"Det mål jag försöker uppnå är att med kraften hos det skrivna ordet få dig att höra, få dig att känna, men framförallt - få dig att se". (Joseph Conrad)

En av Dementy Shmarinovs illustrationer till "Brott och Straff". (1935)

Det finns fortfarande personer som tror att det inte finns rasistiska strukturer i Sverige. De tror heller inte att det svenska språket är fyllt av ord och uttryck som är bärare av rasistiska föreställningar. 

Jag har därför påbörjat sammanställandet av ett lexikon som visar hur illa det är ställt.

Vi inleder förstås med ord som börjar med ”ras”.

Raskolnikov. Huvudperson i Fjodor Dostojevskijs roman ”Brott och straff”. R. anser sig leva i yttersta fattigdom som gör att han inte kan förverkliga sig själv som övermänniska – därför anser han sig ha rätt att mörda för att få pengar.

I romanen förekommer även den prostituerade Sonja.

Kombinationen amoralisk mördare som umgås med prostituerade har fått många nutida kulturhistoriker att hävda att gangsterrap är en utveckling av teman i D:s roman och att det därför är dags att överväga ett Nobelpris i litteratur till någon av de gangsterrappare som tidigare prisats av P3.

Rasmus. Ung man som uppträder i Astrid Lindgrens bok ”Rasmus på luffen”. I detta verk rymmer den föräldralöse R. Från barnhemmet och slår följe med luffaren Paradis-Oskar. 

Tillhör de få av Lindgrens böcker som inte kommer att censureras eftersom den visar att svenskar också är som romer och befinner sig på ständig vandring. 

Möjligen kan boken ändå att komma att censureras, eftersom Judiska Centralrådet krävt att den ska förbjudas eller till stora delar skrivas om. Orsaken till detta är att rådet anser att Rasmus och Paradis-Oskars ständiga förflyttningar till fots kan påminna om den anti-semitiska myten om den vandrande juden Ahasverus som fördömts av Gud. 

Rasp. En form av fil. Kommer att förbjudas eftersom den är icke-inkluderande då fil inte kan förtäras av laktosintoleranta. Filtillverkaren Bacho har protesterat mot beslutet och hävdat att en rasp förvisso är en fil men därmed inte kan jämställas med Arlas fil. 

Än så länge kvarstår dock beslut om förbud då DO menar att undantag inte kan göras eftersom en rasp bevisligen är en fil.

Rasputin. Rysk predikant och mystiker. Vän till tsarfamiljen. Mördad 1916. R. Är ett exempel på hur ordsammansättning och namn där ledet ”ras” ingår i sig får ett eget liv och skapar kulturella strukturer som upprätthåller och sprider rasism. Ett exempel på detta är den figur som dyker upp 1987 i TV-serien Teenage Mutant Ninja Turtles. I avsnittet "Invasion of the Punk Frogs” förekommer en groda kallad "Rasputin, the Mad Frog”. Som alla vet är grodan en symbol som används av den så kallade alternativ-högern.

Rass. Sibetkatt tillhörande släktet Viverricula. Mötet med en rass i Borås djurpark har inspirerat inrikesminister Anders Ygeman till en nyligen inledd stor anti-rasistiska kampanj. Den innebär en medveten strävan efter ett tillstånd då elbrist råder i Sverige och människor därför måste uppmanas att släcka lyset. På detta sätt menar A. Ygeman att nationen uppnår ett tillstånd då synliga skillnader mellan folkgrupper försvinner eftersom: ”I mörkret blir alla katter grå”.

Rast. Vilopaus. Kombineras i Sverige ofta med intagande av kaffe, s.k. ”fikarast”. Anförs ofta som exempel på hur lyckad integrationen är i Sverige och med vilken lätthet vissa utifrån kommande personer anpassar sig till svenska seder och till och med utvecklar dem, ”fikarast” är t.ex numera inte numera som enbart sker under arbetstid utan har i en del fall även ersatt själva arbetet.

Rastafari. Religion. I Sverige mest känd för att landets kulturminister genom sin frisyr markerar sin tillhörighet till denna grupp. Religionen ser Afrika som det ”förlovade land” som omnämns i Bibeln, och den plats dit alla svarta ska återvända.

Detta strider mot den politik kulturministerns eget parti förespråkar – dvs att alla svarta ska komma till Sverige.

Detta har lett till inre strider i Miljöpartiet, där bland annat P. Bolund och A. Bah–Kuhnke anklagat kulturminister A. Lind för att med sin frisyr signalera att hon är för återvandring när det gäller afrikaner. A. Lind har dock förklarat att hon bär frisyren enbart för att hon vill kunna röka marijuana med hänvisning till religionsfriheten.

