De politiska ungdomsförbunden brukar betecknas som plantskolor och drivhus, men det är väl lite oklart på vilket sätt och vad växterna har för användningsområden.
Det är dessutom också lite svårt att förstå varför unga människor söker sig dit, det innebär att man ute i vårt samhälle kan höra utrop av det här slaget:
”Men kolla! Ett växthus fullt med gödsel och kompost! Där vill jag hålla till!”
Vad säger ni? Jaha, ska jag inte ta det där med drivhus så bokstavligt? Varför inte? Betrakta dem som vandrat in i den vuxna politiken efter karriären i olika ungdomsförbund. Ett rimligt antagande är att de har en dragning till komposter.
I dagarna har Moderaterna berättat att de utreder en riksdagsman för att han vid upprepade tillfällen ska ha haft sexuellt olämpliga kontakter med flera unga kvinnor inom Moderata ungdomsförbundet. Minst en av dem var under 18 år när kontakten inleddes. Kontakterna ska ha skett på sociala medier.
Hur gick sådant här till innan mobiltelefonen? Hur fixade knäppa män det där med dick-pics? Gjorde de en streckteckning som de sedan färglade med en anilinpenna och så skickade de en lapp vidare i publiken till sin utvalda, allt medan de satt på ett ungdomsförbundsseminarium och lyssnade på ett föredrag om skattesatser?
Min fru hävdar att det är dick-picen är det som gjort att blottarna försvunnit ur stadsbilden. Det innebär att man måste tänka sig att det fanns rätt många politiker bland dem som förr förevisade sina företräden på skolgårdar och vid busshållplatser. En faktiskt inte het orimligt tanke.
Det där med seminarier och kurser i ungdomsförbundens regi visar att medlemmarna tidigt ungdomen uppvisar märkliga tendenser.
För ungdomsförbunden är ju också kända för sina vilda fester och ett utbrett samlagande.
Lite perverst eller hur?
Först sitter man på en kurs på Bommersvik och lyssnar på hur den speciellt inbjudna stjärnföreläsaren Magdalena Andersson pratar budget, man blir upphetsad och på kvällens fest med de andra SSU:arna raggar man frenetiskt. Visst blir man lätt upphetsad i den åldern men Magda i kombination med budgetfrågor borde för en normal ung människa vara extremt avtändande, typ: ”Nej, jag ska inte vara med på festen. Jag går och lägger mig med en påse ostbågar och lyssnar på P2.”
Men så är tydligen inte fallet, utan i det här fallet har en vuxen riksdagsman fortsatt tråla efter partners i sitt ungdomsförbund.
Det känns onaturligt nog på något sätt naturligt. Så ser det ut i de där miljöerna.
Men drar vi verkligen de rätta slutsatserna av det vi ser?
Om vi vänder blicken mot USA och New York kan vi kanske få ett annat och bättre perspektiv på förlopp av det här slaget.
Guvernören Andrew Cuomo tvingades nyss avgå efter en rad anklagelser om ständiga sexuella framstötar och trakasserier mot kvinnliga medarbetare.
Nu var det här inte något okänt fenomen, ryktena hade cirkulerat länge, New York Post hade skrivit om hans i allmänhet rubbade uppträdande – även på andra områden som rör hur man beter sig.
Men plötsligt drog partiapparaten undan sitt stöd – till och med Biden uttalade sig i frågan.
Orsaken var inte att Cuomo passerat en gräns utan att fraktionsstriderna i partiet i delstaten New York nu utvecklats så att Cuomos motståndare – i andra frågor än hur man förhåller sig till kvinnor – stärkt sina positioner; och då kunde de inleda en attack med #metoo-fanan i täten.
Rimligen borde Cuomo fått gå tidigare på grund av sitt ljugande om antalet döda under pandemin, eller på grund av sitt megalomana snabbtågsprojekt mellan LaGuardia-flygplatsen och östra Queens (som om det blir av blir historiens och världens dyraste projekt i sitt slag – och som inte för de anländande från flygplatsen till Manhattan utan till en del av Queens med ganska begränsade kommunikationer).
Att använda sexuellt olämpligt beteende som ett politiskt vapen är vanligt i kampen om makten i delstaten.
För två år sedan tvingades delstatens justitieminister Eric Schneiderman att avgå. Genom åren hade han misshandlat sina partners (fyra stycken), ägnat sig åt rasistiska sadomasochistiska sexuella rollspel (demokratiska justitieminister drömmer tydligen om att vara slavägare) och så förföljde han sina partners med dödshot varje gång de lyckades ta sig loss.
Finfin justitieminister.
I det offentliga var han en hård förkämpe för kvinnors rättigheter och en drivande kraft i #metoo-rörelsen, han försökte dra filmbolag inför rätta i Weinstein-affären. Han kämpade också mot sociala media-jättar. Han blev en nationell symbol och älskad av radikaler: ”Det där är vår kille”.
Cuomo tycker dock Schneiderman börjar ta för mycket plats. Och plötsligt efter att ha tigit och lidit i några år kliver de fyra misshandlade kvinnorna fram och förser media och demokraternas internutredning med berättelserna om de helveten de fått utstå.
2018 gör Cuomo ett offentligt uttalande där han fördömer Schneiderman och kräver att denne lämnar in sin avskedsansökan. Pikant nog ägnar sig alltså Cuomo själv samtidigt för fullt åt att tafsa på och trakassera kvinnor.
I sammanhanget kan det vara intressant att studera svenska mediers USA-bevakning. Genom åren har DN haft ett tiotal artiklar där man lyft fram Schneidermans roll som förkämpe för kvinnors, medborgares och konsumenters rättigheter.
När Schneiderman avslöjas som en sexniding och får gå blir det en notis på fem rader.
Media är en villig medspelare i politiska maktkamper – speciellt när anklagelser om sexövergrepp blir ett vapen. De tiger still om om själva den sjuka miljö som drar till sig perversa typer.
New Yorks delstatsparlament I Albany är känt för sina sexskandaler. Listan på demokrater och republikaner som utretts det senaste årtiondet efter sexanklagelser är lång: Jeff Klein, Sam Hoyt, Steve McLaughlin, Dennis Gabryszak, Angela Wozniak, Greg Ball, Sheldon Silver, och Vito Lopez.
Och det är bara de som avslöjats.
Men i USA och i Sverige vägrar man se att politik (och kulturliv) är sjuka företeelser som uppenbarligen drar till sig moraliskt defekta varelser.
Man ser varje från sin post avsatt sexmissdådare som en seger.
Men man förmår inte – eller vill inte – se den fortsatta existensen av ett snuskigt system som ett nesligt nederlag.
Och i Sverige vägrar man i media att diskutera varför Centerpartiet uppenbarligen har blivit lägerplats för pedofiler och varför det inte används som ett vapen i den politiska kampen.
Svaret är givetvis att de andra partierna inte vill gunga båten – och se hur rykten som länge funnits om deras egna ledare länge beläggs och används för att gå till motattack. Centern är för användbar som koalitionspartner för båda blocken. Därför tiger man om bland annat Federley-affärens sammanhang.
När sexuella illgärningsmän avslöjas i partier är det för att man vill rensa i de egna leden och bli av med besvärliga personer … och det är väl ett exempel på det vi ser idag hos Moderaterna.
