Kina gav oss viruset. USA har gett oss en en mental och social sjuka som uppenbarligen är mycket smittsam.

Gårdagens program behandlade förstås en del av det pågående kriget mot allt som européer påstås gjort genom historien.

När man lyssnar på meningsutbyten om USA, rasism och polisvåld i samhället i dag och när man hör olika förslag på lösningar känns det som att kliva in på närmsta apotek och få ta del av följande samtal:

Kund: Jo, jag skulle behöva lite hjälp.

Apotekare: Jamenvisst, vad kan jag stå till tjänst med?

Kund: Var är hyllan med antihistaminer?

Apotekare: Aha, pollenallergi?

Kund: Nej, nej, jag har tjocktarmscancer. Den har tyvärr spritt sig rätt mycket så jag måste få i mig mer antihistaminer.

Apotekare: Det var tråkigt att höra, men jag tror inte mer antihistaminer hjälper i ert fall. Du behöver en bra hostmedicin med slemlösande effekter.

Kund: Säger du det? Intressant. Men jag tror att jag håller mig till anti-histaminerna.

Apotekare: Jag förstår. Men vi säger så här då. Jag skickar med ett gratisprov på hostmedicin så kan du ju prova.

Kund: Man tackar!

Betänk situationen i USA i dag. Ett land med lågt räknat fem miljoner missbrukare av heroin, kokain, smärtstillande opioder, benzo. 15 miljoner alkoholister. Post-traumatiskt stressade veteraner från onödiga krig. 75 procent av de svarta familjerna är inte familjer utan modern är ensam vårdnadshavare. 

Sedan har vi de etniskt baserade kriminella gängen: de svarta, de från Karibien, östasiaterna, östeuropeerna, latinos, de klassiska maffiorna (italienarna, irländarna, judarna), hawaiianerna, araberna, kineserna, vietnameserna och några till.

Vi har motorcykelgängen. Kartellerna. 

Det finns ungefär 2 miljoner gängmedlemmar i USA. Beväpnade till tänderna. Det enda de saknar är väl attackflyg.

Alla dessa slåss om inflytande och kontroll. Deras verksamhet och det de tillhandahåller skapar dessutom så förödda sociala miljöer och en så depraverad och uppgiven kultur att det berör tiotals miljoner människor.

I denna situation, i detta samhälle, ska polisen försöka upprätthålla någon slags ordning. Det är ett farligt arbete. I genomsnitt har en amerikansk polis dött i tjänsten var 54:e timme i USA.

Så ser verkligheten ut.

Att då diskutera om rasism i poliskåren är problemet är som att fråga efter anti-histaminer när man har tjocktarmscancer. 

Det amerikanska samhället är ingen smältdegel. Har aldrig varit. Det amerikanska samhället är en sumpgasproducerande mulltoa. Explosionen närmar sig. Jättesmart idé att då dra in anslagen till polisen. Vi förklarade att vi i sig inte är särdeles tilltalade av det som det moderna samhället erbjuder som ordningsmakt, men att inför den konkreta verkligheten tro att polisen är det avgörande problemet är att vända sig från denna verklighet, blunda, och svälja sina antihistaminer.

Det var ett av de ämnen vi avhandlade i gårdagens program, och så diskuterade vi slaveri genom historien. Vi påpekade att de som tagit över det offentliga samtalet i Sverige helst talar om tre miljoner svarta slavar i Sydstaterna på 1800-talet, men aldrig om de tre miljonerna kristna slavar som finns i Pakistan i dag. Eller de fyrtio miljoner slavar som just i detta nu trälar i världen – framförallt i Afrika, Asien och Latinamerika.

När människors världsbild formats av Hollywood blir det aldrig bra när de ska röra sig i verkligheten.

Den gängse bilden av rasism brukar genom Hollywoods inflytande medföra att människor utgår från filmindustrins bild av tillståndet i USA:s sydstater innan inbördeskriget. Det blir liksom mallen för hur många föreställer sig rasism. Låt gå för det då, även om Hollywoodbilden av sydstaterna är djupt okunnig.

Men visst, vi utgår från den fantasibilden eftersom den bestämmer hur många människor ser på verkligheten – även i Sverige.