Rasur. Bortradering av ord ur skrift. För ordets användning se t.ex Johan Biurmans ”En kort doch tydelig Bref-Ställare” (Stockholm, 1729).  Se även ”Växjö domkapitels protokoll”. (Handskrift från 1656).

Då ordet använts i svenskan i mer än 300 år torde det anses vara bevisat att det är en gammal och erkänd svensk sed att ur det egna språket rensa ut ord som kan uppfattas som kränkande..

Raus. Dialektal form av ”ras” på skånska. Uttalet av r. på skånska anses visa den rasism som finns inpräglad i det skånska kynnet eftersom det pekar på en förbindelse med det tyska språkets ”raus”, alltså ”ut”. Språkforskare menar att skåningars avoga attityd till invandrare har gjort att de omedvetet kommit påverkats av tyskan och just därför uttalar ”ras” som ”raus”.

Hur vita mäns vilja till mentalt flagellantbeteende och ska göra världen bättre är för mig högst oklart. Men meningen är kanske inte att världen ska bli bättre? Det kanske är en förlegad idé … förknippad med … just det … vita män.

Att 007 inte längre anses kunna vara vit säger en del om vår tid. Manlighet, styrka, dådkraft förknippas inte längre med vita män.

Reklamen i dag (och populärkulturen) utgår allt oftare från att västerlandets män upphört att vara män. De är inte längre intresserade av att försöka förstå vad det innebär att vara man, de tycker bara det är jobbigt.

De föredrar att istället sitta i någon av de prata-ut-och-lär-dig-visa-känslor-grupper där man snyftar tillsammans, äter hämtpizza samt diskuterar gamla TV-serier. 

De här grupperna sammanstrålar över hela västvärlden; från Södermalm och Vasastan i Stockholm och ner till Prenzlauer Berg, Malasaña, Schanzenviertel och Pigneto. Där sitter de vita personerna i de kreativa klasserna, de som vagt påminner om män och de skapar mediaflöden och marknadsföring där den vite mannen oftast framställs som ett problem; detta eftersom de ser sin egen tillvaro som problematisk.

Det enda dessa svaga manliga medlemmar av de kreativa klasserna kommer på att de kan göra för att få spela en roll i samhällsutvecklingen är att gå med på att bli syndabockar. De böjer sina huvuden, går ner på knä och viskar: ”Ja, allt är vårt fel, allt är mitt fel. Straffa mig”.

De bidrar därför till att framställa alla vita män som bärare av all ondska, typ: i går ägnade sig den vite mannen åt slavhandel, i dag vägrar han sopsortera. 

Vad behöver ni för ytterligare bevis?

Vit man är lika med ondska! 

Överallt och oberoende av tid och rum.

 Ondskan sitter i hudfärg och kön. (Tänk vad skönt det skulle kännas om jag nu i den här parentesen skrev att det ni läser är en retorisk överdrift för att fånga er uppmärksamhet. Istället är det en ganska exakt beskrivning av den för tillfället rådande överhetsideologin.)

Och det här självföraktet hos männen i de kreativa klasserna gör att den vite mannen försvunnit ur mycket av marknadsföringen. Att sälja varor gör man bäst (och naturligast) genom att påtala för män och kvinnor att just den här produkten gör dem extra attraktiva för det andra könet.

Men när de vita männen i de kreativa klasserna går med på att framställa sig själva som i alla avseenden oaptitliga … ja, då måste den reklam som utgår från spelet mellan könen ersätta den vite mannen med något mer aptitligt.

Och i ett samhälle där allt fler vita män dras med mindervärdeskänslor för att de är vita och män och gör allt för att urskulda sig och be om tillgift kommer inte kvinnor av något slag att protestera när de vita männen försvinner som partners ur reklam och marknadsföring. På så sätt etableras en ny ideologiskt betingad bild av vad som är friskt och naturligt.

Om det grundläggande orsakerna till denna utveckling talade vi i gårdagens program och så gav vi handfasta råd till unga människor som vill bilda familj om hur de ska hantera de problem de ställs inför.

Ett gammalt uttryck var att man kunde bli "tvungen att sälja sin själ". Det var förr det, vem skulle vara intresserad av en sådan idag.

Benito M. stilmedveten, men ingen förebild för Jimmie Å.

Ser Åkesson i ”30 minuter”. Hur kan vänstern  kalla honom fascist? Han är iförd ljusbeige chinos, mörk kavaj, vit skjorta, lila slips och vad jag kan se röda strumpor.

