Först rekryterar Bulletins ägare en redaktion som består av personer som kan beskrivas som de som dröjer sig kvar efter de Timbro–seminarier där de suttit med i panelen.
De stannar för att kunna mingla och dricka vin med åhörarna.
Det är väl där Bulletins ägare upptäckte dem och tänkt: ”Oj, så uppburna och populära de verkar vara. Dem ska vi ha.”
Men när det blir kris och kollaps så satsar ägarna istället på en redaktion som består av personer som kan beskrivas som de som aldrig dröjer sig kvar efter de Timbro–seminarier där de suttit med i panelen.
Troligtvis släpar Jan Emanuel med dem till ”Il Barbiere Nascosto” där de kan dricka whisky och prata med dem de ser som sina likar.
Och antagligen har Bulletins ägare tänkt: ”De där killarna som drog efter paneldiskussionen, de verkade veta vad de gjorde. Dem ska vi ha.”
Om det går bättre för Bulletin den här gången?
Skulle inte tro det … det intressanta är inte vad som skiljer de två grupperna åt utan det som förenar dem – att de ända suttit tillsammans i samma paneler hos Timbro.
Om trion Jan Emanuel, Bard och Bali kan framstå som tunga ideologiska stridstuppar är det för att de i panelerna varit omgivna av lätthögerns panelhönor.
