Media försöker blåsa liv i BLM. Många foton av svarta, allvarliga ansikten. Mycket tal om känslor och "upplevelser". Mycket tal om strukturer. Men få fakta och ingen logik.

Enligt Nasas center för studier av objekt nära jorden, har asteroiden 2010 RF en 5,3 procents risk att träffa jorden.

Black Lives Matter-demonstrationerna I Sverige verkar vara över för säsongen. De dansade en sommar.

Men Dagens Nyheter gör sitt yttersta för att få fart på dem igen. Där bedrivs en enveten kampanj för att berätta för oss att svarta är utsatta för ett rasistiskt, strukturellt förtryck i Sverige.

För några dagar sedan lyckades Niklas Orrenius med stor möda få till ett reportage som skulle skildra den omfattande rasismen i landet.

Det som saknades av fakta fick ersättas med berättarteknik. Det är samma dramaturgiska grepp som vanligt i ett Orrenius-reportage och därmed lika engagerande som en rapport från division sju, fotboll herrar, norra Bohuslän.

Möjligen kände redaktionschefen att det hela var lite tunt så han kommenderade ut tre fotografer för att stötta upp det hela. Det gäller ju att ge rasismens offer ett ansikte, typ: ”Kan vi ge läsarna många svarta ansikten som ser lidande ut, som om de hamnat sist i kön i Ullared en lönehelg då ska väl folk fatta att det finns rasistiska strukturer.”

Orrenius beskriver det han påstår är känslorna hos svarta som demonstrerar:

”De talar med varandra om att alltid väljas ut för ”slumpmässig kontroll”, om att bli kallade för n-ordet, om att sorteras bort när man söker jobb, om rädslan för nazister och för rasistiska mördare som Anton Lundin Pettersson, Peter Mangs och John Ausonius." 

Ausonius sitter i fängelse sedan 27 år. Peter Mangs sedan åtta år. Fem år sedan Anton Lundin Pettersson mördade i Trollhättan.

Ska jag på fullt allvar tro på att svarta människor i Sverige i dag går och oroar sig för ett litet antal misslyckade dårars framfart,  där det värsta fallet ligger långt tillbaka i tiden.

Vad oroar de sig mer för? Att en asteroid ska träffa Rinkeby? Att slaveriet ska introduceras och de ska tvingas plocka sockerbetor på de skånska fälten? Att Baron Samedi ska koma och ta deras själar?

Lusten att demonstrera kommer inte precis över mig när jag läser Orrenius reportage. Om människor han talar med verkligen bär på denna fruktan bör man tala till dem som till små barn som är mörkrädda.

Visst riskerar svarta och utländska människor i Sverige att mördas, våldtas, misshandlas och rånas i det här landet. I dag. Liksom i går och i morgon.

Men i de allra, allra flesta fallen är det en utländsk person som begår dessa dåd.

Om vi ser till statistiken har vi uppenbart har ett strukturellt problem i Sverige: människor av utländsk härkomst är ett hot mot svenskar … och fredliga, arbetande utlänningar.

Det problematiska är att ett sådant uttalande betecknas som rasism, trots att det odiskutabelt förhåller sig på det sättet.

Ett jämförelsevis mycket litet antal våldsdåd riktade mot människor av utländsk härkomst blir däremot tecken på rasistiska strukturer. 

Siffror och fakta spelar ingen roll.

I dag har DN bett Stefan Löfven at uttala sig i frågan och han säger med stort allvar:

”I Dagens Nyheter förra helgen vittnade sex personer om hur de behandlas rasistiskt på grund av sin hudfärg. Rasismen mot afrosvenskar är ett verkligt problem som vi inte kan tolerera, men som samhället måste ta ansvar för och med full kraft motarbeta”.

Nu är det inte så att jag tror att alla svarta i Sverige delar Stefan Löfvens uppfattning, jag tror inte han ens delar den själv. Han säger det han förväntas säga. Han pallar väl inte ha en massa stök utanför regeringskansliet och att inte kunna få gå och köpa sin varmkorv i fred.

Orrenius, DN och medströmsmedia försöker skapa en bild av att något stort är på väg att hända. Att alla svarta i västvärlden slutligen reser sig och vill göra slut på sekler av förtryck. Först ska polisen, detta verktyg för rasism monteras ned.

Orrenius skriver:

”Den här sommaren sveper proteströrelsen Black lives matter över flera kontinenter.”

”Nu vinner Black lives matter fler anhängare. Även en klar majoritet av alla vita amerikaner stödjer numera rörelsen.”

