Liten man med stor list.

Det ringer på dörren. En försynt ringning. Ja, det finns olika sätt att ringa på dörrklockor. De maniska, intensiva tryckningarna, som om den som vill in har monstret i Svarta Lagunen efter sig. Eller skattmasen.

Där finns också de lugna nästan likgiltiga signalerna, som om den som trycker på ringklockan egentligen inte bryr sig om han eller hon får komma in eller inte.

Och så finns där de mjuka, långsamma tryckningarna. De nästan förföriska.

När jag öppnar står Kurd-Kjell där. Oväntat nog.

Kurd-Kjell: Men du ser så besviken ut. Är du inte glad att se mig?

Jag: Lite oväntat bara. Och din påringning var så försiktig. Inte likt dig.

Kurd-Kjell: Jag ville inte vara mitt vanliga bullriga påträngande jag. Ibland omvandlas jag till en mild och omtänksam man.

Jag: Från Kurd-Kjell till Kudd-Kjell.

Kurd-Kjell: Typ. Jag kände på mig att du behövde huvudvärkstabletter, koltabletter, och Resorb. Och bojan gör väl att du inte kan gå ut och in och fylla på lagret hur som helst.

(Med höger hand håller han fram en plastpåse som verkar innehålla små burkar. I den högra handen håller han en glasburk med vad som verkar vara trögflytande gult tjockt snor. Han höjer glasburken triumferande mot skyn.)

Kurd-Kjell: Men det här är det som verklig kommer att bota dig! (Skakar lite på burken, det trögflytande snoret rör sig lite, lite. Eller är det var?, tänker jag.)

Jag: Varför behöver jag botas? Och vad är det i burken?

Kurd-Kjell: Burken är fylld med den bästa ”Deli bal” som finns. Och den kan bota dig från ditt trauma.

Jag: ”Deli bal”?! Den där turkiska honungen som man kan blir totalberusad av? Till och med hallucinera?

Kurd-Kjell: Bara om man slevar i sig stora mängder. Var tacksam! Förbannat svårt att få tag på. Fungerar som medicin använt på rätt sätt. Tar du en matsked då och då utrört i varm mjölk kan du säkert övervinna ditt stora psykiska trauma.

Jag: Varför det?

Kurd-Kjell: Det hjälper mot alla problem med magen, stress, ångest, dåligt hjärta och diabetes – och då bör det hjälpa mot psykiska trauman.

Jag: Just det … vad är det för ett förbannat psykiskt trauma du talar om? Menar du det trauma jag kommer att få av att en kurd står i min hall och viftar med en burk levrat snor som egentligen är något slags bergsturks-meskalin?

Kurd-Kjell: Men det är klart att du har ett psykiskt trauma. Det står ju i varenda tidning.

Jag: Vad pratar du om? Kom in. Vi kan ta ett bloss på balkongen.

(Kurd-Kjell slår sig ner på en av de två stolarna. Tittar bekymrat på mig när jag stående i dörröppningen börjar fyra upp en Trinidad Short.)

Kurd-Kjell: Ska du verkligen röka i ditt tillstånd? Har du en till mig förresten?

Jag: Vilket jävla tillstånd? Jag är väl inte gravid?

Kurd-Kjell: Ditt trauma min vän. Ditt trauma. (Han betraktar förnöjt cigarillen jag räcker fram.)

Jag: Men vad yrar du om?

Kurd-Kjell: Jag förstår att du känner dig utsatt. Men du är ju inte ensam. Alla ni svenskar är drabbade av samma trauma.

Jag: Nu är jag ju inte svensk.

(Kurd-Kjell tittar roat på mig medan han tänder sitt rökverk.)

Kurd-Kjell: Om personen äter sill, surströmming och kräftor är det en svensk vi har att göra med.

Jag: Nej, det är det inte. Men berätta nu vad svenskarna lider av.

Kurd-Kjell: I Dagens Nyheter häromdagen skrev Per Svensson att Sverige och svenskarna drabbades av ett trauma när Palme sköts och det har varat i mer än 30 år. Om det nu är sant förklarar det varför allt fungerar så dåligt. Personer med trauma uppvisar ju reaktioner som kan bli bli både psykiska och fysiska. Från att du konstant kräks och krampar till att du bara sitter och tittar tomt framför dig som en riksdagsman.

Blir inte så mycket gjort med en sådan befolkning.

Jag: Men det är ju inte sant. Ingen förutom Olof Palmes närmaste har i verklig mening varit traumatiserade.

