"Den sorgliga sanningen är att vi förlorat förmågan att ge vackra namn..." (Oscar Wilde)

Varför får man i Sverige inte döpa sitt barn till Vladimir Putin? Och varför döper nästan inga föräldrar sina barn i dag till namn som Engelbrekt (12 har det som tilltalsnamn) eller Bismarck? 

Fascinerande är att 61 personer har Napoleon som tilltalsnamn, men ingen lystrar till Bismarck när det är middagsdags (dock har tre personer det som förnamn, dock ej som tilltalsnamn).

Eller varför inte Dacke? 29 har det som namn, varav fem har det som tilltalsnamn. Det är lika många som de som har Stalin som tilltalsnamn. Fyra män har Churchill som tilltalsnamn.

Så rimligen borde det väl vara tillåtet att döpa sitt barn till Vladimir Putin i förnamn?

Se där en av de frågor vi diskuterade i senaste avsnittet av Radio Bubbla. Vi kom fram till att det spelar roll vad man döps till – man kommer att få något att leva upp till.

Om vi bara grubblade över pojknamn? Ja. Men vi lovade att behandla god namnsed när det gäller flicknamn i ett kommande program … dock då bakom betalvägg.

I övrigt försökte vi förstå varför:

• kostnaderna för flerbarnstillägg ökat från en miljard till fyra miljarder på tio år

• utomeuropeiska adopterade barn uppvisar större mått av psykisk ohälsa än invandrade barn och svenska barn

Vi djupdök även i ämnen som:

• kan man avgöra hur korrumperad en politiker på grund av dennes BMI och ansiktets utseende?

• behöver man verkligen en manual för kackerlacksbekämpning på ubåtar

Jordan B Petersons ställningstaganden är som en frisk fläkt i ett ostädat pojkrum. Ändå är hans gärning ett sjukdomssymptom.

Under diskussionerna på Tre Bojor hade Y. alltid rätt när det gällde den konkreta ståndpunkten. Spelar ingen roll om vi diskuterade amerikansk utrikespolitik, eller frånvaron av en svensk sådan eller huruvida Tomas Brolin var bra eller väldigt överskattad, eller vilka mentaliteter som präglar brunetter och blondiner.

Han hade faktiskt alltid rätt.

Ändå tvingades jag nästan alltid säga emot honom eftersom han underbyggde sina helt korrekta, konkreta ståndpunkter med de mest märkliga teorier och resonemang; Tomas Brolin var Gunnar Nordahls son, Olof Palme var inte död utan hade hämtats hem och satt i Langley och dirigerade CIA-operationer (det ska villigt erkännas att det var den av Y:s teorier som tilltalade mig mest och hans logik när han sammanställde fakta i frågan var halsbrytande, men präglades ändå av någon form av logik).

När jag tittar igenom timmar av Jordan B Peterson-föreläsningar om den sovjetiska Gulag-arkipelagen känner jag mig förflyttad tillbaka till Tre Bojor. Jag känner smaken av blåbärspaj i min mun, och Peterson tonläge ligger ganska nära Y:s och deras ansikten liksom glänser av samma existensiella ångestsvett.

Och Jordan B. Peterson ställer mig inför samma problem som Y gjorde.

Sitter man ett antal personer runt ett bord och alla instämmer när Y. förklarar vad som är rätt och fel (och som sagt har rätt) – vad händer om jag börjar säga emot honom när han börjar lägga ut stolliga teorier som förklarar de riktiga konkreta ståndpunkterna? Riskerar jag inte att de andra vid bordet ska börjar tro att Y. inte har rätt i sin bedömning av SAAB som bilmärke eller i sin bedömning av vilket land som gör bäst vodka? 

Samma sak är det med Jordan B Peterson. Han levererar korrekta råd om hur unga människor ska förhålla sig till sig själva och världen.

Han angriper identitetstänkande.

Sunda människor blir glada av detta. En förnuftets röst. Äntligen. Jag gillar det också.

Men innan ni börjar tycka att Jordan B Peterson är en fantastisk person, och en stor filosof och psykolog – betänk då följande; allt det där lärde ni er förr av era föräldrar. Ni lärde er att tvätta er bakom öronen, bädda sängen och lyssna på era lärare.

Ni lärde er av era föräldrar och av andra vuxna att det som räknas är att man arbetar och gör sitt och klarar sig själv och de sina. 

Allt det som för några årtionden sedan var självklart, allt det som var del i en naturlig uppfostran (i alla samhällsskikt) har förtvinat – om än inte helt försvunnit.

Sådan fostran och sådana lärdomar är inte en naturlig del av samhället längre – det är inte som tidigare en fråga om kunskap och insikter som överförs i ett levande sammanhang, det är inte en förståelse som finns där, och som inte behöver förklaras utan som bara ”är”.

När då en kanadensisk professor med ständigt ångestsvettblankt ansikte träder in på scenen och hävdar gammal visdom på det mycket jordnära planet; bädda sängen, sträck på dig – då framstår det för många som ett budskap levererat av en utomjording och han tvingas därför precis som Y. snickra ihop teorier som ska visa att han har rätt. Han måste härleda det utomjordiska budskapet.

Man kan förstå att Peterson känner det behovet – men det innebär också att han skapar en falsk historia från vilken han härleder sin enkla visdomar.

Och då kommer det aldrig att bli rätt.

