Artiklar

Det är inte lagar som saknas, det är vilja

Boris Benulic

Ska man klättra uppåt i rättsapparatens byråkrati måste man hela tiden studera signalerna från dem däruppe i toppen.

Thomas Couture: ”En sovande domare” (1859)

När nu tre IS-kvinnor återvänder till Sverige förklarar regeringens representanter att lagarna inte riktigt räcker till för att hantera medlemmar av terroristorganisationer. Mikael Damberg säger att man helst sett att de tre kvinnorna fått en rättslig prövning på plats i Syrien, men då de nu är utvisade kan Sverige ”inte göra annat än ta emot dem”.

Åklagaren har häktat två av de tre kvinnorna som misstänkta för terrorbrott. Mot den tredje sägs det inte finnas några misstankar. Åklagaren deklarerar i DN att de två misstänkta:

” … kommer att höras under dagen tillsammans med försvarare. Vi har en frist på oss som är fram till klockan 12 på torsdag. Innan dess ska vi givetvis ta ställning till om de kan sättas på fri fot eller begäras häktade, fortsätter hon.”

Nu ska det bli intressant att se hur rättsväsendet agerar.

Deras möjligheter att agera hårt mot misstänkta terrorister är vida större än vad politiker och rättsväsende brukar låtsas om.

Kommer ni ihåg Jonas Falk? Han satt häktad i 3,5 år. Fulla restriktioner hela tiden. Total isolering förutom griniga häktesplitar. Ingen i Sverige har suttit häktad så länge.

Häktningen förlängdes gång på gång av rätten efter det att åklagaren förklarat att utredningsläget var mycket besvärligt och att Falk skulle kunna förstöra bevis om han försattes på fri fot.

Så där höll det på i mer än tre år.

Han var misstänkt för att vara en av ledarna för en internationell narkotikaliga.

Givetvis kan åklagaren även i fallet med de tre IS-kvinnorna hävda att utredningsläget är besvärligt och att kvinnorna riskerar att frisera berättelser, kontakta och tubba vittnen, samt förstöra bevis om de inte sitter häktade.

Långa häktningar med fulla restriktioner är något som åklagare ofta begär när de vill knäcka den misstänkte; de hoppas att han ska bli småtokig och uppgiven av isoleringen och vika ner sig. Som t.ex Leif GW Persson påpekat är det ett vanligt förfaringssätt när man vill knäcka eko-brottslingar och personer som opererar i grossistledet inom narkotikahandeln.

Men märkligt nog tillgriper man mer sällan den metoden när man ska ge sig på misstänkta mördare, våldsmän och våldtäktsmän.

Hur många gånger har ni inte i sådana fall läst formuleringen ”… släpptes på fri fot men misstankarna kvarstår”. Som:

”De sju personer i 20-25-årsåldern som anhölls under helgen misstänkta för olaga frihetsberövande och grov stöld i en by i Kramfors kommun har släppts ur polisarresten. Misstankarna kvarstår.” Eller ”Trio släppt på fri fot – men misstankarna om inblandning i mordet på Violstigen kvarstår”.

Uppenbarligen saknar vad som ska föreställa rättsystem i Sverige viljan att nyttja alla möjligheter att isolera, utreda och i sinom tid straffa terrorister (och dem som inom riket ägnar sig åt våldsbrottslighet). Hur många av de återvändande IS-terroristerna har suttit häktade någon längre tid? Samtal och fika med socialtjänst lär ha upptagit mer av deras tid.

Det som antagligen händer på torsdag är att rätten kommer fram till att det inte finns skäl att hålla IS-kvinnorna häktade. De försätts på fri fot och åklagaren förklarar att misstankarna kvarstår och att utredningen fortsätter.

Och om ett halvår är den nedlagd.

Det har redan lagts ner ett tiotal förundersökningar mot misstänkta terroristturister.

Artiklar

Ygeman 2: Lilla snigel akta dig, annars tar jag dig

Boris Benulic

Hans ord lugnade många av dem som lyssnade på honom. Men hur var det med hans handlingar?

Plötsligt en dag år 2015 uppenbarade sig Anders Ygeman framför alla TV-kanalers kameror, och han syntes i alla tidningar. På något sätt gav han intryck av att han det som alltid stått där. Han verkade van vid rollen som den centrala personen på presskonferenser där faror och hot avhandlades.

Men mycket få verkade den första tiden riktigt veta vem han var, eller vad en inrikesminister egentligen förväntades göra. Men 2015 skulle bli det år då stora delar av Sveriges befolkning slöt Anders Ygeman i sin famn. Eller var de snarare som små oroliga barn som fattade en vuxens hand för att bli lugnade?