”Nu vinner Black lives matter fler anhängare. Även en klar majoritet av alla vita amerikaner stödjer numera rörelsen. 

I Minneapolis beslutar politikerna att upplösa stadens polisväsende och bygga en ny polisorganisation.”

Men vad Niclas Orrenius inte nämner är att en Gallup-undersökning som kom i dagarna visar att 61 procent av de svarta i USA vill se fler poliser i sina områden. De vill absolut inte se en nedmontering av poliskåren. De vet att det största hotet mot deras liv och egendom är andra svarta.

Och så är det i Sverige också.

De flesta utlänningar vet att det största hotet mot dem kommer från andra utlänningar.

Vi har mängder av våldsdåd som begås på våra flyktingförläggningar.

Är det rasister som bryter sig in där? Mördar, misshandlar, bränner ned, våldtar kvinnor … och ibland barn?

Nej, just det.

Alla dessa fall. All denna statistik. 

Mot detta är det enda DN och Orrenius kan ställa sex personers upplevelser. 

Varför ägnar sig då Orrenius och hans kollegor åt detta?

Svaret får vi om vi går till Aftonbladet där Martin Aagard på kultursidan förklarar att:

”Black lives matter är den vänsterpopulism ni så länge längtat efter. En mer populär rörelse är faktiskt svår att hitta för tillfället. Den verkar till och med fungera som motgift mot Trumps ständigt pågående valkampanj.”

Aagards artikel är avsedd som ett angrepp på dem som kallar sig marxister men som anser att Black Lives Matter-rörelsen är hysteri och plundrande pöbelhopar och ett angrepp på arbetande människor.

Aagard diskuterar heller inte fakta. Han berör inte att det i USA är huvudsakligen svarta som dödar svarta.

Och han uppmanar oss att läsa Marx.

Men låt oss då göra det. För Karl Marx beskriver utmärkt Agaard, Orrenius och deras vänner i sin pamflett ”Louis Bonapartes adertonde brumaire”:

”Under förevändning att stifta en välgörenhetsförening hade man organiserat lumpproletariatet i Paris i hemliga sektioner, varje sektion leddes av bonapartistiska agenter och i spetsen för det hela stod en bonapartistisk general. Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förkomna, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème. Av dessa med honom besläktade element bildade Bonaparte kärnan i 10 decemberföreningen. En "välgörenhetsförening" - så till vida som alla dess medlemmar liksom Bonaparte kände ett behov att öva välgörenhet mot sig själva på den arbetande nationens bekostnad.”

Aagard och Orrenius (och många andra) går definitivt in under beteckningen ”litteratörer”, och de ser nu när överheten går till attack sin möjlighet att ställa sina pennor i deras tjänst – så att de alla ska kunna leva på ”den arbetande nationens bekostnad”.

Sveriges historia är inte berättelsen om rasism mot svarta. Sveriges historia är berättelsen om outgrundlig godhet riktad mot svarta.

Mary Slessor, skotsk missionär verksam i Nigeria i mer än 30 år. Kanske mest ihågkommen för sin kamp för att rädda tvillingar. Enligt folktron i denna del av Afrika förhöll det sig på det viset att om tvillingar föddes måste den ena vara besatt av en ond ande. Eftersom det kunde vara svårt att avgöra vilket av barnen som var besatt brukade man stoppa båda tvillingarna i en lerkruka och lämna dem att dö. Mary Slessor lyckades kanske inte rädda dem alla. Men en talrik skara blev det med åren. Och de som besökte någon av de många missionsstationer hon grundade vittnade om hur det där kryllade av tvillingpar i alla åldrar. Mary Slessor dog 1915. Härjad av malaria, nedbruten av andra sjukdomar. Sliten intill bara benen. Men verksam in i det sista.

Man kan ju undra vad hon tänkte där hon stod på knä och förband sårade soldater. Orkade hon grubbla på om någon av dem var dem som halshuggit hennes man Per Erik?

Kanske tänkte inte Bengta på något alls. Hon skar upp, förband, tvättade, spjälade och bedövade rent mekaniskt. Hon gjorde det hon ägnat sin mesta tid åt sedan hon kom till det som i dag är Eritrea. 

Hon kunde ju vårda. Hon var grundligt utbildad på Ersta Diakonianstalt och hade därefter arbetat som föreståndare på ett sinnessjukhus samt ansvarat för ett hem för prostituerade.

Men lusten att göra mer, lusten att hjälpa … och att frälsa … gjorde att hon begav sig till Afrika som missionär. Hon startade skolverksamhet, men den mesta tiden gick åt till att försöka bota lokalbefolkningens sjukdomar och skador. Hennes rapporter berättar om sårskador, brännskador, infektioner, benbrott och sjukdomar som spetälska och binnikemask.