Riktig fascism förutsätter känsla för stil. Har SD inga stylister?

Efter som jag är lite sugen på att tjäna en hacka kontaktar jag deras partikansli och förklarar att jag för en mindre summa kan ge Åkesson några tips om hur han bör klä sig.

En snorkig donna på kansliet förklarar att jag uppenbarligen inte förstår vilka partiet vänder sig till och att ”Jimmie är alldeles rätt klädd för att nå ut och fram”.

När jag lägger på luren är det med en känsla av att jag missförstått mycket av svensk politik och att vi snart får se Jimmie Åkesson i Agenda iförd en onepiece. Kanske till och med en mönstrad sådan.

Får efteråt höra att damerna på kansliet diskuterat någon som ringt upp och sagt att han kunde hjälpa Åkesson att klä sig som ”Musse någonting”, och att de kommit fram till att någonstans därute fanns det tydligen en person som tyckte att Jimmie skulle dra på sig en Musse Pigg-kostym.

Till dem som tycker att jag är en omoralisk figur som är beredd att dra in pengar genom att vara sartoriell rådgivare åt Åkesson vill jag bara säga att jag säljer min penna och mina övriga kunskaper till den som betalar. Jag har inga synpynkter på kundens politik – jag är till exempel spöktänkare åt Henrik Arnstad.

Henke hörde av sig och ville ha hjälp med sin nästa bok. Han har ju redan skrivit en bok där han förklarar att det mesta i Europa sedan Benito drog på sig en svart skjorta och ridbyxor är utslag av och tecken på fascism.

Henkes nästa bok ska handla om att allt som är europeiskt också är rasistiskt. Men han har lite ont om uppslag så han bad mig hjälpa till. Han betalar rundligt. Stefan Löfven har sett till att Henke får stipendier och arvoderas rejält.

Och jag tackar förstås inte nej; och har sålt in några tankegångar till Henke så att han kan brodera ut dem lite. Därav uttrycket ”spöktänkare” – jag ger Henke idéer, men han skriver sedan om det han fått av mig. Han vill inte använda mina texter och ord, de ligger inte bra i hans mun, brukar han säga. Han surnade till senast när jag påpekade att det kan bero på att hans mun alltid är fylld med bullar, croissanter, och varje annat upptänkligt bakverk som kommer i hans väg. Han får Göran Greider att påminna om Are Waerland.

En av de grundläggande idéer som jag sålt in till Henkes nya väldigt politiskt korrekta bok är att rasism är inbyggt i det svenska samhället. Och i det danska, och norska … för att inte tala om det finska samhället. Jaja, jag vet. Det finns det förstås andra som påstått detta, men Henke kommer med min hjälp att kunna visa att detta varit känt sedan urminnes tider och också avspeglar sig i geografiska beteckningar.

De andra folken i Europa noterade detta tidigt – ja, redan på vikingatiden – då de stötte på svenskar i Konstantinopel eller på Irland och hörde hur svenskar gärna uttalade sig nedsättande om svarta som de kallade ”N***r” och till och med ”N****r”. Folken häruppe använde alltså N-orden flitigt; N-orden blev en samlande beteckning på den del av världen som tidigare kallats Ultima Thule.

Och med tiden föll bindstrecket bort.

En annan idé som Henke gillade var min koppling mellan bilar och rasism. Det kan ju inte vara ett sammanträffande att de stora europeiska kolonialmakterna också var de länder som skapade och producerade egna bilar: England, Frankrike, Tyskland och Italien. 

”Men det fanns väl inga belgiska bilmärken”, invände Henke. ”Och tänk på vad de gjorde i Kongo”.

Jag fick stillsamt och mycket långsamt (man ska inte åka skateboard i Götgatsbacken i hans ålder) berätta för Henke om belgiska bilar från förrförra sekelskiftet som Miesse, Minerva och Vivinus. Därmed såg han sambandet. Kolonialism är ett utslag av ett lands rasistiska kultur. Alla länder med kolonier hade också egen bilproduktion – alltså är också bilar en följd av rasistisk mentalitet.

Och även om Sverige inte haft mycket till kolonier har vi haft Volvo och SAAB och det i sig är ett bevis på vår rasistiska kultur. Kom ihåg – utan rasism ingen bil!

Henke blev väldigt glad när han insåg hur lukrativ min idé kan bli: ”Du, det här är ju perfekt för Miljöpartiet, nu kan de angripa bilar inte bara för att de är farliga för miljön utan också för att de är resultatet av en rasistisk kultur. De kommer att köpa pallvis av min bok och dela ut till medlemmarna.”

