Gunnar Hedlund, som ledde Centerpartiet på den tid då bönderna ville ha en knipslug man som sin anförare … han brukade säga att: 

”Man ska inte sälja skinnet innan björnen är skjuten”.

Nuförtiden håller sig Centern istället med en bakslug ledare – vilket kan bero på att det inte finns några bönder kvar i partiet, så då fick det bli en lömsk stadsbo istället. Annie Lööf skulle aldrig låta sig vägledas av Gunnar Hedlunds ordspråk eftersom hon skulle anta att det var uttryck för homofobi.

I Annie Lööfs värld är en ”björn” en medlem i den homosexuella subkultur som bäst kan beskrivas som ”stora, håriga, ganska tjocka män som tycker om andra stora, håriga och ganska tjocka män” – och man får väl nästan förstå den motvilja hon känner inför tanken på att man skulle skjuta dessa björnar och därefter sälja skinnet … på Vetlanda marknad eller något liknande. Möjligen skulle hon visa förståelse om den sortens jakt och beteende var del av en i Sverige invandrad kultur. Kan vara denna Annies vidsynthet som gjort att så många pedofiler och sexnidingar sökt sig till hennes parti …vad vet väl jag.

Och på tal om invandrade kulturer och björnjakt kommer man osökt att tänka på rumäner. Nej, inte så att jag menar att de rumäner du ser sitta utanför ICA och Coop smiter i väg på kvällarna för att jaga björn i de svenska skogarna. Eller … förresten, varför inte? De brukar ju faktiskt slå läger i skogarna.

Björnjakt har nämligen gamla anor i Rumänien. Mycket gamla anor. Detta är fallet eftersom en kult där man dyrkade – och offrade – björnar  hade en stark ställning i det forntida Rumänien; man har till exempel hittat en grotta med lämningar av mer än 150 björnar som offrats i religiösa riter. 

Stora björnar var det också. Det är mycket möjligt att den kulten lever kvar i Transsylvanien, de är måna om att hålla fast vid gamla seder och bruk därnere.

Rumänska brunbjörnar tenderar dessutom lämpligt nog att vara stora, vilket jag gissar kanske kan bero på att de har mycket grottbjörns-DNA i sig. Grottbjörnen dog ut för 25.000 år sedan men i tiotusentals år dessförinnan hade den interagerat med brunbjörnen (ja, ni förstår vad interagerar betyder i det här sammanhanget, jag är lite pryd på måndagsförmiddagarna … och egentligen vill jag inte heller någon annan dag i veckan föreställa mig två kopulerande varelser av familjen Ursidae.)

Grottbjörnen var 30 procent större än en vanlig brunbjörn och en av de sista stora förekomsterna i vår del av världen var just i Europa.

Varför tar jag upp dessa frågor?

Jo, för i gårdagens Radio Bubbla talade vi om att prins Emanuel von und zu Liechtenstein misstänks för att utan tillstånd i Rumänien ha skjutit vad som antagligen var Europas största brunbjörn.

Och vi misstänkte att det inte berodde på att han var ute efter en storståtlig trofé utan att det snarare hade något att göra med att han antagligen är föreståndare för furstesläktens svartkonst-museum. Kan det vara på det viset attbjörnkulten lever kvar i Liechtenstein?

Visst kanske allt detta låter spekulativt … men om vi för tio år sedan hade frågat dig om du trodde att 2021 så skulle män tävla i kvinnlig tyngdlyftning och CIA skulle anse det som meriterande vid rekryteringar att man hade dubbla psyk-diagnoser och ständigt brottades med ångest även när man demonstrerade för BLM eller gick på studiemöten i sin feministiska, intersektionella studiegrupp?

Nej, just det.

Det hade verkat rätt otroligt.

Men det är precis där vi befinner oss i dag.

"Men rätt ofta rör det sig ju om propagandaoperationer från regeringars sida. Ett försök att visa att man är en humanitär stormakt."

Läkare i Venezuela protesterar mot bristerna i sjukvården.

Nu får regeringen skäll för att Sverige inte skickat medicinsk hjälp till andra länder som drabbats av covid-19.

Det sägs att vi alla bör böja vårt huvud i skam och skuld.

Men jag fattar inte riktigt …

Argumentet är att alla andra länder skickar hjälp till alla andra länder nu under pandemin.

Vi måste hjälpa varandra..

Och visst …

Men rätt ofta rör det sig ju om propagandaoperationer från regeringars sida. Ett försök att visa att man är en humanitär stormakt.

7 april deklarerar Rumänien stolt att de sänder läkare och sjuksköterskor till Italien för att hjälpa landet i kampen mot covid 19.

17 april basunerade Turkiet att de skulle sända hjälp till Rumänien.

30 april skickar så Rumänien läkarteam till Moldavien.

Men den 8 april hade de första rapporterna kommit om att romerna i Rumänien hotades av massdöd i pandemins spår, och att de flyr landet.

