På foton ser man att Anders Lindberg väldigt ofta lite i smyg håller på och petar med tungan mot kindernas insida. Om han försöker hålla tungan rätt i mun? Kanske. Eller försöker han få bort en dålig smak som hans egna ord lämnat kvar efter sig i munnen? Har han alltså ändå kanske ett slags samvete? I så fall lär den Lindbergska tungan vispat runt som borstarna på en sopmaskin modell större efter det att han lämnade in dagens ledare i Aftonbladet. Där skriver han om vikten av att tro på ”vetenskapen” och den svenska vägen under pandemin:

”Sveriges strategi bygger på att staten litar på medborgarna, vi har ingen massiv övervakning av folks privatliv och ingen militär patrullerar på gatorna. Starka politiska krafter vill gärna dra slutsatsen att detta var fel. Att mer auktoritära metoder alltid är bättre.”

Men detta är ju helt sinesförvirrat, verkligheten är ju en helt annan. Den ideologi som är den moderna svenska socialdemokratins utmärks av att den inte litar på medborgarna. Vi antas inte kunna ta hand om oss själva och förvalta de pengar vi arbetar ihop. Därför tar staten två tredjedelar av de pengarna och organiserar barnomsorg, skola, äldreomsorg, sjukvård, socialvård, skola och utbildning, försäkringskassa och bygger upp en mängd kontrollinstanser som ska säkerställa att vi tänker de riktiga tankarna om kön, familj, och kultur. Detta innebär givetvis övervakning och kontroll. 

Det samhälle socialdemokratin skapat från 1960-talet och framåt är inte ett samhälle som litar på medborgarnas förmåga att rå sig själva. Det är ett samhälle som frånerkänner individen makt och myndighet.

På ett område är det rimligt att kräva att staten verkar med fasthet – när det gäller att garantera yttre och inre ordning.

Men när det gäller den yttre säkerheten har det ju i 30 år varit så att den svenska modellen inneburit att man avskaffar krigsmakten. ”Welcome refugees” föregicks av ”Welcome enemies!”.

När det gäller den inre ordningen vet vi alla hur det sett ut i 15 år. Staten tillåter anarki när det gäller medborgarnas säkerhet. Bränna upp bilar, bränna ner skolor, spränga restauranger och bostadshus, mörda åldringar, förnedringsråna barn, våldta, mörda … det är aktiviteter som staten inte lagt ner någon större kraft på att bekämpa.

Så självklart upprätthåller inte polis och militär något regelverk under pandemin. Det är ingen fråga om ett medvetet val regeringen gjort, man har bara låtit den gamla linjen fortsätta vara i kraft, den som kan sammanfattas: vad bryr vi oss om medborgarna dör, bara de betalar skatt när de lever och tänker som vi vill att de ska tänka, helst ska de inte tänka alls.

Socialdemokratins genuina ointresse för om medborgarna lever eller dör blev i kombination med den statliga byråkratins indolens och inkompetens den svenska linjen under inledningen på coronautbrottet. Den var inte resultatet av en medvetet vald strategi, den var följden av att man lallade på som vanligt.

Nu kan detta ha inneburit en i sig var en tämligen rationell linje, förutom för dem som haft oturen att bli så gamla att de befinner sig i äldreomsorgen. Den starka stat som lovat ta hand om oss från vaggan till graven menar nu att det i det finstilta samhällskontraktet står att för människor som är över sjuttio år inkluderas inte tillgång till syrgas, svensktalande personal med skyddsutrustning och definitivt inte plats på intensivvården.

Men vad rör det Anders Lindberg i ryggen. Han tycker vi ska vara nöjda så länge det inte kommer in soldater och aktivt kväver de gamla och sjuka på äldreboendena.