Jag avvek i tysthet, för att inte frestas att förstöra stämningen genom att påpeka att det nog  skulle räcka med en halvpall i det fallet.

Förr kunde svenska tänkare drabbas av yrsel inför naturens storslagenhet. I dag drabbas vi andra av yrsel på grund av det offentliga samtalets ynklighet.

André Bellesort påminner oss i sin bok Sverige om det storslagna i svensk historia – och om vad som var grunderna för Carl von Linnés gärning.

Det blev inte så mycket av det där med att riva ned statyer av Carl von Linné. Kanske blev för kallt för dem som hade kommit på den märkliga idéen.

För ni har väl inte glömt bort sommarens debatter? Alla dessa individer, nyss hitvandrade från kulturer där slaveriet fortfarande lever, från länder där man sedan tidernas begynnelse delat in människor i lägre och högre stående raser, från områden där man handlat med slavar i årtusenden – och fortsätter med det trots att vi européer upphört med sådana aktiviteter.

Nu ansåg representanter för dessa kulturer att slaveri och rasism var Carl von Linnés fel, de menade att han lade den vetenskapliga grunden.

Man kan ju undra på vilken grund den omfattande slavhandeln i Afrika vilade under alla de sekler som föregick Carl von Linnés vetenskapliga arbete.

Men det var pinsamt tyst från det officiella Sverige i denna fråga.

Få trädde fram och sa: ”Men kan ni då hålla käft. Linné är en av de stora ljusgestalterna i vetenskapen. Här rörs inga statyer. Möjligen ska vi resa några till. Större.”

Men av överhet och det officiella Sverige var förstås egentligen inget annat att vänta än tystnad.

Dock – vi andra bör påminna oss själva om att Linné i sin gärning förkroppsligade något mer än ett idealiskt förhållningssätt till vetenskap.

Fransmannen André Bellessort fångade det väl i den bok han skrev efter sin resa i Sverige de första åren på 1900-talet:

”I dessa dagar resa svenskarna omkring i alla länder för att samla de spridda blad, som för kompassens alla vindar flugit bort från Hammarby. Deras dyrkan af Linné har något ändå starkare och innerligare än en nationell hjältedyrkan. De älska sig själfva i och genom honom och känna sig desto mer svenska, ju mer de närma sig honom. Män, sådana som Rudbeck, Swedenborg, Bellman, Tegnér, ha endast gifvit uttryck åt enstaka sidor af den svenska själen, själfkänslan, mysticismen, sinnesnjutningen, det sjukliga svårmodet, och de ha gjort det så våldsamt, att bilden förvridits i deras spegel. Hos Linné däremot finnes den mest harmoniska jämvikt, som denna svenska själ någonsin lyckats nå. Jag vet ej, om han lämnat någon enda blomma i sitt land utan namn; men det vet jag, att han lyckades ge sitt folks alla goda egenskaper ett ärofullt lif.”

För Bellessorte är alltså Linné någon som kan bli en stor vetenskapsman därför att han innesluter och förkroppsligar allt det bästa i den svenska folksjälen. I några intressanta passager jämför Bellessort den svenske vetenskapsmannens mentalitet med franska forskare och lärde män.

”Linnés religiositet gränsade till mysticism. Han följde och begrundade på jorden spåren af en ofattbar och oändlig makt. Han satte darrande sin fot i Guds egna fotspår och hej- dade sig stundom ”gripen af yrsel”. 

Äfven vår Pasteur bekänner för oss, att han ” i det oändligt lillas stora natt” erfor en sådan själens svindel. Men tonen är annorlunda. Svenskens yrsel blir hos fransmannen till ”en stingande ångest”. Hans förnuft förskräckes, ”han är helt nära att bli gripen af Pascals sublima vanvett”. Linné känner ingen sådan förskräckelse. Hans yrsel skingras som ett lätt rus. Han går och botaniserar på sluttningarna af Tabor. ”

Det lugn och det jordnära, nästan kyliga, som Bellessort ofta noterar som drag i den svenska folksjälen gör att ”yrsel” bekämpas med än hårdare arbete, här finns inte plats för ”sublimt vanvett” och ”stingande ångest”. Visst har svensken en dragning åt det mystiska, men det hanteras med flit, svett, ordning. Det driver person och nation framåt.

Så är det väl inte riktigt beställt längre med den svenska folksjälen.

Just därför är det väl värt att läsa Bellesorts nyutkomna bok ”Sverige” – som en påminnelse om vad som riskerar att gå förlorat i denna tid av galopperande galenskap.

Boken beställer du här.

