Kommentarer

Svenska självförtroendet svårbegripligt svagt

Boris Benulic

”Du kan inte hysa mer förakt för mig, än vad jag själv gör”, konstaterade den ständigt dystre Robert Burton i sin ”The anatomy of melancholy”.

Möjligen kunde man bygga portaler vid Öresundsbron och på Arlanda prydda med den inskriften  – så att de som kommer till Sverige vet vad som präglar den svenska folksjälen.

….

Burton menade precis det han skrev, trots att han var en av det tidiga 1600-talets lärdomsjättar, och han skulle säkert vidhållit sin uppfattning och levt i dag för att se hur djupt hans labyrintiska verk påverkat hans många läsare. Vem behöver Freud när man kan gå in i Burtons värld?

….

Svenskarna är som Burton, det spelar ingen roll att man på några årtionden gick från att vara ett fattigt jordbruksland i Europas utkant till att bli en industriell stormakt med välmående befolkning.

Osäkerheten finns där. Alla andra är bättre, alla har något att lära den som är svensk.

….

“Vi underskattar vad vi själva har åstadkommit och vad vi har fått i arv av våra fäder eller som en gåva av naturen. Detta står tillsammans med ett löjligt överskattande av det utländska”, skrev Gustav Sundberg redan 1911 i en bilaga till den emigrationsutredning han genomfört på riksdagens uppdrag (den ville veta varför så många valde att lämna Sverige).

Den som läser Sundbeärgs text i dag känner igen sig:

“Svensk kosmopolitism är en sak för sig. Den består i en fullständig okänslighet för varje orätt och förnärmelse som drabbar Sverige, men en sällsynt vaken rättskänsla i allt vad som angår varje annat folk”.

….

Sundbärgs bilaga ges nu ut av Cultura Aetatis i en volym tillsammans med  P.G. Lyths bok ”Svenskt folklynne” (1905). Där utforskar Lyth den svenska folksjälen med hjälp av vad författare genom tiderna haft att säga om den. Boken köper du här.

….

Den som har dåligt självförtroende känner sig lätt skyldig och skamsen – och accepterar med böjt huvud anklagelser om sin uselhet.

I svenskens fall nöjer han sig ibland inte med att fylld av ånger böja sitt huvud, och stirra ner i backen; som vi såg under BLM-protesterna fick en del för sig att de måste gå ner på knä också för att visa sin botfärdighet över att det en gång i tiden fanns svarta slavar i en helt annan del av världen.

….

Frågan om de svartas slaveri har en fortsatt märklig aktualitet i det samtida svenska offentliga samtalet. Man förleds lätt att tro att de svenska sockerbetorna på 1800-talet skördades av svarta män, som tungt rörde sig mellan raderna i betfälten till ljudet av rasslet från de kedjor som höll slavarna fängslade. Samma sak med den svenska potatisen och vetet, rågen och havren, och givetvis fälldes träden i landets djupa skogar av svarta slavar.

Men … eftersom så inte var fallet … kan den svenska skamsenheten över det svarta slaveriet framstå som märklig.

….

Det bristande självförtroende har inte förbättrats av de senaste 50 årens utveckling i Sverige där staten allt mer tagit över det ansvar som tidigare vilade på individen. Numera anses inte medborgaren kunna ta ansvar ens för sina barns uppfostran. Vilket förstås minskar självkänslan än mer.

….

Det finns många skäl till detta alltför ofta bristande självförtroende.

Ett skäl är den svenska överhetens folkförakt – den har för att visa att den är lite finare än andra framställt sig själv som mer kultiverad och godare än folkflertalet, till exempel genom att tidigare i historien anamma allt franskt, tyskt eller italienskt. I dag tar detta sig ett uttryck i ett vurmande för människor och kulturer från den tredje världen, och i en välja att idka välgörenhet gentemot dessa.

Samtidigt lever föraktet för det egna folket kvar.

Denna överhetskultur formar självbilden även hos dem som utsätts för föraktet, och de anammar överhetens bild av till exempel islam för att visa att man inte tillhör den obildade hopen.

