I den svenska offentliga kulturen står striden står mellan dem som ständigt låtsas ha dåligt samvete och dem som öppet skryter med att inte ha något.

Markis de Sade begrundande blommor under sin fångenskap. Möjligen ondskans blommor.

"Att Vilhelm Moberg föraktade Per Albin, Erlander och Olof Palme beror ju inte på att han avskydde Sverige – det berodde på att han ansåg att dessa tre statsministrar genom det samhälle de skapade förstörde det riktiga Sverige..."

Vilhelm Moberg iförd uniform betraktar löpsedlar 1941. För honom var Sverige som nation självklart värt att försvara.

Min alldeles verkliga och helt reella osvenskhet gör att jag har lite svårt att förstå Jens Liljestrand när han på Expressens kultursida menar att:

"Låt mig helt kort påminna om det absolut viktigaste privilegium jag har som svensk: Att inte vara lojal med Sverige. –.. Att inte kunna ett ord svenska. Att inte kunna nämna en enda svensk poet, en enda psalm, ett enda blodigt fältslag. Att hata semlor, isterband, kroppkakor och lutfisk. Att kunna försova mig till lektionerna, stjäla pennor på jobbet, skilja mig, vara en dålig förälder, en misslyckad älskare, en taskig kompis, en opålitlig skattebetalare och klanta till det på en fotbollsmatch utan att kallas för "svenskländare" och definitivt utan att någon enda jävel ifrågasätter min rätt att kalla mig svensk."

Dock – jag dristar mig att tro att Jens Liljestrand faktiskt förstår väldigt lite av de här frågorna, trots att jag inte är svensk och han definitivt är det (även om han på vissa bylinebilder ser ut som en tysk porrfilmsskådis på 1980-talet bördig från de sorbiska områdena i Tyskland – tänk vad en mustasch kan göra –) –

Men – i vilket fall.

Betrakta varje annan europeisk nation – där är den stora och självklara kulturstriden i varje land frågan om vad som definierar nationen.
Det är den striden som ligger under varje politisk strid i länder som Polen, Frankrike, Spanien eller England.
Det frågan gäller är: vad är polskt, franskt, spanskt eller engelskt.
Vad är nationen?
Så har det varit i århundraden och alla finner det självklart.

Den frågan utgör ofta en skiljelinje mellan "höger" och "vänster" – även om rågångarna långtifrån alltid är tydliga.
Men en fransk kommunist skulle definitivt vara ense med en fransk reaktionär katolsk monarkist om att det finns en fransk nation.
Och de båda skulle definitivt vara ense om att denna nation är bärare av kultur, traditioner, storhet och ära – som man aldrig får vända ryggen. De ska försvaras.
Det de skulle käfta om var dock vilka av dessa traditioner och vilken kultur eller mentalitet som egentligen var fransk – och båda parter skulle vara beredda att som sagt försvara just det de ansåg vara franskt.

Så är det i varje civiliserat europeiskt land.
Sverige är nog fanimig det enda europeiska land där det anses vara fullt rimligt bland många intellektuella och politiker både till höger och vänster att hävda att det inte finns en svensk nation och kultur och att man förenas i detta sitt avståndstagande.

Lite tvärtom mot resten av Europa alltså – jag antar att förklaringen är att de andra – dem man stöter på när man åker Öresundsbron är lite efterblivna. Eller?

Och jag antar att jag ska få vara tacksam för att få leva i ett land där man inte ägnar sig åt sådant som kulturstrider om vad som definierar den egna nationen.

Dock – om man anlägger det perspektiv som är vanligt i andra europeiska länder på det Liljestrand skriver så blir det begripligt att han egentligen har fel, väldigt fel när han till exempel menar:

"Att vi från barnsben lär oss att älska och bejaka det osvenska är grunden i den svenska framgångssagan.
1900-talets svenska nationalförfattare, Vilhelm Moberg, levde i flera år som formellt utflyttad utlandssvensk. "Sista brevet till Sverige", avslutningen på utvandrarserien, skrevs i åtta olika länder. Han föraktade, i tur och ordning, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme. Han avskydde folkhemmet. Han hånade Svenska Akademien."

Att Vilhelm Moberg föraktade Per Albin, Erlander och Olof Palme beror ju inte på att han avskydde Sverige – det berodde på att han ansåg att dessa tre statsministrar genom det samhälle de skapade förstörde det riktiga Sverige – det som stod på bondefrihetens grund. De stärkte överhetsstaten.

Den svenska arbetande folket och allmogen har alltid ansett att det finns ett Sverige och en svensk kultur som är deras och som är värda att försvara – mot både svensk överhet och utländska angrepp – vilken form än dessa angrepp tar sig.

Svenska intellektuella i medströmsmedia och kulturliv har genom historien alltför ofta i alltför stort antal anammat det som är överhetens ståndpunkt.
Nu är överhetens ståndpunkt att Sverige egentligen inte existerar som något som också definieras av en nationell kultur – alltså gäller det för Jens Liljestrand att skriva oss en ny kulturhistoria – en omtolkad sådan – där till exempel Vilhelm Moberg blir en bärare av förakt för det "svenska" och därmed kan vi alla förakta det.

Det är rätt många årtionden sedan svensk arbetarrörelses ledare var bildade och såg det som nödvändigt att diskutera vilket historiskt och kulturellt arv som var deras.
Där fanns de som gick tillbaka till bondefriheten och allmogens frihetsstrider under ett årtusende och de som lutade sig mot den starka och absoluta staten som modell och föredöme; till exempel Per Nyström med sina beundrande studier om Karl XI.

I den linjestriden och i de debatterna avtecknar sig två helt olika samhällen, båda kan geografiskt betecknas som Sverige.

Det ena kan man förvisso vända ryggen, det andra är mer än väl värt att försvara.

Jens Liljestrand försöker dra sig undan den striden med att förklara att det viktiga för honom är rätten att "stjäla pennor på jobbet, skilja mig, vara en dålig förälder, en misslyckad älskare"

Jag blir inte ens förbannad.
Jag tycker mest det är sorgligt.