Förvisso var det ett oroligt år då många upplevde sin trygghet och säkerhet som hotad. Det inleddes med attentatet mot det franska satir-magasinet Charlie Hebdo. I Paris trängde sig islamister in på redaktionen – tolv mördas, elva skadas den 7 januari.

En vän till de två två bröder bröderna Kouachi som genomfört massakern på Charlie Hebdo mördade dagen efter en poliskvinna och skadade svårt ytterligare en person i Parisförorten Montrouge. Den 9 januari tog samme terrorist fyra personer som gisslan i en judisk butik i östra Paris. Han mördade alla i gisslan.

Människor i Europa var oroliga. Om islamister kunde avrätta större delen av en tidningsredaktion i Paris –  vem gick då säker?

Den 30 januari 2015 hävdar Expressens Britta Svensson i sin kolumn att medlemmarna av Sveriges regering mestadels är osynliga och okända, och de som syns verkar osäkra och förvirrade. Men det finns ett undantag konstaterar hon:

”Inrikesminister Anders Ygeman når genom bruset, gång på gång.

Det är helt otippat. Vem är han egentligen? Jag som trodde att han var en av de där besynnerliga Stockholms-sossarna som bara är intresserade av makt och intriger. Nu gör han utspel hela tiden, med pondus. Han har på fötterna. Han vågar ta i. Vare sig det handlar om IT-säkerhet, Syrienkrigare eller en ny nationell strategi.

Jo, även han vill ha en sådan. En ny nationell strategi mot terrorism. Han säger att den nuvarande är förlegad. "Den strategi vi har haft tar inte hänsyn till den verklighet vi lever i nu”.

Den som följt Anders Ygeman genom åren vet dock att det inte var första gången han krävde en ”nationell strategi”.

Han tar plats i riksdagen redan 1996, och åren 2006 till 2010 är han ordförande i miljö- och jordbruksutskottet. Det är i den egenskapen han 2008 formulerar socialdemokraternas krav på en nationell strategi.

Mot mördarsniglar.

De flesta som har en trädgård kan i dag – 13 år senare – konstatera att det inte blev mycket av den nationella strategin.

Mördarsniglarna har blivit istället ökat i antal. Och de har ökat mycket.

Kanske borde därför människor blivit oroliga när Anders Ygeman presenterade en nationell strategi mot terrorism. Den följde på terrordåden i Paris i 13 och 14 november 2015 i Paris då 130 människor mördades och mer än 350 skadades.

Åtgärderna i förslaget till nationell strategi mot terrorism var:

  • kriminalisering av terrorkrigsresor
  • Stopp för missbruk av svenska pass
  • Åtgärder mot illegala vapen
  • Höjda straff för innehav av handgranater och explosivvaror

Efter presentationen skrev Britta Svensson 19 november ännu en kolumn som hyllade Anders Ygeman:

”Ända sen han tillträdde har Anders Ygeman på ett självklart och tydligt sätt tagit hand om sina ansvarsområden. Han sticker ut på ett märkligt sätt bland sina många anonyma kolleger. Jag vet faktiskt inte vad vi i den nu uppkomna situationen skulle ta oss till utan honom.”

Hur har det då gått med den nationella strategin?

Det gick väl ungefär som med mördarsniglarna.

Terrorkrigsresorna har minskat, men det beror på att det inte längre finns ett kalifat att resa till. Inte ens en handfull av de mer än 300 som anslutit sig till terroristerna och återvänt hem har häktats, utretts och straffats för terrorbrott.

Missbruk av pass, och ID-handlingar har ökat. Varje år anmäls mer än 60 000 pass som borttappade.

De illegala vapnen har ökat liksom skjutningarna, detsamma gäller sprängningarna. Dessa brott utförs ju inte som religiöst motiverade terrordåd, men man måste komma ihåg sambandet mellan kriminalitet och terrorism. kriminella. Mer än hälften av dem som rest utomlands för att ansluta sig till terrorgrupper har dömts för brott som stöld, misshandel, narkotikabrott, vapenbrott, mordbrand, brott mot knivlagen, olovlig körning, olaga hot, urkundsförfalskning, rånförsök, häleri, övergrepp i rättssak, och människorov.

Även om vi i efterhand kan konstatera att ingen av de Ygemanska nationella strategier vi talat om hittills fungerat så var han ändå definitivt den av media utkorade och efterlängtade frälsaren. Expressens Britta Svensson var inte ensam.

6 december 2015 konstaterar Aftonbladets Peter Kadhammar att Anders Ygeman:

”… denna oroliga höst klivit fram som ett slags landsfader. Ygeman utstrålar lugn och verkar veta vad han pratar om. Han verkar också veta vart han vill.”