….

Givetvis försvagar detta självkänslan än mer hos vanliga människor, för det de hör sig själva strider mot allt det som de hör sin inre röst viska – förskräckt eller vredgat – när de ser sig om i samhället.De tvingas kämpa med – och mot – sina naturliga instinkter. Människor som har starka inre oförenliga motsättningar kan aldrig nå ett tillstånd av självförtroende. Det fanns föräldrar i Sverige som var mer upprörda över George Floyds död än av att deras barn mobbades i skolan. Eller rånades.

….

Hysterin som bröt ut i samband George Floyds död kunde ha förutsetts. Omtanken om svarta och hatet och föraktfullt skuldbeläggandet av alla vita har länge varit något som utmärkt västerländsk överhet, 

….

I skildringar av kampen mot slaveriet intar alltid den brittiske William Wilberforce en central plats. Från början av 1790-talet till sin död 1833 organiserade han kampanjer mot slavhandel och krävde att lagar stiftades förbjöd att människor blev handelsvaror.

Men den radikale William Cobbet angrep ständigt Wilberforce för vad han ansåg vara dennes hyckleri: 

”… han bedriver kampanjer för att svarta slavar utomlands ska få det bättre medan britter lever i förtvivlade omständigheter”.

I fyra årtionden kämpade Wilberforce för de svarta slavarna – men han hade inte mycket till övers för britter som trälade i industrier eller gruvor. Den omsorg han visade svarta människor på andra sidan jorden skilde sig från den avsky han visade för dem som ville förbättra arbetande britters villkor. Wilberforce understödde lagstiftning som förbjöd fackföreningar och kraftig begränsade yttrandefriheten. Han förklarade att den som var britt och fattig var det på grund av att det var Guds vilja. Men när han uttolkade Guds vilja rörande de svartas villkor så var det uppenbarligen en Gud som var nåderik.

Lite grann som Svenska Kyrkan i dag alltså.

Artiklar

Lidande leder inte till Lidnersk knäpp

Boris Benulic

I en tid då intellektuella sörjer att de inte är svarta eller omskurna är det dags att börja fundera på vad som är förutsättningen för rationellt tänkande. För bara ett sådant tänkande kan göra att vi överlever.

Den mexikanske konstnären Leandro Izaguirres ”Tortyren av Cuauhtémoc” (1893) framställer den tortyr Cuauhtémocs utsattes för av Cortez för att han skulle avslöja var rikets guldskatter fanns gömda. Han var den siste aztekkejsaren och äras i dag i Mexiko för sitt mod och sina personliga egenskaper. Gator, torg och skolor är döpta efter honom. Det är alltid ett av de populäraste pojknamnen. En del mexikaner hävdar att de kan räkna sig till den siste aztekkejsaren ätt. Men, misären är inte mindre i Mexiko i dag för det.

Det finns en gammal, och obegriplig tankegång, som utgår från att lidande förädlar människan.

Hugg och slag, och närhet till död och pina antas då dessutom göra dig klokare.

När Elisabeth Åsbrink i DN beskriver hur Lars Norén är lite putt för att han inte är jude är det just ett exempel på detta. Norén förklarar för Åsbrink:

”Det finns sånt som jag inte förstår, inte kan förstå, eftersom jag inte tillhör ett folk som förföljts i över 2 000 år. Det finns hemligheter som jag känner mig utanför. Det kan fylla mig med sorg.”

Men varför inte leta upp folkgrupper som förföljts längre än 2000 år?

Det finns bergsfolk i Sydostasien som inte haft det så kul oavsett vem som haft makten i omgivningen.

Jag är inte säker på vilken visdom de har att förmedla till oss, men Norén kanske kan försöka bli upptagen i en av deras stammar.

Eller varför inte något av indianfolken som närmar sig utplåning i Amazonas?

Eller varför inte fördjupa sig i vad som finns kvar av kulturer som försvunnit genom krig eller naturkatastrofer? Norén kan väl dra till Pompeji och sitta och vrida och vända på etruskiska krukskärvor för att förstå mer av tillvaron.