Media försöker blåsa liv i BLM. Många foton av svarta, allvarliga ansikten. Mycket tal om känslor och "upplevelser". Mycket tal om strukturer. Men få fakta och ingen logik.

Enligt Nasas center för studier av objekt nära jorden, har asteroiden 2010 RF en 5,3 procents risk att träffa jorden.

Black Lives Matter-demonstrationerna I Sverige verkar vara över för säsongen. De dansade en sommar.

Men Dagens Nyheter gör sitt yttersta för att få fart på dem igen. Där bedrivs en enveten kampanj för att berätta för oss att svarta är utsatta för ett rasistiskt, strukturellt förtryck i Sverige.

För några dagar sedan lyckades Niklas Orrenius med stor möda få till ett reportage som skulle skildra den omfattande rasismen i landet.

Det som saknades av fakta fick ersättas med berättarteknik. Det är samma dramaturgiska grepp som vanligt i ett Orrenius-reportage och därmed lika engagerande som en rapport från division sju, fotboll herrar, norra Bohuslän.

Möjligen kände redaktionschefen att det hela var lite tunt så han kommenderade ut tre fotografer för att stötta upp det hela. Det gäller ju att ge rasismens offer ett ansikte, typ: ”Kan vi ge läsarna många svarta ansikten som ser lidande ut, som om de hamnat sist i kön i Ullared en lönehelg då ska väl folk fatta att det finns rasistiska strukturer.”

Orrenius beskriver det han påstår är känslorna hos svarta som demonstrerar:

”De talar med varandra om att alltid väljas ut för ”slumpmässig kontroll”, om att bli kallade för n-ordet, om att sorteras bort när man söker jobb, om rädslan för nazister och för rasistiska mördare som Anton Lundin Pettersson, Peter Mangs och John Ausonius." 

Ausonius sitter i fängelse sedan 27 år. Peter Mangs sedan åtta år. Fem år sedan Anton Lundin Pettersson mördade i Trollhättan.

Ska jag på fullt allvar tro på att svarta människor i Sverige i dag går och oroar sig för ett litet antal misslyckade dårars framfart,  där det värsta fallet ligger långt tillbaka i tiden.

Vad oroar de sig mer för? Att en asteroid ska träffa Rinkeby? Att slaveriet ska introduceras och de ska tvingas plocka sockerbetor på de skånska fälten? Att Baron Samedi ska koma och ta deras själar?

Lusten att demonstrera kommer inte precis över mig när jag läser Orrenius reportage. Om människor han talar med verkligen bär på denna fruktan bör man tala till dem som till små barn som är mörkrädda.

Visst riskerar svarta och utländska människor i Sverige att mördas, våldtas, misshandlas och rånas i det här landet. I dag. Liksom i går och i morgon.

Men i de allra, allra flesta fallen är det en utländsk person som begår dessa dåd.

Om vi ser till statistiken har vi uppenbart har ett strukturellt problem i Sverige: människor av utländsk härkomst är ett hot mot svenskar … och fredliga, arbetande utlänningar.

Det problematiska är att ett sådant uttalande betecknas som rasism, trots att det odiskutabelt förhåller sig på det sättet.

Ett jämförelsevis mycket litet antal våldsdåd riktade mot människor av utländsk härkomst blir däremot tecken på rasistiska strukturer. 

Siffror och fakta spelar ingen roll.

I dag har DN bett Stefan Löfven at uttala sig i frågan och han säger med stort allvar:

”I Dagens Nyheter förra helgen vittnade sex personer om hur de behandlas rasistiskt på grund av sin hudfärg. Rasismen mot afrosvenskar är ett verkligt problem som vi inte kan tolerera, men som samhället måste ta ansvar för och med full kraft motarbeta”.

Nu är det inte så att jag tror att alla svarta i Sverige delar Stefan Löfvens uppfattning, jag tror inte han ens delar den själv. Han säger det han förväntas säga. Han pallar väl inte ha en massa stök utanför regeringskansliet och att inte kunna få gå och köpa sin varmkorv i fred.

Orrenius, DN och medströmsmedia försöker skapa en bild av att något stort är på väg att hända. Att alla svarta i västvärlden slutligen reser sig och vill göra slut på sekler av förtryck. Först ska polisen, detta verktyg för rasism monteras ned.

Orrenius skriver:

”Den här sommaren sveper proteströrelsen Black lives matter över flera kontinenter.”

”Nu vinner Black lives matter fler anhängare. Även en klar majoritet av alla vita amerikaner stödjer numera rörelsen.”

”Nu vinner Black lives matter fler anhängare. Även en klar majoritet av alla vita amerikaner stödjer numera rörelsen. 

