Numera kan jag längta tillbaka till Hasse Alfredssons Pastor Jansson som inte hade några bestämda åsikter om någonting. Hellre det än alla dessa nutida efterföljare som har fel åsikter.

Ungefär så här föreställer sig kanske Aftonbladets kulturskribenter den amerikanska frikyrkliga högerradikala våg som är på väg in över Sverige. Pastorerna där ser ut som ”surfer dudes”. På bilden ser vi en typisk ”surfer chick”, Tulsi Gabbard. Men hon är demokratisk senator från Hawaii så kanske ändå acceptabel för kulturskribenterna … om det nu inte var så att hon också är major och tjänstgjort i Irak och Kuwait. Så där föll hon igenom. Och så gillar Trump henne. Och så är hon hindu. Ja, det kan inte vara lätt att var kulturskribent på AB. Inget är någonsin vad det synes vara.

Oj. Expressen ägnar i dag sin kultursida åt två böcker om Knutby.

Oj, igen. Aftonbladet ägnar i dag sin kultursida åt en text som varnar för högerradikalism i de svenska frikyrkorna.

Ibland är det tydligen helt rimligt att utgå från att en religiös riktning i sig kommer att generera handlingar som fel.

I AB skriver Tomas Poletti Lundström varnande:

”Mer troligt är att det hela tiden funnits en tendens till högerradikalitet inom den svenska frikyrkan. Den behövde bara hitta rätt tidsanda för att få luft.”

Jaha. Hans text förklarar inte riktigt vad det är som är så farligt med den där ”högerradikaliteten” han fruktar.

De exempel han nämner är predikanter som bett tillsammans med Trump, eller som sagt att Black Lives Matter splittrar samhället och leder till kaos. (Lite svårt är det väl ända att inte hålla med om att BLM lett till kaos, kravaller, misshandel och plundring. Eller?)

En av de amerikanske väckelsepredikanter Lundström särskilt fruktar ser ut som en ”surferdude”. Hans inflytande i den svenska frikyrkligheten är svår att mäta menar Lundström.

Då börjar jag förstå hans oro. Även jag skulle av estetiska skäl finna det rätt motbjudande om alla i frikyrkorna skulle börja se ut som Patrick Swayze i ”Point Break”.

Men … det har varit så att, det är så att och kommer med största säkerhet att vara så att det frivilliga hjälparbete de svenska frikyrkorna gör för människor i Sverige och Tredje världen inte motsvaras av liknande verksamheter som utvecklas av andra religiösa eller politisk riktningar i Sverige.

Det vilar en förblindad förmätenhet över den kritik som sådana som Lundström riktar mot frikyrkorna; han varnar för dem utan att riktigt kunna förklara hur de skulle utgöra en fara för det svenska samhället (ja, förutom då det där med att alla skulle börja se ut som ”surfer dudes” … och kanske stödja Trump. Förresten, undrar hur Lundström ser på ”surfer chicks”? Är de lika farlig? Tulsi Gabbard, senator från Hawaii är ju en typisk ”surfer chick” och dessutom demokrat. Borde väl vara acceptabel ändå?)

Vad Lundström själv gör för att bidra till en bättre värld förutom att sitta och häcka på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet är oklart. Att dricka te med inbjudna imamer bidrar väl inte riktigt till att världens fattiga och förslavade får det bättre.

Frikyrkorna arbetar för att människor i tredje världen ska lära sig att hjälpa sig själva.

Sådana som Lundström vill istället att Europa och kristenheten ska lägga sig i fosterställning och be om ursäkt för sin existens. Varför? På de svenska kultursidorna är det vanligt med svepande, antydande texter om hur farligt det är med kristendom, framförallt av det frireligiösa slaget. Där framförs också ofta tankegången att religiös extremism är en naturlig följd av den kristna tron.

Kan ni tänka er en artikel på kultursidorna som hävdade att islamism är en naturlig följd av islam.

Nej, just det.

Ett uttryck för allt detta självhat är intresset för Knutby. Trodde ni marknaden var mättad efter alla dessa böcker, reportageserier, filmer, dokumentärer och poddar?

Inte då.

I dag skriver Expressens huspastor Joel Halldorf om två nya böcker i ämnet. Han anser att de ger honom såväl ”teologiska som mänskliga insikter”.

Tillåt mig tvivla – utan att ha läst böckerna. En av böckerna är skriven av Peter Gembäck som var en av pastorerna i församlingen, den andra är en bok som skildrar hur det var att växa upp i församlingen.

Att Halldorf skriver som han gör beror på att om man som kristen i dag vill få det utrymme som Halldorf får … ja, då måste man visa sig bekymrad över den egna tron och vad den kan leda till. Evangelium måste i Sverige predikas med böjt huvud.

Fast risken då är förstås att ingen hör vad man säger.

Borde inte Halldorf istället i sin text konstaterat att intresset för Knutby är ett utslag av just västerländsk självbestraffning, man letar efter sådana sjuka celler i samhällskroppen som Knutby utgjorde och ägnar sedan all sin kraft åt att utforska dem för att de inte ska metastasera ut i resten av kroppen.

Det har gått 15 år sedan morden i Knutby. Än har vi väl inte nåtts av rapporter om andra perversa frikyrkopastorer som anstiftar mord på sina fruar med hjälp av älskarinnor?

Misshandel och trakasserier verkar heller inte vara något problem i församlingarna.

Förvisso var församlingen i Knutby sjuk. Men den är borta.

Den sjukdom som lever kvar är den som yttrar sig i det fortsatta och omfattande intresset för Knutby. Kanske dags att vi pratar om vad det intresset är ett symptom på.

Och medan det på kultursidrona ältas hur farliga frikyrkorna är omskärs i Sverige muslimska pojkar med lödkolv, muslimska flickor med rakkniv och i den religionens namn förtrycks – och även mördas – kvinnor.

De offren är många, men dokumentärerna, poddarna och TV-programmen om dem är få.