Man skulle kunna avfärda Noréns gnäll över att han inte är jude som Skalle-Lars vanliga poserande och strävan efter att framstå som ett geni ingen riktigt förstår – det är därför han önskar att han kunde räknat sig till någon av Israels stammar (fast vem vet – västvärldens självömkande kaféintellektuella är kanske en av de förlorade judiska stammarna, evigt på drift mellan kaféborden sedan den assyriska erövringen och de följande deporteringarna 722 f. Kr).

Synen på judarna som ett hyperintelligent folk på grund av att de fått lida har banat väg för den nutida identitetspolitiken. När svarta hävdar att de vet mer om Afrikas historia eller slaveriet i USA därför att de är svarta är det ett uttryck för samma idé som Norén ger uttryck för. Ingen svart visste eller vet mer om slaveriet i USA:s sydstater än Eugene D. Genovese. Men han var väldigt vit, kom från en italiensk familj och växte upp i Brooklyn.

Kunskap skaffar man sig genom studier och genom att tänka.

Inte genom att känna och uppleva. Eller lida.

Inget talar för att en svart människa i Detroit i dag i sig vet mer än andra om slaveriet, och dess följder, bara för att hans farfarsfarsfarsfar piskades och såldes uppför floden.

Det är att göra svarta, vita och varje annan tänkbar hudfärgsschattering en evig otjänst att lamslå diskussioner genom hänvisning till hudfärg som bärare av kunskap.

Men detsamma gäller då förstås judendomen.

Ingenting gör att judar i sig skulle ha en större insikt om Förintelsen, och dess mekanismer och orsaker än andra. De bär självklart på en för andra obegriplig sorg och saknad, men det i sig ger dem inte till nyckeln till kunskap om till exempel 1930-talets historia.

Det är därför det blir så fel om man diskuterar utvecklingen i Europa i dag med hänvisning till uttalanden av judar som överlevt Förintelsen, och antar att deras upplevelser i lägren ger dem en speciell kunskap som gör att de bättre än andra kan förklara vad som sker nu. 

Som A.J.P Taylor konstaterade i sitt verk ”Andra världskrigets ursprung” ligger det en fara i att utgå från anklagelseakterna i Nürnbergrättegångarna när man ska skriva 1930-talets och andra världskrigets historia. De anklagelseakternas utgångspunkt är att nazismen från begynnelsen hade två mål: världsherravälde och judarnas utplåning. De anklagelseakterna hade också som mål att omöjliggöra en diskussion om segrarnas agerande de första årtiondena av 1900-talet. Och detta har blivit det riktningsgivande i populärhistoria och politik, hur många fackhistoriska verk som än beskrivit en mycket komplexare verklighet.

Om vi väljer den enkla historieskrivningen, det vill säga om vi var och en utgår från vad som passar oss just nu som personer och därefter sorterar historiska händelser så de skapar det mönster som passar oss – då hamnar vi helt fel.

Om vi kombinerar detta med att tro att lidande och hotande död förädlar oss och ger oss större kunskaper och insikter – då hamnar vi utanför de sammanhang där det går att föra ett rationellt resonemang.

Och återigen – detta innebär inte att förminska människors lidande – vare sig de dog i Mauthausen 1943 eller i Mississippi 1843.

Men att använda lidandet för att konstruera teorier om hur världen ser ut i dag – det är att förminska det lidande människor fått utstå genom historien.

Podd

Radio Bubbla: En mulltoa made in usa

Boris Benulic

Kina gav oss viruset. USA har gett oss en en mental och social sjuka som uppenbarligen är mycket smittsam.

Gårdagens program behandlade förstås en del av det pågående kriget mot allt som européer påstås gjort genom historien.

När man lyssnar på meningsutbyten om USA, rasism och polisvåld i samhället i dag och när man hör olika förslag på lösningar känns det som att kliva in på närmsta apotek och få ta del av följande samtal:

Kund: Jo, jag skulle behöva lite hjälp.

Apotekare: Jamenvisst, vad kan jag stå till tjänst med?