Kanske hade varit bra om de där rumänska läkarteamen stannat i det egna landet.

Så länge man inte har full koll och kontroll på sitt eget land ska man kanske undvika att skicka iväg resurser.

Och det gäller väl också Sverige?

Det är förvisso vackert om nationer som fått kontroll över pandemin skickar hjälp till andra nationer.

Men begrunda det faktum att Italien och Storbritannien tagit emot vårdteam från Kina, Kuba och Venezuela.

Ja, ni läste rätt.

Venezuela!?!? Helveteshålet på jorden. Där ingenting fungerar inom vården. Men Maduro ser sin chans att skicka läkare och få lite goodwill.

Och samtidigt som Italien får hjälp av vårdteam från tre diktaturer skickar de själva läkarteam till New York.

Alltså; tt regeringar skickar vårdhjälp till varandra är inte ett utslag av internationell solidaritet. Visst är det fråga om vård … men i första hand av bilden av det egna landet i omvärlden.

Det bästa varje stat kan göra är att få covid 19 under kontroll i det egna landet. Det är första steget.

Vad jag kan se är det rätt många länder där misären var utbredd redan innan pandemin som försöker vinna medalj i propagandagrenen internationell solidaritet.

Visst kan väl Sverige ställa upp i den VM-tävlingen. Men först kanske vi ska bärga SM-segern i den tävlingsgren som heter: ”Säkrande från onödiga dödsfall i äldreomsorgen”.

"En första förutsättning för att förstå östeuropeer och den grundläggande misstänksamhet många av dem hyser mot västerlandet, är att förstå att när de ser på västeuropa så ser de en del av världen som lugnt betraktade den stalinska terrorn."

Ungern 1956. Den unga kvinnan i mitten av fotografiet är 15-åriga Erika. Hon kommer senare att dödas i striderna mot Röda Armén.

I vad som enklast kan betecknas som "västeuropa" har det utvecklats en något obegriplig kulturelativism som gör att man visar en total förståelse för kulturer från tredje världen. De är alltid lika mycket värda som den västerländska – om inte mer.
Parallellt med detta har det i västeuropa utvecklats en total oförståelse för de kulturer och mentaliteter som finns bland nationerna i vad som enklast kan betecknas som östeuropa.
I bedömningen av dessa länder och folk tillåts ingen kulturell relativism.
De som bor därborta är enkla, vidskepliga bondtölpar som gärna låter sig styras av starka män; de är i grund och botten fascister – för att använda den vanligaste och mest använda beteckningen på allt som anses fel i västerlandet.
Men är det så enkelt?

Ibland kan man under en gudstjänst där det framförs orgelmusik eller verklig körsång (inte det där moderna, sentida kollektiva släpiga sjungandet som ger dig en känsla av illa framförd loungemusik från tidigt 1970-tal) i bänkraderna se en lätt förvirring i ansiktet på en del av besökarna.
Oftast är det män, antagligen ditkommenderade av sin fru eller så har de kommit för att det är högtid.
Man ser i dessa mäns ansikte hur de förtvivlat försöker finna en koppling till den musik de är vana att lyssna på; den som framförs i "Dobidoo", "Så mycket bättre" eller den som från "Lugna favoriter" skvalar ut likt regnvatten från en trasig, aldrig rengjord vattentunna.
Det är inte en fråga om tondövhet i största allmänhet, det är en kulturellt betingad tondövhet – ungefär som den Gabriel Byström uppvisar i sin reportagebok "Med guds hjälp – om religion och politik i Ryssland, Polen och Ungern".

Om någon av de där "Lugna favoriter"-männen efter orgelkonserten skulle förklara sin upplevelse skulle man på musikkritikens område få en slags motsvarighet till Byströms bok.
Han besöker Ryssland, Polen och Ungern för att få en tes bekräftad; att i de länderna finns starka nationalistiska, främlingsfientliga, reaktionära och anti-semitiska strömningar och att de katolska och ortodoxa kyrkorna bidrar till detta – ja, egentligen att dessa kyrkors trosuppfattningar utgör själva grunden för många av de ovan nämnda politiska föreställningarna.
När Byström vandrar runt mellan möten med olika personer vrider och vänder han på frågan: Varför är de inte som vi?
Ja, egentligen ställer han inte frågan medvetet för att utröna varför det är så, den finns där istället som en självklar, omedveten utgångspunkt – det moderna västeuropeiska förhållningssättet till tidens (och historiens frågor) är det självklart riktiga. Alla andra ståndpunkter är omöjliga att inta, de är tecken på ett slag mentalt sjukdomstillstånd antagligen framkallat av ett religiöst virus som angripit ryssar, ungrare och polacker.