Frånvaron av ett samhälle med naturliga och organiska band mellan människor, frånvaron av ett samhälle där människor fostras kan aldrig ersättas av föreläsningar som försöker fostra oss med hjälp av påhittade beskrivningar av hur världen och historien ser ut.

Vill vi för övrigt bli fostrade av en person som måste vara medveten om att han står och fabulerar? (Och finner vi här inte också förklaringen till Jordan B Petersons missbruk?)

Hårda ord?

Men fundera då på Jordan B Petersons föreläsningar om Gulag och Solzjenitsyn.

Denne ryske författare är viktig för Peterson. Han används som ett sanningsvittne, beskrivs av Peterson som en av världens tre största författare. Han utmålas som en person som överlevt Stalins värsta läger och som en person av ofantlig personlig moralisk resning som vet vad det innebär att trotsa den absoluta ondskan, han  vet vad det kostar att säga sanningen.

Han har något att lära oss menar Peterson – både om historien, politiska ideologier och om oss själva. (Alla som sett Petersons föreläsningar håller säkert med om att det här en är koncis men riktig sammanfattning av Petersons ståndpunkt.)

Ta en titt på den här Peterson-föreläsningen i ämnet.

Redan de första minuterna kommer ett påstående som rimligen bör få oss att fundera på om Peterson är riktigt frisk, han beskriver Sovjetunionen åren före andra världskrigets utbrott:

”The Russians had prepared an invasion force of Europe but were not prepared to defend their own country.”

Inte sedan Pilsudski och hans polacker fick stopp på Röda Armén genom ”Undret vid Weichsel” hade Sovjetunionen utgjort ett reellt hot mot Europa. Stalins välde under perioden 1924 till 1945 kom ju istället innebära att landet allt mer vände sig inåt. 

Sedan kommer beskrivningen av Aleksander Solzjenitsyn: Han var en person som satt i läger ”a very long time”. Han hade ”a very hard life”. ”Sometimes in privileged camps, sometimes in worse camps.”

Vad har Peterson studerat i ämnet? 

Innan jag såg den här föreläsningen hade jag sett intervjuer där Peterson diskuterade Solzjenitsyn – och varje gång tänkte jag: ”Men han har inte läst Solzjenitsyn. Han vet inte vad han pratar om.” Något om borde vara uppenbart även för dem som inte läst Solzjenitsyn; Petersons vaga hänvisningar, de oprecisa beskrivningarna av situationer i Solzjenitsyns verk han referar till. Peterson svamlar sig fram till det han egentligen vill framföra; sin ståndpunkt om vad som är rätt och fel när det gäller hur man ska uppföra sig (vilken då ofta är riktig).

Och en bit in i den här långa föreläsningen halar Peterson fram sin mobil och börjar citera långa passager från Wikipedia. Då och då gör han ett uppehåll och kommer med en utläggning om det han nyss läst upp. En tolkning av vad det han läst upp egentligen innebär i moralisk, filosofisk eller historisk mening.

En samtida intellektuell av format?

Eller någon som använder Wikipedia och den egna fantasin för att skapa en bild av Solzjenitsyn och Sovjetunionen som gör att Petersons konkreta ståndpunkter här och nu får en bekräftelse?

För mig är det ganska uppenbart en fråga om det senare. Och nej, det är inte så att jag har några varmare känslor för Stalin.

Tvärtom.

Eftersom jag är genetiskt kodad att alltid vara konträr hade jag säkert hamna i något av Stalins läger ovanför polcirkeln, typ Kolyma där det blir minus 50 grader när det blir riktigt kallt.

Men just därför att jag inte vill hamna i den typen av läger blir jag orolig när sådana som Peterson får genomslag för sin bild av historien. Må vara att de de som lyssnar på honom kommer att inta rätt ståndpunkt i en given aktuell fråga – men om Peterson försvinner från scenen in i en ny långvarig benzo-dimma – kommer de att kunna orientera sig själva då? Vem följer de nästa gång?

(En del har invänt mot de första delarna i min serie och ansett att jag är orättvis mot Peterson med argumentet: ”Men han är ju inte historiker”.

Argumentet är svårt att förstå. Peterson målar ständigt upp bilder av historiska skeenden, och beskriver de personer som är aktörer – och beskriver psykologin hos dessa – och vad vi kan dra för lärdomar. Hans arbetsmetod är att han väljer ett beteende som är fel, en personlighetstyp som är farlig och sedan konstruerar en historisk situation där den farliga personen agerar; Hitler, Stalin, Mao. Petersons bristande beläsenhet visar sig också i att hans beskrivningar av farliga personlighetstyper ligger mycket nära den marxistiska Frankfurterskolans karaktärsklassificeringar under 1930-talet och de studier de gjorde på krigsfångar de första åren efter andra världskriget. Ändå ser Peterson den riktningen som farlig och en av orsakerna till förfallet på de amerikanska universiteten. Att ingen ännu  vad jag vet – påpekat att Peterson är vad som populärt kallas kulturmarxist är lite märkligt).

Men vem var då Solzjenitsyn? Hur många dog egentligen i Sovjet under Stalin? Och varför påminner svenska intellektuella i dag ofta (oavsett politisk ideologi) om ögontjänarna i det sovjetiska författarförbundet?

Om de sakerna ska vi tala om i morgon med utgångspunkt i ett gediget, nyutkommet verk: ”Boken som lurade världen”.