Kund: Var är hyllan med antihistaminer?

Apotekare: Aha, pollenallergi?

Kund: Nej, nej, jag har tjocktarmscancer. Den har tyvärr spritt sig rätt mycket så jag måste få i mig mer antihistaminer.

Apotekare: Det var tråkigt att höra, men jag tror inte mer antihistaminer hjälper i ert fall. Du behöver en bra hostmedicin med slemlösande effekter.

Kund: Säger du det? Intressant. Men jag tror att jag håller mig till anti-histaminerna.

Apotekare: Jag förstår. Men vi säger så här då. Jag skickar med ett gratisprov på hostmedicin så kan du ju prova.

Kund: Man tackar!

Betänk situationen i USA i dag. Ett land med lågt räknat fem miljoner missbrukare av heroin, kokain, smärtstillande opioder, benzo. 15 miljoner alkoholister. Post-traumatiskt stressade veteraner från onödiga krig. 75 procent av de svarta familjerna är inte familjer utan modern är ensam vårdnadshavare. 

Sedan har vi de etniskt baserade kriminella gängen: de svarta, de från Karibien, östasiaterna, östeuropeerna, latinos, de klassiska maffiorna (italienarna, irländarna, judarna), hawaiianerna, araberna, kineserna, vietnameserna och några till.

Vi har motorcykelgängen. Kartellerna. 

Det finns ungefär 2 miljoner gängmedlemmar i USA. Beväpnade till tänderna. Det enda de saknar är väl attackflyg.

Alla dessa slåss om inflytande och kontroll. Deras verksamhet och det de tillhandahåller skapar dessutom så förödda sociala miljöer och en så depraverad och uppgiven kultur att det berör tiotals miljoner människor.

I denna situation, i detta samhälle, ska polisen försöka upprätthålla någon slags ordning. Det är ett farligt arbete. I genomsnitt har en amerikansk polis dött i tjänsten var 54:e timme i USA.

Så ser verkligheten ut.

Att då diskutera om rasism i poliskåren är problemet är som att fråga efter anti-histaminer när man har tjocktarmscancer. 

Det amerikanska samhället är ingen smältdegel. Har aldrig varit. Det amerikanska samhället är en sumpgasproducerande mulltoa. Explosionen närmar sig. Jättesmart idé att då dra in anslagen till polisen. Vi förklarade att vi i sig inte är särdeles tilltalade av det som det moderna samhället erbjuder som ordningsmakt, men att inför den konkreta verkligheten tro att polisen är det avgörande problemet är att vända sig från denna verklighet, blunda, och svälja sina antihistaminer.

Det var ett av de ämnen vi avhandlade i gårdagens program, och så diskuterade vi slaveri genom historien. Vi påpekade att de som tagit över det offentliga samtalet i Sverige helst talar om tre miljoner svarta slavar i Sydstaterna på 1800-talet, men aldrig om de tre miljonerna kristna slavar som finns i Pakistan i dag. Eller de fyrtio miljoner slavar som just i detta nu trälar i världen – framförallt i Afrika, Asien och Latinamerika.

Kommentarer

Borta på vinden, tomtar på loftet

Boris Benulic

När människors världsbild formats av Hollywood blir det aldrig bra när de ska röra sig i verkligheten.

Den gängse bilden av rasism brukar genom Hollywoods inflytande medföra att människor utgår från filmindustrins bild av tillståndet i USA:s sydstater innan inbördeskriget. Det blir liksom mallen för hur många föreställer sig rasism. Låt gå för det då, även om Hollywoodbilden av sydstaterna är djupt okunnig.

Men visst, vi utgår från den fantasibilden eftersom den bestämmer hur många människor ser på verkligheten – även i Sverige.

Alltså. 

Bärande element i den bilden brukar vara slavägare som sprätter runt på ägorna, konverserar läspar, dövar sinnena med sprit. Latar sig. Männen ägnar sig då och då åt att gå ner till slavbostäderna för att våldta en slavkvinna.

