Det senilmoderna samhällets paradox; sex är på en och samma gång vardagligt och ändå oerhört viktigt. Klart det uppstår märkliga debatter.

"Våldtäkt", Edgar Degas, 1869.

Det är lite underligt att det ska vara så svårt att bringa reda i debatten om våldtäkter och andra former av sexuella övergrepp.

Kan det bero på att människor faktiskt inte har en genomtänkt syn på sex? Samlagandet är för de flesta en aktivitet vilken som helst; som att käka chips eller knyta skorna, kanske svettas man lite mer. Till och med val av tatuering och dess placering betraktas som något man måste tänka igenom mer noga än frågan om med med vem – samt när, var och hur – man har sex.

Det finns en märklig motsättning inbyggd i den i samhället dominerande uppfattningen om sex. Vilken den uppfattningen är? Men det vet ni väl? Det är uppfattningen att sex och samlag ska betraktas som något vardagligt – som Alexandra Kollontaj uttryckte det en gång i tiden: att ha sex är inte mer märkvärdigt än att dricka ett glas vatten.

Men om det nu är så – att bolsjevikmadamen Kollontajs syn på kärlek är den korrekta – varför allt detta liv om våldtäkter – det blir ju som att ropa typ: ”Men hej, stoppa honom och kasta honom i fängelse, han tvingade mig att dricka ett glas vatten”.

När människor vill att våldtäktsmän och sexnidingar straffas är det ett uttryck för att de faktiskt anser att sex och samlag är en handling som definitivt inte kan jämföras med att dricka ett glas vatten.

Alltså: i den samtida uppförandemanualen slås det fast att sex är en vardaglig handling, inte speciellt märkvärdig – men … samtidigt är våldtäkt något man ibland – när media och politiker vill köra kampanj – ska se mycket allvarligt på. När kampanjen är över återgår allt till det vanliga … och anmälningarna lämnas utan åtgärd hos polis och åklagare.

Och här har vi det grundläggande problemet i det västerländska samhället – man profanerar sexualiteten vilket gör att den kan användas som växelmynt vid mellanmänskliga transaktioner – och därmed skapas den kultur vi ser omkring oss i dag.

Om jag överdriver? 

Klart jag inte gör – se bara på de diskussioner som förts de senaste åren där det kommer förslag på avtal som ska undertecknas innan samlaget … eller appen Libra där parterna ingår kontrakt och signerar sitt samtycke med sitt bank-id innan de kör igång.

Om både män och kvinnor såg sexualiteten som något mycket större, viktigare och vackrare än vilken vardaglig handling som helst – då skulle vår kultur … och därmed vårt samhälle vara annorlunda … och vi skulle slippa diskutera så märkliga – och inte riktigt friska – figurer som Soran Ismail.

Eller som Martin uttryckte det i gårdagens Radio Bubbla: ”Det är inte svårare än att folk slutar knulla runt innan de gifter sig.”

Och medan vi var inne på ämnet diskuterade vi också alfahannar och sexkommunism och så förklarade jag hur farligt det det kan vara att läsa romaner som påstås handla om kärlek och relationer eftersom det just är romaner – och därmed skrivna av författare som är ett till stora delar självupptaget skikt av befolkningen med en dokumenterad oförmåga att upprätta fungerande relationer till det motsatta könet. Det de därmed kommer att skriva och berätta utgår från deras egna miserabla förhållanden och erfarenheter och därmed bidrar de till att skapa en kultur där den stora romantiska kärleken framstår som något omöjligt … och på så sätt förstärks den tidigare nämnda Kollontajska tankegången.

PS. När det gäller våldtäkter och sexuella övergrepp finns det olika kategorier, på en del av dem är ovanstående resonemang inte tillämpliga utan där krävs det mer direkta och hänsynslöst stränga åtgärder.

En av dessa kategorier är de där förövaren är uppenbart gravt störd, som Hagamannen eller Södermannen.

En annan kategori är våldtäktsmän av utomeuropeisk härkomst – där är våldtäkten ett uttryck för en syn på kvinnan som en lägre stående varelse … och det förstärks av att våldtäkten blir ett sätt att angripa det land missdådaren lever i, dess människor och kultur – våldtäkten blir en krigshandling, ett vapen som ska skada fler än den som våldtas.

"Varför då denna utflykt till svenska teatrar i en serie om skillnaderna mellan öst- och västeuropa? Givetvis därför att det finns likheter mellan de två delarna av vår kontinent."

Jessica Lange i rollen som Francis Farmer; skådespelerskan som vägrade underordna sig Hollywoods patriarkala strukturer, mansgrisar och krav och som alltid misstänktes vara alltför vänsterradikal – hon fick betala med sin mentala hälsa – och hade någon frågat henne i slutet av hennes liv om det var värt det hade hon säkert bara tänt en cigg till, smuttat lite på whiskyn och tyst funderat på hur någon kunde ställa så dumma frågor.