Kurd-Kjell: Så fel du har. (Han tar fram sin mobil, klickar några gånger, tittar ner på skärmen.) DN:s ledarsida delar Per Svenssons analys. De följer upp med att skriva så här:

”I mer än tre decennier har svenskarna levt med ekot efter skotten på Sveavägen i öronen. Så sent som på onsdagsmorgonen trodde många av oss att vi äntligen fått chansen till ett avslut.”

Och de fyller på med:

Att fastna i ett trauma är bland det mest destruktiva som såväl en enskild människosjäl som folksjälen kan råka ut för. Och Palmemordet är ett nationellt trauma.”

Jag: Men den som skrev det måste ha tömt en hel burk med din knark-honung, utan att blanda ut den med varm mjölk.

Kurd-Kjell: Antagligen blandade han nog ut den med te. Då tar den riktigt bra … jag minns en gång …

Jag: Nåd. Inte en lång vindlande berättelser om kurdiska psykonautiska upplevelser.

Kurd-Kjell: En annan gång då. Men jag fattar faktiskt precis som du inte vad skribenten menar. Det märkliga med svenskarna är att de faktiskt verkar ha glömt bort Olof Palme. Ingen bryr sig riktigt. De verkar mer intresserade av att få veta vem mördaren är i någon av alla de Netflixserier de följer.

Jag: Ja, till och med sossarna glömde bort honom tämligen omgående. Verkade nästan medvetet. 

Kurd-Kjell: Så du har inget trauma då?

Jag: Möjligen då efter att ha sett presskonferensen där de skulle avslöja vem som mördade honom. Om det där var en av de skarpaste åklagarna och en av de bästa mordutredarna landet kan uppvisa är det ju fritt fram att gå ut och ta någon av daga. De lär inte få fast en på den här sidan nästa millenieskifte.

Kurd-Kjell: Nu ser du ljuset! Det var det egentliga syftet med presskonferensen. Du lever i ett land där ingen vet vem som riktigt bestämmer, där det inte finns någon auktoritet på något område. I ett landet där Stefan Löfven, Anders Tegnell och Dan Eliasson hör till dem vi ska samlas kring och låta oss ledas av gäller det att visa att det alltid kunde vara värre.

Jag: Aha. Det var därför presskonferensen blev av. Regeringen ville få folk att ändå känna sig nöjda med dem som bestämmer, de ville att folk skulle sitta framför TV-apparaterna och tänka: ”Men herreminskapare vilka jönsar. Tänk om de fick ett större ansvar än att försöka lösa än ett 34 år gammalt mord. Man ska nog vara tacksam för de som leder oss i dag.”

Frågan är bara varför åklagaren och polisen gick med på att genomföra presskonferensen och framstå som upp de nyss väckts ur långvarig narkos.

Kurd-Kjell: Enkelt. Morgan Johansson kallade upp dem till sitt ämbetsrum och sa ungefär så här: ”Grabbar, ni måste ta en för laget. Men när ni gjort det så väntar två finna jobb på er utomlands. Jag har talat med mina internationella kontakter och ordnat tjänster. Ni kan välja på Albanien, Liberia, Ukraina och Moldavien. Jaja, se inte sura ut nu. Jobbet kan skötas från Bryssel. Bra lön, rediga traktamenten.

Jag: Då fattar jag. De skrev väl på direkt. Men jag förstår inte varför de skulle hänga allt på stackars Stig Engström. Som att säga att George Costanza sköt John F Kennedy.

Kurd–Kjell: Du förstår som vanligt ingenting. Det fanns ett syfte till med presskonferensen. Att testa en idé som Anders Ygeman kläckt.

Jag: Hur vet du det?

Kurd-Kjell: Jag står ibland i köket på italienaren vid Storkyrkobrinken. Bra pröjs. Inga krävande gäster. Mest folk från riksdagen och hovrätten. De är så upptagna med sig själva att de inte märker vad som ställs fram. I alla fall hörde jag Ygeman hur övertalade Morgan Johansson om att man skulle försöka få folk att tro att någon som var död var den som mördade Palme.

Jag: Varför? Bara för att äntligen kunna stänga allt som har att göra med utredningen?

Kurd-Kjell: Nej, så enkelt är det inte. Ygeman menade att om man kan få folk att gå på det så kan man göra samma sak om och om igen. Om folk klagar på att så många gamla dött i corona … ja, då kallar man bara till presskonferens och medger problemet men säger att allt är Anna-Maria Karlsdotters fel. Hon var ansvarig för området och schabblade till det. Men hon är död sedan sju år men vi tvingas leva med kaoset hon ställde till med. Så där kan man sedan hålla på. Mycket bättre än att skylla på föregående regeringar – de lever och kan försvara sig. Döda talar inte. Inte ens i egen sak.

Jag: Infernaliskt listigt. Jag tror jag behöver en slev av den där honungen. Skicka burken.