Kan det vara skribenter på väg in för att skriva dagens ledare i DN?
Det är alltid jobbigare att vara diktator om man ser vek ut. En flyende haka eller en mun med sladdriga och tunna läppar eller en klen kropp gör att diktatorn får det svårare att verka skräckinjagande. Det frestar också undersåtarna att göra uppror eftersom de tänker att den där sparrisen ska vi väl kunna avsätta.
Så Syriens Bashar al-Assad har inte bara en del av befolkningen mot sig, han har även det egna utseendet mot sig – något som också gällde hans far Hafez al-Assad. Om Hafez på sin tid förde tankarna till någon som förlösts med tång av en berusad obstetriker, så får Bashars fysionomi och uppsyn dig att misstänka att han förlöstes av två berusade personer, förutom obstetrikern med tång så fanns där också en barnmorska med sugklocka.
Om man som diktator begåvats med ett så vekt och veligt utseende finns bara en bot – visa obegriplig brutalitet mot dem som försöker ta makten – och det har Bashar gjort.
Men innebär det att DN:s ledarrredaktion har rätt i sin bedömning av vad som skett och sker i Syrien? Deras ledare i ämnet har i dag rubriken:
”Tio års blodbad är massmördaren al-Assads gåva till Syrien”
DN:s ledarredaktion är lite märklig, de manliga medlemmarna ser alltid ut som om de rekryterats ur grupper som förr – när Sverige hade en värnpliktsarmé och en krigsmakt – hade blivit malajer … ett intryck som de försöker motverka genom att vara bombliberaler och alltid uppmuntra tanken på amerikanska interventioner i tredje världen – och dessa interventioner ska givetvis genomföras med andra västmakters stöd.
Normala, tänkande människor betraktar de senaste 20 årens utveckling och säger: ”Nej, nej, nej, inte en jävla intervention till – de leder ju bara till massdöd, svält och miljoner flyktingar.
DN:s ledarredaktion däremot … de hävdar istället i dagens ledare att:
”Hur det hade sett ut efter ett militärt ingripande mot al-Assad går inte att veta. Däremot kan varken Afghanistan, Irak eller Syrien tas som bevis för att sådana insatser alltid är fel. Det kommer att uppstå lägen i framtiden där våld är enda sättet att oskadliggöra en omänsklig regim.”
Vi ser här hur man redan börjar förbereda oss på en Biden/Harris-beordrad fullskalig attack mot Syrien; en invasion.
Argumenteringen är något förryckt:
”Däremot kan varken Afghanistan, Irak eller Syrien tas som bevis för att sådana insatser alltid är fel.”
Varför skulle de inte kunna tas som bevis för det? Lägg därtill haveriet i Libyen. Det finns inga bevis för att det förekommit bra USA-ledda interventioner och ingripanden – de leder alltid till värre elände än det de sägs vara till för att utplåna.
Varför skulle vi inte lita på fakta och erfarenhet?
Där skulle man kunna stanna i resonemanget – men det kan vara värt att gå vidare och granska DN:s påstående om att det är Assad som är ansvarig för att den syriska jorden är täckt av en blandning av aska och blod.
DN:s hävdar att allt börjar på den så kallade ”Vredens Dag” 15 mars 2011 med en demonstration mot Assad:
”Allt började när några ungdomar i staden Daraa greps och torterades för att ha klottrat slagord mot Bashar al-Assad. Protester utbröt på ”vredens dag” den 15 mars 2011, och spred sig snart över Syrien.
Diktatorn svarade med besinningslöst våld mot de fredliga demonstranterna. Så småningom tog en del av dem till vapen, desertörer anslöt sig, liksom islamister.”
Men ska man förstå inbördeskriget måste man gå tillbaka till åtminstone 2007. Då börjar USA oroa sig för Irans allt starkare positioner i regionen – med ett växande inflytande i Irak och Libanon, och en stark allierad i Syrien.
Iran och shia-islam blev i USA:s ögon ett större hot än sunnimuslimsk terrorism och den nya strategin tog sig bland annat uttryck i att man knöt kontakter med, och beväpnade och tränade Assad-fientliga grupper de kommande åren.
Även Storbrittanien gjorde detta – Frankrikes tidigare utrikesminister Roland Dumas förklarade i en fransk TV-intervju att han under 2009 besökt Storbrittanien och mött högt uppsatta personer som förklarat att man understödde och tränade grupper som ville störta Assad.
Och redan 2007 hade Seymour Hersh i New Yorker kunnat avslöja och beskriva hur skiftet i USA:s politik i regionen redan börjat genomföras. Hersh källor i regeringen och i underrättelsetjänsten hade berättat för honom att:
”USA har deltagit i hemliga operationer riktade mot Iran och dess allierade Syrien” … och att en följd av detta var ”understödjandet av extremistiska sunni-grupper” som var ”sympatiskt inställda till al-Qaida”. Saudierna skulle stå för en stor del av finansieringen och logistiken när det gällde understödet till dessa Assad-fientliga grupper.
Vi vet alla att den ”Arabiska våren” knappt ens ledde till kosmetiska förändringar, de system som skulle störtas förblev till största delen intakta … i ett enda land ledde demonstrationerna till inbördeskrig … Syrien – och det är just det land där USA, Storbritannien och Saudiarabien strävat efter ett regimbyte – åratal innan demonstrationerna.
Men trots all dokumentation kring USA:s strategi och målsättning i Syrien och i regionen beskriver ändå DN:s –som vi sett förloppet – som en spontan folkresning.
Det är väl en fråga om okunnighet i kombination med en vilja att alltid vara förespråkare för USA:s utrikespolitiska intressen (om det inte är en president som Trump som sitter i Vita Huset).
Assads Syrien är en brutal diktatur – men det som skulle upprättats om islamisterna med stöd av USA och saudierna segrat hade på helvetesskalan placerat sig någonstans mellan Raqqa under IS och Kabul under talibanerna.
Och den svåra och lite obehagliga frågan är förstås – om man vill garantera ett någorlunda sekulärt styre i ett land som Syrien – där det finns flera religioner och minoriteter – och dessutom islamister som vill skapa en muslimsk stat med sharialagstiftning … kan man i en sådan röra tänka sig något annat styre än en hårdför diktator som i görligaste mån ser till att alla håller sig någorlunda lugna och inte i religiös extas börjas mörda sin granne?
Skulle inte tro det.
Och i dag förklarar Storbritanniens utrikesminister Raab att landet inför sanktioner mot Assad och några av hans närmaste män och allierade.
Skulle kanske inte behövts om Storbrittanien för 13 år sedan låtit blir att träna och stödja fundamentalistgrupper i syfte att de skulle störta Assad.
PS. Med tanke på att jag nämner Roland Dumas så kan man också se det här som en del i min pågående serie om Frankrike, gaullismen och Europa … en serie som fortsätter de närmaste dagarna.