Svenska Dagbladets Ivar Arpi berömde också Ygeman.

Och några månader inpå det nya året presenterade Dagens Nyheter 8 april ett stort idolporträtt av inrikesminister Ygeman. Dessförinnan hade tidningens krönikor Viktor Barth-Kron lanserat begreppet ”Ygemania”.

Det är inte bara Anders Ygemans uttalanden om terrorism som gör att han ofta syns i media under 2015 och det följande året. 2015 är också det år då flyktingströmmarna till Sverige slog rekord och 160 000 personer begärde asyl.

1 december 2015 gav Anders Ygeman det besked många hoppats på – EU skulle ge Sverige samma hjälp med flyktingmottagandet som Italien och Grekland fått. Delar av de mer än 160 000 flyktingar som kommit till Sverige skulle fördelas ut på andra EU-länder. Det kom Morgan Johansson och Anders Ygeman överens om efter förhandlingar med EU:s flyktingkommissionär Dimitris Avramopoulos.

”Jag är väldigt nöjd. Vi har jättebra diskussioner med kommissionären i dag. Det är ett genombrott.”, förklarade Ygeman efter den rekordsnabba förhandlingen på två timmar.

27 januari 2016 förklarar Anders Ygeman av de flyktingar som kommit till Sverige 2015 kan närmare hälften komma att utvisas. Uppemot 80 000 personer alltså. För att detta ska klaras kommer det att bli nödvändigt att chartra flygplan.

De två stora frågorna 2015 var terrorism och flyktingar, i båda fallen blev det Anders Ygeman som fick företräda regeringen, och i båda fallen fungerade det och människors oro stillade sig. Regeringens miljöpartister var förvirrade och grät i båda fallen, Stefan Löfven grät inte men var förvirrad. Ygeman däremot var förvisso berörd och bekymrad, men han hade förslag på konkreta åtgärder och en framtoning som var lite tråkig, oglamorös men effektiv. I positiv mening en partiapparatens man, en person som hade ett maskineri till sitt förfogande och och visste hur det skulle användas.”

Dock hände inte så mycket i flyktingfrågorna.

Än har inga av de flyktingar som Sverige tagits emot omfördelats till andra länder. Och inga 80 000 kom att utvisas av dem som kom 2015.

Åren 2015 och 2016 visar att Ygeman hanterar media mästerligt, men inget av de praktiska resultaten tyder på att han kan hantera partiets eller statens maskineri på ett sådant sätt att det han lovat ska ske också händer. Ser man tillbaka på vad som skett när det gäller terrorbekämpning och hantering av flyktingar är det uppenbart att Ygeman inte är en person som får saker att hända. Men han är bra på att lugna människor (som när det gäller tillgången på el).

Den påtagliga oförmåga att få saker att hända är också vad som tvingar honom att avgår som inrikesminister 2017.  Det sker som en följd av att Transportstyrelsens misslyckats med sin upphandling av externa leverantörer av  IT-system och datatjänster – vilket inneburit att en lång period har hemlig information från styrelsens körkortsregister kunnat hanteras av personal som inte var säkerhetskontrollerad och därför var informationen också  tillgänglig för främmande makter.

Inrikesminister Ygeman och försvarsminister Hultqvist är informerade om detta redan i början på 2016, men statsminister Löfven får inte besked om dessa säkerhetsrisker förrän ett år senare. Anders Ygemans förklaring till att han inte informerat Löfven är att han inte kunnat hitta någon för ändamålet säker och lämplig lokal. Det kan verka märkligt – om inte annat eftersom de båda ingår i det säkerhetspolitiska råd som ska sammanträda en gång i månaden. Anders Ygeman avgår 27 juli på grund av sin bristande hantering i denna fråga.

Han återkommer två år senare i regeringen – nu som digitaliserings- och energiminister. Många i oppositionen protesterar, men ingen är egentligen förvånad. Alla inser att Anders Ygeman tagit en för laget, att han tar på sig skulden för att inte ha informerat statsministern gör att ingen kan anklaga Löfven för att inte ha agerat tidigare.

Ygemans utnämning är ett tack för utförda tjänster.

Men är det också ett tecken på något mer? Säger oss Ygemans återkomst i regeringen något om hur den moderna socialdemokratin fungerar, och säger den oss också något om hur väljarna fungerar? Och vad har egentligen format Anders Ygemans personlighet.

Vi försöker svara på de frågorna i nästa avsnitt: "Härdad i helvetets förgård"

Vi börjar med Anders Ygemans barndom och rör oss sedan framåt – och vi talar med några av hans fiender i det egna partiet.