Alltså. 

Bärande element i den bilden brukar vara slavägare som sprätter runt på ägorna, konverserar läspar, dövar sinnena med sprit. Latar sig. Männen ägnar sig då och då åt att gå ner till slavbostäderna för att våldta en slavkvinna.

Ibland har slavägarmännen druckit för många whisky sour eller mint julep. Då blir de lite galna och och ägnar sig åt att mörda någon av slavarna.

Alltså, slavägarna lever gott och sorglöst på slavarnas slit, och slavarna lever under hotet av att riskera att bli mördade eller våldtagna – hur mycket de än arbetar.

Ungefär som Sverige då.

En helvetes massa människor som arbetar och en grupp som inte gör det men som anser att de har rätt att bli försörjda av dem som arbetar, den rätten beror på att de har en viss hudfärg.

Och en del av dem anser sig dessutom ha rätt att våldta och mörda.

Se där landets verkliga problem, men det verkar många inte se och förstå därför att de tror att ”Borta med vinden” eller ”12 years a slave” utspelar sig här och nu.

Uppenbart finns det vissa luckor i Annika Ström Melins kunskaper. Kanske dags att fylla på i bokhyllan där bakom?

För några årtionden sedan sattes de lite trist skrivande journalisterna på att redigera bridgespalter, hålla koll på lagfarter samt göra födelsedagsintervjuer. Var tidningen stadd vid kassa och skribenten hade kontakter som gjorde att man inte kunde göra sig av med honom eller henne kunde man alltid skicka dem som korrespondenter till EU. Där gjorde de ingen skada eftersom det i alla fall inte hände något i Bryssel som det var värt att rapportera om.

Men verkligheten förändras. I dag spelar EU en stor roll, och även om man är okunnig och en klen skribent så har plötsligt de där åren man tillbringade i Bryssel plötsligt gjort att man betraktas som en auktoritet.

Alltså skriver i dag Annika Ström Melin ännu en text på DN:s ledarsida om hur fint EU utvecklas.

På Dagens Nyheter har man sedan en tid slutat ägna sig åt att försöka skildra verkligheten. Det är för slitigt och de är ju inte så pigga av sig på Gjörwellsgatan. Vem vill väl bemöta ständiga påståenden om att man inte beskriver det som sker spå ett sanningsenligt sätt? Eller rätteligen anklagas för att man undviker att tala om vissa saker?

Nöden är uppfinningarnas moder, och latheten deras fader. Eftersom någon nöd inte präglar tillvaron för DN:s skribenter, så är det alltså en slags liberal letargi som drivit fram den nya journalistiken på tidningen.

Man lämnar det lite för mödosamma producerandet av falska fakta bakom sig och skapar istället falsk historia.

Det är inte lika lätt för läsaren att kolla.

Om man skriver att frid råder i Sverige, att vi lever i ett mångkulturellt paradis där alla lägger sig vinn om att arbeta, studera och rå sig själva … ja, då räcker det för rätt många medborgare att de vandrar på sin stads gator för att upptäcka att så inte är fallet.

Men om man istället börjar göra historiska jämförelser kan man intala läsaren att han befinner sig i den bästa av världar. Ett vanligt sätt att göra detta har länge varit att påminna oss om forna tiders farsoter, krig, och naturkatastrofer.

Den modellen, vi kan väl kalla den för den ”Johan Norberg-skolan för gestaltning av historia och utveckling” har nu tjänat ut. Orsaken till detta är att överheten för att kunna ta mer kontroll över våra liv hotar oss med nära förestående död; pandemier, smälta polarisar.

Då fungerar det inte längre att tjata om att det var värre förr.

Dagens Nyheter har under Peter Wolodarskis visa ledning börjat manövrera sig ur den här knipan genom att inte bara omgestalta mänsklighetens historia till oigenkännlighet utan också uppfinna kontroverser kring denna påhittade historia. Givetvis går DN:s skribenter alltid segrande ur sådana debatter – underligt vore det annars eftersom de bara existerar i deras egen sinnevärld. Men att besegra sina egna hjärnspöken kan väl ses som en framgång om man har ett mycket begränsat förstånd. 

