Hotad av centralmakten i Stockholm?
Det jämras ju en del på kultursidorna om hur orättvis svensk flyktingpolitik skulle vara. Somar Al Naher går lite längre när hon i AB nu hävdar att:
”I Sverige har vi eftersträvat att lämna assimilering bakom oss eftersom det inte är förenligt med ett demokratiskt samhälle. Att tvinga andra människor att ge upp vilka de är för att skapa ett rent och enat ”drömsamhälle” med en imaginär gemenskap är sådant som exempelvis Kina ägnar sig åt.”
Att jämföra det som sedan länge pågått i Kina med utvecklingen i Sverige visar att man kanske inte riktigt vet vad man pratar om.
I Kina går man hårt fram i områden med annan majoritetsbefolkning än hankineser och undertrycker de andra folkgruppernas kultur, språk och sedvänjor. En del av territorierna kan vi betrakta som ockuperade tämligen nyligen (Tibet), annat har erövrats under historiens gång (de muslimska områdena).
Det som sker i Kina kan möjligen jämföras med försvenskningspolitiken efter det att Skåne erövrats från Danmark. Men det är ju ett tag sedan förtrycket och de etniska rensningarna i 1670-talets Skåne.
Tibetaner och uighurer har inte bett om att få vara en del av Kina.
Skåningarna bad inte om att få bli en del av Sverige.
Nu kan det vara så att Somar Al Naher har information som jag inte känner till om vad som sker i Skåne. Kanske pågår där ånyo en brutal försvenskningspolitik? Ingen får prata skånska, ålagillen är förbjudna liksom spickeskinka. Alla lediga hus på Österlen tvångsrekvireras för Stockholmares räkning. Malmö FF måste alltid spela en man kort.
Nej, låt oss anta att de personer som Somar Al Naher ömmar för är invandrare och flyktingar i dag, och de har faktiskt bett om att få komma hit. Representanter för svenska staten har inte åkt runt i världen och fört dem hit mot deras vilja.
Och ber man om att få vara här accepterar man rimligen de krav ens nya land ställer på dem som ska få en fristad.
Om man ber om att få vara i Sverige därför att man flyr från förtryck och förföljelser i den muslimska delen av världen bör man inte ha några problem med tanken på att assimileras in i en kultur som ger dem som ingår ett mått av frihet som är otänkbar för människor i den muslimska delen av världen.
Och har man problem med att acceptera detta är man inte flykting i verklig mening, i varje fall inte en flykting som det svenska samhället ska prioritera att ge en fristad åt.
Vem som avgör vem som är flykting?
Det är nog lämpligast att jag gör det, som jag konstaterar i den här nyupplagda texten på Nätmagasinet.