Byström gör två grundläggande fel.
Han förmår inte skilja på kyrklig byråkrati och folklig fromhet (ämnet glimtar till i vissa av svaren från dem som intervjuas men Byström hugger inte tag i ämnet eftersom han överhuvudtaget inte uppfattar att problemet diskuteras av den han talar med – kanske är han inte bara tondöv utan också totalt döv?)
Han ser inte de kulturella, historiska och politiska erfarenheter som skiljer de tre länderna – och många andra av dem som betecknas som "östeuropeiska" – från de "västeuropeiska".
Enkelt uttryckt försöker Byström diagnosticera vad som han ser som en efterblivenhetens sjukdom – men med vilken rätt betecknar han dessa länder som efterblivna? Det är som om en läkare skulle genomföra en hälsoundersökning av en patient med utgångspunkt från sig själv och sedan konstatera att alla avvikelser var tecken på sjukdomstillstånd. Byström är det populärhistoriska reportagets svar på Macchiarini.
Strax innan jag avverkat Byströms bok har jag avslutat den kunnige Robert D Kaplans senaste verk – denna gång om Rumänien. Kaplan har nästan 50 års erfarenhet av att rapportera från Balkan – och har därmed fått en förståelse för områdets kultur och historia. Jag undrar om det finns något ortodoxt kloster han inte besökt i denna del av Europa.

När Kaplan intervjuar den rumänske kulturpolitruken Horia-Roman Patapievici beklagar sig denne över de "svaga institutionerna" i Rumänien – det är de som gör det extremt svårt för landet att bli "kosmopolitiskt", att "anamma en västerländsk kanon", att bli en del av "världsmarknaden".
Patapievici lägger skulden på den ortodoxa tron:
"– all the Orthodox nations of Europe—are characterized by weak institutions. That is because Orthodoxy is flexible and contemplative, based more on the oral traditions of peasants than on texts. So there is this pattern of rumor, lack of information, and conspiracy–"
Det är lite fascinerande att på något sätt blir här "flexibel" och "kontemplativ" negativa egenskaper. Och varför skulle östeuropas bönder lita mer på texter än på den egna och traderade erfarenheten?
Varför skulle de inte ägna sig åt konspiratoriskt tänkande? De har ständigt drabbats av följderna av maktens konspirationer.

De frågorna blir ganska självklara när jag lite senare läser Kaplans berättelse om de rumänska hästarna. En dag får bönderna plötsligt uppleva hur Ceaucescu inleder en stor kampanj för att avliva böndernas hästar – de ses som en hinder för modernisering. Men för varje häst som dör blir bonden mindre fri och mer beroende av staten. Att i en sådan situation välja att lyssna på grannar som kan berätta var regimens enheter av hästslaktare befinner sig så man kan få undan sitt eget djur är tämligen rationellt, att läsa texter är däremot knappast till någon hjälp.
Rätt fascinerande är det också att den ortodoxa tron anses skadlig därför att den skulle ha ett "kontemplativt" drag. Men det beror ju på att det är bönder som är kontemplativa. När vit medelklass i västeuropa försöker vara kontemplativa då är det istället något fint och kallas "mindfullness".
En första förutsättning för att förstå östeuropeer och den grundläggande misstänksamhet många av dem hyser mot västerlandet, är att förstå att när de ser på västeuropa så ser de en del av världen som lugnt tittade på medan den stalinska terrorn först mördade tiotusentals människor efter andra världskriget och därefter kom det förlamande mer vardagliga – men på sitt sätt lika dödliga –förtrycket under Chrustjov och Brezjnev och deras inhemska drängar.
Västeuropa hade inga som helst problem med att samexistera med Sovjetimperiet, väldigt många västeuropeiska politiker (var de än befann sig på den politiska skalan) förespråkade dessutom avspänning och såg Sovjetunionen som en fredlig kraft.
En sådan relativt modern erfarenhet format givetvis ett östeuropeiskt folks medvetande – man kan inte lita på de andra – oavsett vilka de andra är – och deras mål är alltid att förgöra vår kultur, ta ifrån oss vår frihet, och förslava oss – ibland med hjälp av femårsplaner – ibland med hjälp av vad de kallar "världsmarknaden". En paranoid inställning? Jajamen, men ibland är det rationellt att vara extremt misstänksam mot omvärld – och överhet.
Denna relativt moderna erfarenhet bekräftar en erfarenhet som sträcker sig sekel efter sekel bakåt genom historien – och det yttersta och sista värnet mot alla dessa hot har alltid varit familjen, släkten, den nära gemenskapen och religionen – och nationen.

För Byström – vars livserfarenhet består i att vandra runt mellan olika positioner i medieapparaten i Sverige – blir förstås en nation som till stora delar består av individer som tror på familjen, Gud och nationen något mycket underligt och farligt och han försöker alltså förtvivlat förstå varför ungrare, polacker och ryssar inte är så där supermysigt och jättegosigt liberala, frigjorda och upplysta som han själv är.
Kanske för att de lärt sig att då går de under?
Som individer och nationer.