Ibland har slavägarmännen druckit för många whisky sour eller mint julep. Då blir de lite galna och och ägnar sig åt att mörda någon av slavarna.

Alltså, slavägarna lever gott och sorglöst på slavarnas slit, och slavarna lever under hotet av att riskera att bli mördade eller våldtagna – hur mycket de än arbetar.

Ungefär som Sverige då.

En helvetes massa människor som arbetar och en grupp som inte gör det men som anser att de har rätt att bli försörjda av dem som arbetar, den rätten beror på att de har en viss hudfärg.

Och en del av dem anser sig dessutom ha rätt att våldta och mörda.

Se där landets verkliga problem, men det verkar många inte se och förstå därför att de tror att ”Borta med vinden” eller ”12 years a slave” utspelar sig här och nu.

Artiklar

Annika Medström Melin lugnar oss: Inte kan det bli som i Amerika

Boris Benulic

Uppenbart finns det vissa luckor i Annika Ström Melins kunskaper. Kanske dags att fylla på i bokhyllan där bakom?

För några årtionden sedan sattes de lite trist skrivande journalisterna på att redigera bridgespalter, hålla koll på lagfarter samt göra födelsedagsintervjuer. Var tidningen stadd vid kassa och skribenten hade kontakter som gjorde att man inte kunde göra sig av med honom eller henne kunde man alltid skicka dem som korrespondenter till EU. Där gjorde de ingen skada eftersom det i alla fall inte hände något i Bryssel som det var värt att rapportera om.

Men verkligheten förändras. I dag spelar EU en stor roll, och även om man är okunnig och en klen skribent så har plötsligt de där åren man tillbringade i Bryssel plötsligt gjort att man betraktas som en auktoritet.

Alltså skriver i dag Annika Ström Melin ännu en text på DN:s ledarsida om hur fint EU utvecklas.

På Dagens Nyheter har man sedan en tid slutat ägna sig åt att försöka skildra verkligheten. Det är för slitigt och de är ju inte så pigga av sig på Gjörwellsgatan. Vem vill väl bemöta ständiga påståenden om att man inte beskriver det som sker spå ett sanningsenligt sätt? Eller rätteligen anklagas för att man undviker att tala om vissa saker?

Nöden är uppfinningarnas moder, och latheten deras fader. Eftersom någon nöd inte präglar tillvaron för DN:s skribenter, så är det alltså en slags liberal letargi som drivit fram den nya journalistiken på tidningen.

Man lämnar det lite för mödosamma producerandet av falska fakta bakom sig och skapar istället falsk historia.

Det är inte lika lätt för läsaren att kolla.

Om man skriver att frid råder i Sverige, att vi lever i ett mångkulturellt paradis där alla lägger sig vinn om att arbeta, studera och rå sig själva … ja, då räcker det för rätt många medborgare att de vandrar på sin stads gator för att upptäcka att så inte är fallet.

Men om man istället börjar göra historiska jämförelser kan man intala läsaren att han befinner sig i den bästa av världar. Ett vanligt sätt att göra detta har länge varit att påminna oss om forna tiders farsoter, krig, och naturkatastrofer.

Den modellen, vi kan väl kalla den för den ”Johan Norberg-skolan för gestaltning av historia och utveckling” har nu tjänat ut. Orsaken till detta är att överheten för att kunna ta mer kontroll över våra liv hotar oss med nära förestående död; pandemier, smälta polarisar.

Då fungerar det inte längre att tjata om att det var värre förr.

Dagens Nyheter har under Peter Wolodarskis visa ledning börjat manövrera sig ur den här knipan genom att inte bara omgestalta mänsklighetens historia till oigenkännlighet utan också uppfinna kontroverser kring denna påhittade historia. Givetvis går DN:s skribenter alltid segrande ur sådana debatter – underligt vore det annars eftersom de bara existerar i deras egen sinnevärld. Men att besegra sina egna hjärnspöken kan väl ses som en framgång om man har ett mycket begränsat förstånd. 

Ett utmärkt exempel på detta är Annika Ström Melin när hon i dagens DN ska lugna oss inför det faktum att EU-kommissionen sett till att den kan låna upp 500 miljarder euro. 

