte alltför länge sedan, tenderade en del av de hungriga och intelligenta reportrarna att kröka ner sig – det var ett sätt för dem att hantera att de inte kunde berätta allt de ville berätta därför att det inte gick att få tryckt.

Så de satsade på att behålla löningen och spendera den på sprit.

Dagens reportrar ser alltid så äppelkindat sunda ut, som om de levde på Roibos-te och var på väg till en annonsfotografering för ett wellnes-företag.

Ett rimligt antagande är att det beror på att de aldrig upplevt den där inre striden: ska jag våga säga som det är. 

För det fattar inte ”hur det är”.

Bra för deras levrar.

Sämre för läsarnas och tittarnas hjärnor.