Artiklar

hellre irkutsk än Islamabad

Boris Benulic

Gårdagens terrorister var inte en del av en kulturkrets där brutala aggressiva diktaturer förtrycker hundratals miljoner människor och hotar Europa.

Sibiriens Paris: Irkutsk. Kallt men civiliserat.

Något är allvarligt fel med Niklas Ekdal förmåga att resonera.

Så här skriver han i dag på DN Kultur:

”På 1970-talet hemsöktes Sverige av terrorister från Tyskland och Kroatien, vänster- respektive högerextremister. Om motreaktionen hade dikterats av mördarnas retorik skulle regeringen ha krävt stängning av tyska universitet och hårdare centralstyre i Jugoslavien.”

Men, nu är det så att…

… om det varit så att de tyska och kroatiska terroristerna varit några hundra personer som terrorturistat i Syrien och Irak och mördat, våldtagit och plundrat för att sedan återvända till svenska förorter.

… om det varit så att tyska och kroatiska terrorister hade stora bildningsförbund och kulturorganisationer som spred och propagerade deras budskap här i Sverige. Om de till och med kontrollerade skolor.

Ja, i så fall hade det nog varit så att möjligheten att kräva stängning av tyska universitet och ett starkare centralstyre i Jugoslavien dryftats av den svenska regeringen.

Islamismen i dag i Europa är som fisken i det muslimska folkhavet. Det rör sig inte om isolerade grupper utan förankring i kultur, religion, och mentalitet i stora minoriteter.

De tyska terroristerna hade ingen stor förankring, de var inget accepterat fenomen i breda folklager. När de ockuperade tyska ambassaden i Stockholm skrevs inte svenska kultur- och ledarsidesartiklar som relativiserade handlingen och manade till återhållsamhet när det gällde motåtgärder. Det skrevs inga texter som förklarade att alla tyskar är inte terrorister. Det behövdes liksom inte.

I dag är situationen annorlunda.

Islamisterna är en del av vardagen i de musliska enklaverna i Europa. De finns där, de rör sig öppet i moskéer, bostadskvarter, skolor och kaféer bland dem som tillhör samma kulturkrets.  

Det ställer oss inför andra problem än vad tyska terrorister gjorde.

Det begriper nog egentligen Niklas Ekdal också.

Frågan är varför han låtsas inte förstå skillnaden.

Ekdal skriver också:

"Mot all förmodan har det uppstått en global axel av krafter inriktade på kaos. Islamiska staten söker paradiset via massmord och våldtäkter. Vladimir Putin och hans nynazistiska stödtrupper i väst undergräver det öppna samhället. Donald Trumps evangeliska kärnväljare ser oredan i hans spår som ett välkommet förebud om den yttersta tiden."

Alltså – de väckelsekristna som röstar på Donald Trump är lika skyldiga till eländet i världen som de muslimska regimer som kontrollerar Turkiet, Iran, Irak, Afghanistan, och Pakistan (och ett antal andra länder). Det rör sig om en "global axel".

Varför skriver Ekdal så osammanhängande? De väckelsekristna har till stor del röstat på Donald Trump därför att han vill föra en politik som innebär att USA drar sig tillbaka från rollen som världspolis och inte längre sprider kaos i Västasien.

Det går för övrigt heller inte att jämföra tillståndet i Putins Ryssland med tillvaron i de muslimska länder jag nyss räknade upp. Varje förnuftig människa lever hellre i Irkutsk än i Islamabad.

Ekdals beskrivningar av motsättningarna i världen visar på en total oförmåga att se världen som den är, de är ett utryck för en strävan efter att försöka få oss att tycka att alla är lika goda kålsupare.

Och de enda onda är egentligen vi som inte håller med om att det aldrig är ens fel att två träter.

Artiklar

DN och nazispöket

Boris Benulic

Ett mycket brutalt mord för 25 år sedan används för att utmåla "högerextremism" som en klar och påtaglig fara för Sverige. Om den muslimska faran ska vi däremot inte tala, då "polariseras" debatten.

"Sssssssh", manar oss Susanna Nyström. Tala tyst om islam. Annars kanske högerextremisterna återuppstår i form av nazistiska bataljoner som marscherar på våra gator.

I dag vill DN:s ledarsida att vi ska minnas mordet på John Hron. Susanne Nyströms text är väl närmast att betrakta som en skändning av hans minne.

Den 14-årige John Hron mördades för 25 år sedan på ett intill vansinne gränsande brutalt sätt.

Frid över hans minne. Må hans mördare leva i vanhävd och fredlös ensamhet.

Att tänka sådana tankar är självklart.