Många oroas över den makt kommissionen nu skaffar sig. Med de medlen tillgängliga kan de kuva, hota och muta regeringar i motspänstiga länder.

Eller som Annika Ström väljer att beskriva det:

”Kommissionen ska låna upp 500 miljarder euro till en stor återhämtningsfond som ska fördelas som bidrag till investeringar i särskilt krisdrabbade delar av EU.”

Hon medger att:

”EU skulle inte längre vara en inre marknad, en tullunion och en valutaunion, utan också få drag av en ”fiskal union”.”

Men hon delar inte din och min oro, eftersom hon tagit sig en titt på amerikansk historia.

Va? Jo, hon menar att de som oroar sig gör det för att de fruktar att det ska gå som i USA:

”År 1790 drev Hamilton igenom att en amerikansk centralbank skulle inrättas och att de amerikanska delstaterna skulle tillåtas låna pengar gemensamt. Hamiltons idéer bidrog till att de förenade amerikanska delstaterna utvecklades till ett mer federalt styrt USA.”

Men det kommer inte att hända i Europa och inom EU fortsätter hon eftersom:

”Återhämtningsfonden ska för det första vara tillfällig. Det handlar om en tidsbegränsad åtgärd inför en djup ekonomisk kris.”

Här vill hon oss att få oss att tro att om en liten grupp byråkrater och politruker plötsligt får 500 miljarder euro till sitt förfogande, om de har fått rätten att låna medel för samordning och styrning så kommer de en dag att säga avhända sig denna makt?

Annika Ström Melin inser väl själv att det låter lite för tokigt så hon drar till med påhittad historia:

”Dessutom går det inte att jämföra det tidiga statsbygget i 1790-talets USA med 2020-talets EU. Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

Och i ett slag omskapar hon amerikansk historia mellan 1790 och 1860.

De amerikanska delstaterna i södern ville – och tänkte – också vara kvar som delstater med starkt självstyre. Men nordstaterna krossade denna vilja och denna tanke och lade sydstaterna öde. 

Kampen mot Hamilton och dem som ville skapa en stark centralmakt fördes i årtionden innan inbördeskriget bröt ut av invånarna och deras företrädare i sydstaterna. Många av dem som pläderade för rätten för delstaterna att styra sig själva formulerade dessa tankar vida bättre än vad företrädare för europeiska nationalstater förmår i dag. Och mer kraftfullt.

Alltså: sjuttio år av hårda politiska strider som avslutas med ett blodigt inbördeskrig var den historiska verkligheten i USA.

Centralmakten segrade.

Men vi ska vara lugna för att … vi tar det igen:

”Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

PS. Självklart väntar jag mig mothugg från EU-kramare och sådana som Annika Ström Melin och de kommer förstås att börja tjata om att jag behandlar amerikanska inbördeskriget utan att nämna frågan om slaveriet. Tanken på det får mig att fundera på om jag kanske är orättvis. De här människorna är inte medvetna propagandister som inser att de skriver om historien för att tjäna vissa syften. 

De har bara inte kunskaper och förstånd till något annat. 

Slaverifrågan var av synnerligen begränsad betydelse i de politiska striderna under de årtiondena  det gäller – både för nordstaternas och sydstaternas ledare. Historien har sedan kommit att skrivas som om det hela handlade om att befria de svarta.

När EU-kommissionen framöver än mer kommer att försöka minimera nationalstaternas självstyre kommer det också förstås att vara med hänvisning att det är frågan om ett befrielseprojekt, inte om att ge en ny centralistisk politisk byråkratkast i Bryssel ännu mera makt.

Vi får väl se vad det är de säger sig vilja befria oss ifrån.

PPS. Lite märkligt är det också att Annika Ström Melin börjar diskutera amerikansk historia istället för alla de konkreta och aktuella argument som framförs ute i Europa mot en utvidgning av EU:s centralmakt. Argument som utgår från vår verklighet och teorier om vikten av fria individer, nationer och marknader utan överstatlig kontroll.