Efter en tid gifter hon sig med lekmannamissionären Per Erik Lager. Det blir ett sorgligt kort äktenskap. De hamnar mitt i striderna mellan guvernörens trupper och en upprorisk stamhövdings styrkor. De tillfångatas och Per Erik mister huvudet.

Bengta friges efter fyra dagar men är så nedbruten att hon begär att få återvända till Sverige. Hon föder sitt första barn strax efter ankomsten till hemlandet. Barnet dör. (Bengta Lager hamnar slutligen i USA och blir den tredje svensk kvinna som får en modern läkarutbildning.)

Jag tror det kan vara värt att minnas personer som Bengta Lager i dessa tider då vi förväntas böja knä och be om förlåtelse för alla synder svenskar genom historien begått mot svarta.

Aldrig hör jag någon av dem som hoppar och skriker och tjoar om svensk slavhandel säga något uppskattande om den svenska missionen.

Aldrig talar eller skriver de personerna om de tusentals svenskar som lämnat Sverige alltsedan mitten av 1800-talet för att arbeta som missionärer. Människor som lämnat ett tryggt liv för att bygga skolor och sjukhus, gräva brunnar och anlägga vägar.

De finns inte i den anti-rasistiska historieskrivningen. En del av dem har dött av sjukdomar eller mördats. Som Bengtas man Per Erik. Det var sådana offer Lina Sandell diktade om i sin psalm ”Tillkome ditt rike” med rader som:

”Och måste de vattna sin sådd med sitt blod,

då är det en nåd och en ära.”

De som är svarta och kallar sig anti-rasister talar ofta om de förtryckande svenska strukturerna, och alla de aggressioner de utsätts för till vardags.

Men låt mig då berätta för er om en typisk svensk struktur; de syföreningar som organiserades av kristna i Sverige. Som mest fanns det 5.500 syföreningar med 125.000 medlemmar. Man sydde och sålde för att dra in pengar till missionsarbetet. Ofta var det till Afrika missionärerna sändes. Ett vanligt talessätt var att man i vilken syförening som helst visste mer om hur det var i Kongo än man gjorde på UD. En del av dem är fortfarande verksamma. 

Syföreningarna var bara en del av det insamlingsarbete som gjordes i statskyrkan och frikyrkorna.

Det var en folkrörelse.

Det var en svensk struktur.

Det var en struktur som räddade liv i Afrika. Som gjorde att svarta lärde sig läsa och skriva, ibland ledde det till och med till att de smidde om vapnen till plogbillar.

Och det är ett arbete som fortsätter i dag.

Det utförs av människor som fortfarande offrar sin bekvämlighet och som riskerar sina liv för andra. För svarta.

Det samlas fortfarande in stora summor på frivillig väg för att bekosta detta arbete.

Allt detta utförs av goda människor som aldrig skulle komma på tanken att begära ett tack för det de gör från er svarta anti-rasister som talar om den svenska rasismen.

De utför sitt arbete på grund av sin vilja att tjäna och göra gott.

Jag delar förvisso tro med dessa goda människor, men jag har dock aldrig riktigt förstått den där biten med frid och förlåtelse. 

När människor beter sig farligt och ondskefullt håller jag mig till Jesaja 24:1-27:13.

Det som håller svarta tillbaka i dag i västvärlden är deras egna ledare och vitas obegripliga knäfall. Inte rasism. Kan alla vara vänliga och ställa sig upp så vi får något vettigt gjort? Arbete och studier och fysisk aktivitet är bästa boten mot psykoser, även när de är massomfattande.

Jag förstår inte varifrån den samtida nedlåtande synen på svarta kommer ifrån, tron på att svarta är nervklena varelser som måste beskyddas. Har de som har den synen aldrig sett en Shaft-film? Cornbread: What Shaft? You want me to take an ethnic sensitivity workshop or something? John Shaft: How 'bout I workshop my foot in your ass!

Att diskutera huruvida det finns tomtar och troll i skogarna runt Frösåker skulle jag tycka vore en givande sysselsättning jämfört med vad jag försöker göra då och då; gå in i diskussioner om rasism och historia.

Tomtar och troll i skogen kring torpet kan diskuteras med andra på grundval av vad man anser sig ha sett och lagt märke till. Det finns nog mer substans i de iakttagelserna än i vad ledar– och kultursidornas debattörer säger om slaveri och USA:s historia – eller Afrikas historia.

