Stefan Jonsson och ett av de diagram han inte riktigt vill låtsas om.
Stefan Jonsson ser alltid trött ut när han kommer lunkande. Det får man förstå. Han har befunnit sig på en mycket lång marsch genom institutionerna för att bli professor i etnicitet vid ”Institutet för forskning om migration, etniska relationer och samhälle i Linköping”; Uppsala universitet, Duke University, Getty Center och låt oss inte glömma det mångåriga, omänskliga slitet på DN:s kulturredaktion; ”va, fan är hissen trasig … och kaffeautomaten.”
Jonsson har aldrig haft tid att röra sig i den verklighet vi andra lever i och lära känna den närmare genom egna erfarenheter. I begynnelsen hade han väl förvisso nära kontakt med en del av sina studenter, men jag är högst osäker på om det räknas.
Trots detta envisas han med att berätta för oss andra om hur verkligheten är beskaffad. I dag i DN rättar han Stefan Löfven som häromdagen förklarade att vi ”inte ska tillbaka till 2015”. I Jonssons minne framstår 2015 som ett guldår skapat av att många flyktingar som kom till Sverige:
”När staten sköt över friska miljarder till kommuner och regioner kunde de rusta upp länge eftersatt infrastruktur av välfärd. Glesbygdskommuner fick nya barn och behövde inte lägga ner skolor. Vårdcentralerna kunde öka sina platser. Bostäder byggdes. Invånarantalet ökade och därmed skattebasen. Företag fick arbetskraft. I offentlig sektor skapades arbeten för att ta emot och hjälpa flyktingarna in i samhället.
Det skedde utan att staten behövde höja skatter eller ta upp lån. Allt som behövdes var att Riksbanken fick framställa fler kronor som staten betalade ut till kommuner, företag och organisationer.”
Smaka på den igen:
”Allt som behövdes var att Riksbanken fick framställa fler kronor som staten betalade ut till kommuner, företag och organisationer.”
Så talar den som inte tillhör ”skattebasen” utan som lever av den. Så talar den som fått för sig att verkliga värden är något som man skapar genom att Riksbanken trycker på den gröna knappen på sedelpressen.
Har Stefan Jonsson sett hur det ser ut i landet? Har han diskuterat med fattigpensionärer hur de ser på att det tydligen skett en upprustning av ”länge eftersatt infrastruktur av välfärd”.
Strax innan Stefan Jonsson nu förklarar för oss hur verkligheten egentligen ser ut släpper stiftelsen ”Global village” en rapport. Stiftelsen är en av de där organisationerna som vurmar för mångfald och mångkultur. Jonsson borde ha samma hållning och inställning som de som framställt rapporten … men det har han inte.
I dokumentet beskrivs ingående hur hög arbetslösheten och fattigdomen är bland Sveriges 250 000 syrier. Arbetslösheten är 41 procent, och 31 procent bland dem med högre utbildning. 55 procent är beroende av bidrag, 51 procent av flickorna och 41 procent av pojkarna når gymnasiebehörighet, 38 procent når högskolebehörighet. Studien genomfördes med statistik insamlad innan covid-19-restriktionerna infördes – så nu lär situationen vara än värre.
Det är svårt att förlika rapportens data med Stefan Jonsson ord om att ” Invånarantalet ökade och därmed skattebasen. Företag fick arbetskraft.”
Visst, befolkningen ökade. Men skattebasen? Det vore ärligare om Jonsson pläderade för att Sverige ska ta emot dem som vill hot oavsett vad kostnaden är. Då kan man diskutera med utgångspunkt från det och står inför en öppen och ärlig motståndare ... men att låtsas som att allt blivit bättre.
Den som hände var att den där stackars ”skattebasen” belastades ytterligare. Vilket jävla ord förresten. ”Skattebasen”. Det är att ta bort det mänskliga ur sammanhanget, att låtsas som om det inte är människor som går upp i gryningen för att arbeta för att staten ska kunna ta två tredjedelar av det de sliter ihop.
Men det är så man beskriver verkligheten om man är professor vid ”Institutet för forskning om migration, etniska relationer och samhäll”.
En dag blir väl dock den där basen trött på att utgöra grunden för allt och då får professor Jonsson smäll på fingrarna om han försöker trycka på den gröna knappen.
PS. Rubriken är ett citat från Philip K. Dicks novell ”I Hope I Shall Arrive Soon”. Den handlar om en man som under en resa i rymden genom ett tekniskt fel vaknar upp. Eller mer korrekt uttryckt så vaknar hans medvetande men kroppen är fortfarande sövd. För att han inte ska bli tokig konstruerar rymdskeppsdatorn ett funktion som gör att han om och om igen upplever sin kommande ankomst till sitt nya hem på en fjärran planet.
Men när han till slut verkligen når sin slutdestination förmår han inte tro på att det han upplever är verkligt.