I Minneapolis beslutar politikerna att upplösa stadens polisväsende och bygga en ny polisorganisation.”

Men vad Niclas Orrenius inte nämner är att en Gallup-undersökning som kom i dagarna visar att 61 procent av de svarta i USA vill se fler poliser i sina områden. De vill absolut inte se en nedmontering av poliskåren. De vet att det största hotet mot deras liv och egendom är andra svarta.

Och så är det i Sverige också.

De flesta utlänningar vet att det största hotet mot dem kommer från andra utlänningar.

Vi har mängder av våldsdåd som begås på våra flyktingförläggningar.

Är det rasister som bryter sig in där? Mördar, misshandlar, bränner ned, våldtar kvinnor … och ibland barn?

Nej, just det.

Alla dessa fall. All denna statistik. 

Mot detta är det enda DN och Orrenius kan ställa sex personers upplevelser. 

Varför ägnar sig då Orrenius och hans kollegor åt detta?

Svaret får vi om vi går till Aftonbladet där Martin Aagard på kultursidan förklarar att:

”Black lives matter är den vänsterpopulism ni så länge längtat efter. En mer populär rörelse är faktiskt svår att hitta för tillfället. Den verkar till och med fungera som motgift mot Trumps ständigt pågående valkampanj.”

Aagards artikel är avsedd som ett angrepp på dem som kallar sig marxister men som anser att Black Lives Matter-rörelsen är hysteri och plundrande pöbelhopar och ett angrepp på arbetande människor.

Aagard diskuterar heller inte fakta. Han berör inte att det i USA är huvudsakligen svarta som dödar svarta.

Och han uppmanar oss att läsa Marx.

Men låt oss då göra det. För Karl Marx beskriver utmärkt Agaard, Orrenius och deras vänner i sin pamflett ”Louis Bonapartes adertonde brumaire”:

”Under förevändning att stifta en välgörenhetsförening hade man organiserat lumpproletariatet i Paris i hemliga sektioner, varje sektion leddes av bonapartistiska agenter och i spetsen för det hela stod en bonapartistisk general. Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förkomna, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème. Av dessa med honom besläktade element bildade Bonaparte kärnan i 10 decemberföreningen. En "välgörenhetsförening" - så till vida som alla dess medlemmar liksom Bonaparte kände ett behov att öva välgörenhet mot sig själva på den arbetande nationens bekostnad.”

Aagard och Orrenius (och många andra) går definitivt in under beteckningen ”litteratörer”, och de ser nu när överheten går till attack sin möjlighet att ställa sina pennor i deras tjänst – så att de alla ska kunna leva på ”den arbetande nationens bekostnad”.

Sveriges historia är inte berättelsen om rasism mot svarta. Sveriges historia är berättelsen om outgrundlig godhet riktad mot svarta.

Mary Slessor, skotsk missionär verksam i Nigeria i mer än 30 år. Kanske mest ihågkommen för sin kamp för att rädda tvillingar. Enligt folktron i denna del av Afrika förhöll det sig på det viset att om tvillingar föddes måste den ena vara besatt av en ond ande. Eftersom det kunde vara svårt att avgöra vilket av barnen som var besatt brukade man stoppa båda tvillingarna i en lerkruka och lämna dem att dö. Mary Slessor lyckades kanske inte rädda dem alla. Men en talrik skara blev det med åren. Och de som besökte någon av de många missionsstationer hon grundade vittnade om hur det där kryllade av tvillingpar i alla åldrar. Mary Slessor dog 1915. Härjad av malaria, nedbruten av andra sjukdomar. Sliten intill bara benen. Men verksam in i det sista.

Man kan ju undra vad hon tänkte där hon stod på knä och förband sårade soldater. Orkade hon grubbla på om någon av dem var dem som halshuggit hennes man Per Erik?

Kanske tänkte inte Bengta på något alls. Hon skar upp, förband, tvättade, spjälade och bedövade rent mekaniskt. Hon gjorde det hon ägnat sin mesta tid åt sedan hon kom till det som i dag är Eritrea. 

Hon kunde ju vårda. Hon var grundligt utbildad på Ersta Diakonianstalt och hade därefter arbetat som föreståndare på ett sinnessjukhus samt ansvarat för ett hem för prostituerade.

Men lusten att göra mer, lusten att hjälpa … och att frälsa … gjorde att hon begav sig till Afrika som missionär. Hon startade skolverksamhet, men den mesta tiden gick åt till att försöka bota lokalbefolkningens sjukdomar och skador. Hennes rapporter berättar om sårskador, brännskador, infektioner, benbrott och sjukdomar som spetälska och binnikemask.