Ett utmärkt exempel på detta är Annika Ström Melin när hon i dagens DN ska lugna oss inför det faktum att EU-kommissionen sett till att den kan låna upp 500 miljarder euro. 

Många oroas över den makt kommissionen nu skaffar sig. Med de medlen tillgängliga kan de kuva, hota och muta regeringar i motspänstiga länder.

Eller som Annika Ström väljer att beskriva det:

”Kommissionen ska låna upp 500 miljarder euro till en stor återhämtningsfond som ska fördelas som bidrag till investeringar i särskilt krisdrabbade delar av EU.”

Hon medger att:

”EU skulle inte längre vara en inre marknad, en tullunion och en valutaunion, utan också få drag av en ”fiskal union”.”

Men hon delar inte din och min oro, eftersom hon tagit sig en titt på amerikansk historia.

Va? Jo, hon menar att de som oroar sig gör det för att de fruktar att det ska gå som i USA:

”År 1790 drev Hamilton igenom att en amerikansk centralbank skulle inrättas och att de amerikanska delstaterna skulle tillåtas låna pengar gemensamt. Hamiltons idéer bidrog till att de förenade amerikanska delstaterna utvecklades till ett mer federalt styrt USA.”

Men det kommer inte att hända i Europa och inom EU fortsätter hon eftersom:

”Återhämtningsfonden ska för det första vara tillfällig. Det handlar om en tidsbegränsad åtgärd inför en djup ekonomisk kris.”

Här vill hon oss att få oss att tro att om en liten grupp byråkrater och politruker plötsligt får 500 miljarder euro till sitt förfogande, om de har fått rätten att låna medel för samordning och styrning så kommer de en dag att säga avhända sig denna makt?

Annika Ström Melin inser väl själv att det låter lite för tokigt så hon drar till med påhittad historia:

”Dessutom går det inte att jämföra det tidiga statsbygget i 1790-talets USA med 2020-talets EU. Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

Och i ett slag omskapar hon amerikansk historia mellan 1790 och 1860.

De amerikanska delstaterna i södern ville – och tänkte – också vara kvar som delstater med starkt självstyre. Men nordstaterna krossade denna vilja och denna tanke och lade sydstaterna öde. 

Kampen mot Hamilton och dem som ville skapa en stark centralmakt fördes i årtionden innan inbördeskriget bröt ut av invånarna och deras företrädare i sydstaterna. Många av dem som pläderade för rätten för delstaterna att styra sig själva formulerade dessa tankar vida bättre än vad företrädare för europeiska nationalstater förmår i dag. Och mer kraftfullt.

Alltså: sjuttio år av hårda politiska strider som avslutas med ett blodigt inbördeskrig var den historiska verkligheten i USA.

Centralmakten segrade.

Men vi ska vara lugna för att … vi tar det igen:

”Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

PS. Självklart väntar jag mig mothugg från EU-kramare och sådana som Annika Ström Melin och de kommer förstås att börja tjata om att jag behandlar amerikanska inbördeskriget utan att nämna frågan om slaveriet. Tanken på det får mig att fundera på om jag kanske är orättvis. De här människorna är inte medvetna propagandister som inser att de skriver om historien för att tjäna vissa syften. 

De har bara inte kunskaper och förstånd till något annat. 

Slaverifrågan var av synnerligen begränsad betydelse i de politiska striderna under de årtiondena  det gäller – både för nordstaternas och sydstaternas ledare. Historien har sedan kommit att skrivas som om det hela handlade om att befria de svarta.

När EU-kommissionen framöver än mer kommer att försöka minimera nationalstaternas självstyre kommer det också förstås att vara med hänvisning att det är frågan om ett befrielseprojekt, inte om att ge en ny centralistisk politisk byråkratkast i Bryssel ännu mera makt.

Vi får väl se vad det är de säger sig vilja befria oss ifrån.

PPS. Lite märkligt är det också att Annika Ström Melin börjar diskutera amerikansk historia istället för alla de konkreta och aktuella argument som framförs ute i Europa mot en utvidgning av EU:s centralmakt. Argument som utgår från vår verklighet och teorier om vikten av fria individer, nationer och marknader utan överstatlig kontroll.