"En slags utmattning som inte följer av hårt arbete, stress och slit utan av att man nötts ner av att göra saker om man innerst inte vill göra därför att … ja, ofta vet människor inte ens det."

Det diskuteras väldigt mycket hur covid 19 kan drabba våra kroppar.

Men vad händer med våra tankar under pandemin? Med våra själar?

Vi diskuterade i torsdagens sändning hur hemmasittande och karantänregleringar på något sätt avtäckt den materialtrötthet som finns i samhället och i människors mentalitet.

En slags utmattning som inte följer av hårt arbete, stress och slit utan av att man nötts ner av att göra saker om man innerst inte vill göra därför att … ja, ofta vet människor inte ens det.

Man gör det bara.

I ett samhälle där alla värden flyter, där ont och gott, bra och dåligt, rätt och fel inte längre egentligen har skarpa gränser, där kan den enskilda individen till slut inte längre orientera sig utan går i den riktning som den som bestämmer pekar. Och i en tillvaro där allt anses relativt, i ett samhälle där makthavarna inte kan skydda åldringar på långvården men grubblar på hur IS-terrorister ska kunna garanteras jobb och bostad, där är det nästan begripligt om många människor förlorar all kraft och försöker klara sig genom att göra som de blir tillsagda.

Makthavarna säger: Nu är det pandemi. Gå hem!

OK, säger menigheten.

Makthavarna säger: Nu är pandemin över. Gå till jobbet!

OK, säger menigheten.

Fast … då upptäcker många av dem att de inte längre har något jobb att gå till.

Kanske fler då inser att det är dags för en förändring.

I övrigt diskuterade vi om Erik Prince är fortsatt lämplig att bli USA:s nästa ledare, och så försökte vi se igenom och förbi medströmsmedias rök och speglar när det gäller mordet på Tommie Lindh. Vi avrundade med att Martin förklarade hur Joe Rogans övergång till Spotify är ett tecken på ett kommande storkrig om intäkter mellan plattformar som Youtube, Spotify och Facebook. Och nu ger sig också de tunga traditionella mediebolagen – som New York Times - in på riktigt i kriget om annonsörer.

Medströmsmedias självcensur är en verksam del i deras utdragna självmord.

En ung man mördad i Härnösand. Jag kan höra diskussionerna på de stora tidningarnas redaktioner de senaste dygnen, de har låtit ungefär så här i just det här fallet:

REDAKTIONSCHEF: Men så här kan du ju för fan inte skriva! 

UNG VIKARIE: Fast …

REDAKTIONSCHEF: Fast vaddå? Den här texten är ju inte fast. Den är lös, slapp, den dallrar i hullet. Den saknar kropp. 

UNG VIKARIE: Saknar kropp? Förlåt. Jag förstår inte … det handlar ju om en kropp. En död kropp. Ett brutalt mord.

REDAKTIONSCHEF: Är du helt dum i huvudet? Jag talar inte om kroppen i texten. Jag talar om texten som kropp. Ordsladdret.

UNG VIKARIE: Sladdrig? Den är ju bara 2000 tecken. Är det inte kort och koncist som det ska vara?

REDAKTIONSCHEF: I det här fallet är det 2000 tecken för mycket. Du har ju för helvete skrivit ett nazimanifest. En kortversion av ”Mein kampf”. Är du från Dalsland eller?

UNG VIKARIE: Dalsland?

REDAKTIONSCHEF: I: Ja, där är är alla nazister eller har i alla falla sådana i släkten. Samma sak i Värmland. Och på Gotland.

UNG VIKARIE: Nej, jag är från Hallstahammar.

REDAKTIONSCHEF: Var ligger det? Skit samma. Det här kan vi i inte trycka.

UNG VIKARIE: Varför inte det?

REDAKTIONSCHEF: Fattar du inte. Ung svensk kille försöker hindra en svart man från att våldta en ung kvinna. Den unga svenska killen mördas av våldtäktsmannen. Det här underblåser bara rasism.

UNG VIKARIE: Så vi skriver inget?

REDAKTIONSCHEF: Rätt uppfattat. Vad hette den mördade killen? Då ska vi se. Tommie Lindh. Vi får hålla ögonen på att ingen jävel av misstag släpper igenom något om honom. För säkerhets skulle kör vi inga grejer från Härnösand alls den närmaste veckan. 

UNG VIKARIE: Men det är en ICA-butik i Härnösand som slutat sälja Paolo Robertos glass.

REDAKTIONSCHEF: Men se det är en annan sak. Nu snackar vi riktiga nyheter. Då gör vi alltid ett undantag. Ring upp dem med en gång.