Efter en tid gifter hon sig med lekmannamissionären Per Erik Lager. Det blir ett sorgligt kort äktenskap. De hamnar mitt i striderna mellan guvernörens trupper och en upprorisk stamhövdings styrkor. De tillfångatas och Per Erik mister huvudet.

Bengta friges efter fyra dagar men är så nedbruten att hon begär att få återvända till Sverige. Hon föder sitt första barn strax efter ankomsten till hemlandet. Barnet dör. (Bengta Lager hamnar slutligen i USA och blir den tredje svensk kvinna som får en modern läkarutbildning.)

Jag tror det kan vara värt att minnas personer som Bengta Lager i dessa tider då vi förväntas böja knä och be om förlåtelse för alla synder svenskar genom historien begått mot svarta.

Aldrig hör jag någon av dem som hoppar och skriker och tjoar om svensk slavhandel säga något uppskattande om den svenska missionen.

Aldrig talar eller skriver de personerna om de tusentals svenskar som lämnat Sverige alltsedan mitten av 1800-talet för att arbeta som missionärer. Människor som lämnat ett tryggt liv för att bygga skolor och sjukhus, gräva brunnar och anlägga vägar.

De finns inte i den anti-rasistiska historieskrivningen. En del av dem har dött av sjukdomar eller mördats. Som Bengtas man Per Erik. Det var sådana offer Lina Sandell diktade om i sin psalm ”Tillkome ditt rike” med rader som:

”Och måste de vattna sin sådd med sitt blod,

då är det en nåd och en ära.”

De som är svarta och kallar sig anti-rasister talar ofta om de förtryckande svenska strukturerna, och alla de aggressioner de utsätts för till vardags.

Men låt mig då berätta för er om en typisk svensk struktur; de syföreningar som organiserades av kristna i Sverige. Som mest fanns det 5.500 syföreningar med 125.000 medlemmar. Man sydde och sålde för att dra in pengar till missionsarbetet. Ofta var det till Afrika missionärerna sändes. Ett vanligt talessätt var att man i vilken syförening som helst visste mer om hur det var i Kongo än man gjorde på UD. En del av dem är fortfarande verksamma. 

Syföreningarna var bara en del av det insamlingsarbete som gjordes i statskyrkan och frikyrkorna.

Det var en folkrörelse.

Det var en svensk struktur.

Det var en struktur som räddade liv i Afrika. Som gjorde att svarta lärde sig läsa och skriva, ibland ledde det till och med till att de smidde om vapnen till plogbillar.

Och det är ett arbete som fortsätter i dag.

Det utförs av människor som fortfarande offrar sin bekvämlighet och som riskerar sina liv för andra. För svarta.

Det samlas fortfarande in stora summor på frivillig väg för att bekosta detta arbete.

Allt detta utförs av goda människor som aldrig skulle komma på tanken att begära ett tack för det de gör från er svarta anti-rasister som talar om den svenska rasismen.

De utför sitt arbete på grund av sin vilja att tjäna och göra gott.

Jag delar förvisso tro med dessa goda människor, men jag har dock aldrig riktigt förstått den där biten med frid och förlåtelse. 

När människor beter sig farligt och ondskefullt håller jag mig till Jesaja 24:1-27:13.

Det som håller svarta tillbaka i dag i västvärlden är deras egna ledare och vitas obegripliga knäfall. Inte rasism. Kan alla vara vänliga och ställa sig upp så vi får något vettigt gjort? Arbete och studier och fysisk aktivitet är bästa boten mot psykoser, även när de är massomfattande.

Jag förstår inte varifrån den samtida nedlåtande synen på svarta kommer ifrån, tron på att svarta är nervklena varelser som måste beskyddas. Har de som har den synen aldrig sett en Shaft-film? Cornbread: What Shaft? You want me to take an ethnic sensitivity workshop or something? John Shaft: How 'bout I workshop my foot in your ass!

Att diskutera huruvida det finns tomtar och troll i skogarna runt Frösåker skulle jag tycka vore en givande sysselsättning jämfört med vad jag försöker göra då och då; gå in i diskussioner om rasism och historia.

Tomtar och troll i skogen kring torpet kan diskuteras med andra på grundval av vad man anser sig ha sett och lagt märke till. Det finns nog mer substans i de iakttagelserna än i vad ledar– och kultursidornas debattörer säger om slaveri och USA:s historia – eller Afrikas historia.

Man kan faktiskt ibland tro sig se en skymt av märkliga varelser sent på kvällen när man passerar Snickartorpet och lämnar bebyggelsen bakom sig.

Men vad har de sett som talar om afrikansk kultur?