Men Susanna Nyström vill att vi ska tänka andra tankar. Hon utnyttjar bara John Hrons död.

Vi ska bli rädda för att John Hrons mördare ska komma tillbaka, nu i tusental och sparka ihjäl oss alla.

”Antalet våldsbejakande islamistiska attentat minskade, från en hög nivå, samtidigt som de högerextremistiska attentaten ökade. De senare utförs ofta av så kallade ensamvargar, som likt Lundin Pettersson och troligtvis även John Hrons mördare radikaliserats av våldsbejakande propaganda som numera bland annat sprids i sociala medier.”

Men om vi ser på islamistiska terrorgruppers utveckling är det ju så att IS, al-Qaida och till dem affilierade grupper breder ut sig i fler länder utanför Europa i dag, och de stärker kraftigt sina positioner i regioner där de inte funnits förut. Den processen ser vi framför allt i Afrika. Där har det den senaste månaden skett terrordåd med sammanlagt hundratals döda i Kamerun, Tchad, Nigeria, Uganda, Mozambique, Niger, Mali, Burkina Faso, Somalia.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen med Nordafrika, Västasien, Centralasien, sydostasien och så vidare.

Sedan skulle jag kunna gå vidare med en uppräkning av hur muslimska länder som agerar än mer aggressivt mot västvärlden än tidigare – till exempel Turkiet.

Detta är en korrekt omvärldsanalys.

SÄPO och Susanna Nyström manar till lugn därför att antalet islamistiska terrordåd i väst minskat, något, något lite.

Samtidigt pekar västvärldens underrättelsetjänster på att islamisterna uppenbart strävar efter att skaffa sig stora områden i Afrika som de kontrollerar och där de kan utnyttja råvaror och befolkning – precis som IS gjorde i sitt kalifat.

De skaffar sig starka baser – så att de åter ska kunna slå till i väst. Men nu med större kraft.

Detta är en realistisk bedömning av varifrån faran kommer.

Men Susanna Nyström säger: ”minns John Hron”, hon påminner oss om Anton Lundin Pettersson som mördade i Trollhättan.

Ur detta extrapoleras ett allomfattande högerextremt hot som vi enligt Nyström måste vara vaksamma mot.

Borde vi inte vara vaksamma mot det hundratal IS-terrorister som i dag finns i vårt land. Personer som mördat, våldtagit och plågat andra människor?

Utgör inte de ett reellt, påtagligt hot mot oss?

Och är vi inte alla hotade av att dessa islamistiska nidingar kan verka fritt i landet, rekrytera nya terrorister.

Nyström varnar: 

”Enligt Säpo krävs en våldsbejakande miljö för att attentatsplaner ska uppstå och om ideologin får större räckvidd ökar sannolikheten för att enskilda ska inspireras att begå våldsdåd.”

Men den våldsbejakande miljö hon åsyftar är den ”högerextrema”.

Hon talar inte om de moskéer, och muslimska studieförbund, skolor, kulturföreningar och fotbollslag som är en självklar del av det muslimska civila samhället i Sverige och där islamister rör sig med naturlig självklarhet. De är en del i gemenskapen. En gemenskap som omfattar hundratusentals människor.

Islam i västerlandet är i sig just en sådan ”våldsbejakande miljö” som Susanna Nyström talar om.

Även i sin mildaste, nästintill pacifistiska form sprider islam en mentalitet som är oförenlig med europeiska värden och skapar därmed ett avstånd mellan utövaren och det västerländska samhället. Därmed uppstår en kultur där västerlänningen och det västerländska betraktas som något som är mindre värt, undermåligt – vilket i sin tur skapar en attityd som gör att det är väl inte så farligt om ungdomar rånar eller våldtar medlemmar av denna underlägsna nation.

Alltså, att påminna oss om John Hrons död för att varna för faran att högerextremister ska komma tillbaka och denna gång utöva terror i massomfattning är att skända John Hrons minne. Det är att utnyttja honom för att dölja det som är den verkliga faran i dag.

Och tro inte annat än att Susanna Nyström är medveten om vad hon ägnar sig åt. Så här avslutas hennes text:

”Ett första steg är att de folkvalda hyfsar till tonen i debatten. I dag är det alldeles för många som snarare verkar vilja spä på än sudda ut motsättningar och osanningar som växer och frodas i den högerpopulistiska myllan.”

Budskapet är: låtsas inte om islamismen. Då polariseras samhället. Högerextremisterna växer.

En sak är säker, så länge gammelmedia fortsätter skildrar verkligheten som Susanna Nyström gör, så länge kommer det folkliga motståndet att fortsätta växa.