Margit Richerts märkliga recension av Douglas Murrays bok kan bero på att både läsning och skrivande skedde på en mindre lämplig plats.
På Aftonbladets kultursidor oroar man sig numera för ”konservatismen”. Den verkar vara på offensiven. Men Kajsa Ekis Ekman längtar tillbaka till forna tiders konservativa. Oklart vilka hon menar. Jarl Hjalmarsson? Sven Stolpe? Christian Lundeberg?
Hon erkänner lite försiktigt också vissa egna konservativa personlighetsdrag:
”Jag grips av obehag när ett varumärke byter logga, och det har blivit värre med åren: jag har blivit nostalgisk i förhand.”
Nåja, konservatism kanske aldrig handlat så mycket om varumärkens byte av logga, men om man som Ekis Ekman och Åsa Linderborg brukar shoppa sig glad är det förstås stressande om man går vilse under inköpspromenaderna.
Ekis Ekman nämner ett antal nyutkomna böcker av nutida konservativa skribenter och noterar att verken präglas av en viss ”friskhet” i språket medan hennes egen vänsters språk befinner sig i en process av ”stagnation”. Jag förstår inte varför hon verkar förvånad, så blir det när man klippt kontakten med verkligheten, slutat beskriva den och analysera den. Språket blir dött och uppblåst. Silikonprosa.
Ingen av de konservativa författare vars namn hon nämner finner dock någon nåd när det kommer till deras ståndpunkter:
”Det konservativa tänkandet visar här sina inbyggda begränsningar. Hur friskt än språket må vara, är analysen fast i en viss mall: bilden av den successiva degenerationen. De flesta konservativa analyser kan sammanfattas med: ”Det blir allt värre.” Lösningen är alltid att gå tillbaka till i går.”
Nej, visst är det så. Lösningen är inte att vi går tillbaka till ”i går”. Det är ingen varaktig lösning på de grundläggande problem som kännetecknar Sverige.
Men det blir trots allt bättre om vi går tillbaka till Sverige som det var 2010, 2000, 1990, eller varför inte 1960. Så en konservativ lösning räddar oss inte. Men det förhindrar att vi får det än sämre.
Ett av de verk Ekis Ekman nämner är Douglas Murrays ”Kollektiv galenskap”.
Det är andra gången på mycket kort tid som AB ser det som nödvändiga att släppa fram en skribent som ger sig på denna bok.
Den förra var Margit Richert som fick huvudvärk och blev illamående av boken. Eftersom hon inte verkar läst ”Kollektiv galenskap” antar jag att hon fortfarande ligger kvar under den där sängen där hon gömde sig när maken Thomas Engström skulle få henne att sluta kröka och börja skriva. Därav illamåendet. Det berodde inte på boken.
Kanske ska hon vänta lite till innan hon kryper fram och sätter sig vid tangentbordet?
Det som gör ”Kollektiv galenskap” till en användbar bok är att Murray undviker att analysera varför vår tid präglas av politisk galenskap och masspsykos. Klokt. Det kan ju bero på mjöldryga. Vem vet på vad veganmuffinsen som serveras på Stockholms kaféer bakats? Så låt oss lämna orsakerna därhän. Det kanske faktiskt är en fråga för inspektörerna från Miljö- och hälsa.
Vad Murray försöker göra är istället att peka på det ologiska och osammanhängande i de idéer som torgförs i dag när det gäller kön, identitet och ras.
Innan man kan diskutera dessa uppfattningar måste de som hävdar dem skapa en inre logik i sina uppfattningar – inte bara utgå från sina egna känslor och upplevelser av att andra förtrycker dem och inte förstår dem.
Boken är ett godmodigt, vänligt och nödvändigt saneringsarbete. Ett försök att bjuda in den andra sidan till samtal.
Nu visar ju Richert och Ekis Ekman att det inte lönar sig.
Det beror på att deras sida inte utvecklar sina idéer för att bättre förstå verkligheten. De utvecklar sina idéer för att förklara att just deras grupp är den mest kränkta och den som ska få mest stöd, kramar och bidrag.
Och så har vi förstås den speciella grupp som Richert och Ekis Ekman tillhör. De som utsett sig själva till uttolkare av det de förtrampade känner. En uppgift som i sig kan vara slitig, eftersom dagsnoteringen på vem lider mest i landet hela tiden ändrar sig. I går var det Muhammed från Mellanöstern i, i dag Akwetee från Afrika.
Svårt att hänga med.
Det är väl därför Ekis Ekman litet utmattat suckar över att förändringar går så fort.
Det är ansträngande att hålla sig kvar på toppen av kränkhetspyramiden.
PS. Ekis Ekman skriver i sin anmälan också att:
”Men eftersom konservatismen sällan har någon kritik av de krafter som skapar detta successiva försämrande, eller kan uttala någon kritik av ekonomin, blir tänkandet hjälplöst. Det fastnar i ett beklagande av kapitalismens kulturella konsekvenser utan att våga göra upp med orsakerna. ”
Det är svårt att försöka få till ett offentligt samtal med den som hävdar något sådant. Beläsenheten är uppenbart så begränsad att hon inte ens svagt anar hur fel hon har. Och där ligger den förfallna nyvänsterns problem. De har i motsats till oss i gammelvänstern aldrig satt sig ner, läst, grubblat och studerat konservativa tänkares kritik av de uttryck kapitalismens som ekonomisk produktionssystem får för samhällsordningen.