Hollywoodfilmer.

Och till er kan jag bara säga: Wakanda existerar inte. Det var inte en dokumentärfilm du såg när du tittade på ”Black Panther”.

Givetvis finns det en afrikansk kultur i vid mening, för som Leo Davidovitj Bronstein brukade konstatera: ”Kultur börjar med att man tvättar fötterna.”

Men sen då?

Vilka vetenskapliga, konstnärliga eller teknologiska framsteg har gjorts på grundval av afrikansk kultur?

Det finns inga.

Det finns framstående svarta vetenskapsmän, konstnärer och industrimän. Men de har blivit det genom att anamma europeisk kultur och genom studier och flit arbetat sig till att bli bland de främsta på sitt området. Precis som det är för vita. Lid och slit.

Dessa påpekanden är således inget utslag av rasism från min sida, det är ett utslag av min motvilja inför tanken på att svarta barn ska berövas möjligheten till ett anständigt liv därför att deras föräldrar och andra vuxna lever i en fantasivärld.

Det är en fråga om omsorg, en tro på att svarta kan bättre än de får möjlighet att visa i dag – förhindrade av sina egna ledare och deras vanföreställningar om historien.

Begreppet ”afrikansk kultur” är i sig omöjligt att hantera i en diskussion av det skälet att det inte finns någon gemensam afrikansk kultur – det finns obegripligt många stammar och kulturer och inom en stam kan det finns flera kulturer, religioner och mentaliteter.

Och ur alla dessa kulturer borde det rimligen ha uppstått någon liten vetenskaplig upptäckt som påverkat mänskligheten, något stort teknologiskt språng.

Men inte.

Och det kan inte skyllas på de vita – stora områden koloniserades mycket sent – men det var inte precis några högkulturer man då koloniserade. Ingen utveckling hade skett.

(Märk väl; vad publiken aldrig riktigt verkade förstå var att de som skrev manus till ”Black Panther” delade min syn på Afrika som en kulturellt kollapsad kontinent. Men så finns det där hemliga hittepålandet de förde in i handlingen. Som tröst. Och det är väl bäst att påpaka det igen; det finns bara i den där filmen. Hyllningarna till filmen blir därför lite obegripliga, om en vit person skulle skildra Afrika och afrikaner på det sättet skulle ordet ”Rasist” antagligen tatueras in i pannan på den individen.)

Det är inte jag och min inställning som är ett problem för svarta i Sverige, problemet är de svarta som gör sig till talesmän för andra svarta. Ett exempel på detta är regissören Josette Bushell-Mingo som nyligen skrev en text på Expressens kultursida om hur även svarta i Sverige känner ett knä på sin nacke och inte kan andas. Men vi lämnar det därhän så länge och går istället till en intervju som SVT Nyheter gjort med henne; där säger hon:

”Det är viktigt att afrosvenskar får se sig själva. För att veta att du är någon och att förstå att du är värd någonting. Att afrikansk kultur är fantastisk och har funnits sedan människan kom.”

Hon må vara svart, men det här är vitt som snömos. De som liksom Bushell-Mingo talar om den ”fantastiska afrikanska kulturen” kommer aldrig med några exempel. Det räcker med att de säger ”Afrika” så ska man gå ner på knä. 

Vad vi måste se är att den svarta amerikanska medborgarrättsrörelsen en gång kämpade för möjligheten att tillägna sig den europeiska kulturen – dess ledare såg att det var vägen till välstånd. Det fanns inte mycket i den egna kulturen att yvas över, inget omvälvande hände med en persons intellekt eller förmågor om de fick kontakt med sina ”afrikanska rötter”.

Vad Black Lives Matter kämpar för i dag är ett nedrivande av den vita kulturen och ett hyllande av den svarta ”afrikanska”. Det vi ser är inte en fortsättning på Martin Luther Kings eller Malcolm X:s kamp.

Det är ett generalangrepp på de framsteg mänskligheten gjort.

PS. Och innan människor börjar hojta om rasism vill jag påpeka att det finns ett enkelt sätt att bevisa att jag har fel.

  1. Ge exempel på bidrag till mänsklighetens utveckling som härrör från den afrikanska kulturkretsen.
  2. Visa på vilket sätt svarta i Sverige (eller USA för den delen) hindras från att ta del av det intellektuella arv och den kunskap den europeiska kulturen anrikat genom seklerna.

Roger Magnusson och Josip Skoblar – två av de stora och en av historiens bästa anfallspar – och båda synnerligen “osvenska” i sin spelstil – även om Magnusson var en produkt av den svenska bruksfotbollen.