Man kan faktiskt ibland tro sig se en skymt av märkliga varelser sent på kvällen när man passerar Snickartorpet och lämnar bebyggelsen bakom sig.

Men vad har de sett som talar om afrikansk kultur?

Hollywoodfilmer.

Och till er kan jag bara säga: Wakanda existerar inte. Det var inte en dokumentärfilm du såg när du tittade på ”Black Panther”.

Givetvis finns det en afrikansk kultur i vid mening, för som Leo Davidovitj Bronstein brukade konstatera: ”Kultur börjar med att man tvättar fötterna.”

Men sen då?

Vilka vetenskapliga, konstnärliga eller teknologiska framsteg har gjorts på grundval av afrikansk kultur?

Det finns inga.

Det finns framstående svarta vetenskapsmän, konstnärer och industrimän. Men de har blivit det genom att anamma europeisk kultur och genom studier och flit arbetat sig till att bli bland de främsta på sitt området. Precis som det är för vita. Lid och slit.

Dessa påpekanden är således inget utslag av rasism från min sida, det är ett utslag av min motvilja inför tanken på att svarta barn ska berövas möjligheten till ett anständigt liv därför att deras föräldrar och andra vuxna lever i en fantasivärld.

Det är en fråga om omsorg, en tro på att svarta kan bättre än de får möjlighet att visa i dag – förhindrade av sina egna ledare och deras vanföreställningar om historien.

Begreppet ”afrikansk kultur” är i sig omöjligt att hantera i en diskussion av det skälet att det inte finns någon gemensam afrikansk kultur – det finns obegripligt många stammar och kulturer och inom en stam kan det finns flera kulturer, religioner och mentaliteter.

Och ur alla dessa kulturer borde det rimligen ha uppstått någon liten vetenskaplig upptäckt som påverkat mänskligheten, något stort teknologiskt språng.

Men inte.

Och det kan inte skyllas på de vita – stora områden koloniserades mycket sent – men det var inte precis några högkulturer man då koloniserade. Ingen utveckling hade skett.

(Märk väl; vad publiken aldrig riktigt verkade förstå var att de som skrev manus till ”Black Panther” delade min syn på Afrika som en kulturellt kollapsad kontinent. Men så finns det där hemliga hittepålandet de förde in i handlingen. Som tröst. Och det är väl bäst att påpaka det igen; det finns bara i den där filmen. Hyllningarna till filmen blir därför lite obegripliga, om en vit person skulle skildra Afrika och afrikaner på det sättet skulle ordet ”Rasist” antagligen tatueras in i pannan på den individen.)

Det är inte jag och min inställning som är ett problem för svarta i Sverige, problemet är de svarta som gör sig till talesmän för andra svarta. Ett exempel på detta är regissören Josette Bushell-Mingo som nyligen skrev en text på Expressens kultursida om hur även svarta i Sverige känner ett knä på sin nacke och inte kan andas. Men vi lämnar det därhän så länge och går istället till en intervju som SVT Nyheter gjort med henne; där säger hon:

”Det är viktigt att afrosvenskar får se sig själva. För att veta att du är någon och att förstå att du är värd någonting. Att afrikansk kultur är fantastisk och har funnits sedan människan kom.”

Hon må vara svart, men det här är vitt som snömos. De som liksom Bushell-Mingo talar om den ”fantastiska afrikanska kulturen” kommer aldrig med några exempel. Det räcker med att de säger ”Afrika” så ska man gå ner på knä. 

Vad vi måste se är att den svarta amerikanska medborgarrättsrörelsen en gång kämpade för möjligheten att tillägna sig den europeiska kulturen – dess ledare såg att det var vägen till välstånd. Det fanns inte mycket i den egna kulturen att yvas över, inget omvälvande hände med en persons intellekt eller förmågor om de fick kontakt med sina ”afrikanska rötter”.

Vad Black Lives Matter kämpar för i dag är ett nedrivande av den vita kulturen och ett hyllande av den svarta ”afrikanska”. Det vi ser är inte en fortsättning på Martin Luther Kings eller Malcolm X:s kamp.

Det är ett generalangrepp på de framsteg mänskligheten gjort.

PS. Och innan människor börjar hojta om rasism vill jag påpeka att det finns ett enkelt sätt att bevisa att jag har fel.

  1. Ge exempel på bidrag till mänsklighetens utveckling som härrör från den afrikanska kulturkretsen.
  2. Visa på vilket sätt svarta i Sverige (eller USA för den delen) hindras från att ta del av det intellektuella arv och den kunskap den europeiska kulturen anrikat genom seklerna.