Trodde du att maoismen gick ur tiden med Mao? Inte då. Maoismen har bara varit skendöd.

I Sverige finns 35 000 personer som är födda i Kina. Kanske inte låter som så där väldigt många. Och det är det väl heller inte. Eller?

Man kan väl säga att det hela är lite komplicerat.

I torsdagens Radio Bubbla talade vi om en något större grupp kineser – den som utgörs av de två miljoner personer som ingår i det hackade och därefter läckta register över medlemmar i Kinas Kommunistiska Parti som är verksamma utanför Kina. I materialet beskrivs hur de är organiserade i hemliga particeller där partiets riktlinjer diskuteras och – kan man lugnt anta – verkställs.

De här personerna är verksamma i västerländska företag, de finns också här som forskare och studenter.

Sverige är ett av de länder där det tydligt syns hur Kina genomför kommunistpartiets två senaste femårsplaner som innebär att företag uppmuntras att investera utomlands och förvärva företag.

Målet: Tränga in i globala värdekedjor, få tillgång till avancerad teknologi och know-how, köpa upp attraktiva varumärken.

Volvo, Spotify, Oatly, mängder av life-science-företag. FOI:s kartläggning förra vintern identifierade 51 företag i Sverige som bolag i Kina har tagit kontroll över genom förvärv. Utöver dessa majoritetsförvärv har de kinesiska bolagen dessutom förvärvat minoritetsposter i ytterligare 14 företag. 

Uppgifterna om de två miljoner kinesiska partimedlemmar som är verksamma utomlands gällde bara personer från Shanghai.

Än är namnen inte kända på personer från andra städer.

Men när jag i går kväll läste om Yang Jishengs verk om den massomfattande galenskap som drabbade Kina under 1960-talet: ”The World Turned Upside Down” – då påmindes jag om ytterligare en faktor vi sällan talar om.

I Sverige har vi de senaste åren sett politiska beteenden som påminner om hur det var i Kina under maoismens mest dementa och samtidigt mest febriga period; den som kommer ihåg ”Den stora proletära kulturrevolutionen” ser nu mönstren upprepas i Sverige, än så länge i mildare form. 

Här finns dyrkan av barnet. De vet bättre, de ser klarare, de är inte förstörda av borgerligt tänkande. Krossa de gamla tänkesätten och traditionerna. (Greta Thunberg är en liten rödgardist.)

Här finns dyrkan av tredje världen som den del av världen som är friare, sundare och bättre – och som nu ska få ersättning för vad den fått utstå under kolonialismen. (Här har vi Black Lives Matter).

Här finns självspäkning och självkritik: man ska offentligt ta avstånd från sitt köttätande och bilåkande. Prygla mig, ty jag har syndat! 

Alltför många stirrar sig blinda på tankegodset från anemiska postmodernister och den faktiskt begränsade påverkan den haft i Sverige, det gör att de inte märker att maoismen nu formar Sveriges och västerlandets mentalitet.

Först skaffar de sig kontroll över hamnar, flygplatser och transportleder.

Sedan över strategiskt viktiga företag.

Sedan över tankarna.

Kanske ska damma av mina utgåvor av Mao Zedongs samlade verk så jag är redo.

(I kvällens nyhetsbrev diskuterar jag vidare om dessa frågor. Prenumererar gör du här.)

"Jag tycker det som är godkänt att tycka. Alltså finns jag." Se där ett credo för vår tid.

De börjar om därborta nu på andra sidan Atlanten.

Historien har aldrig funnits. Simsalabim så är bladen i historieböckerna blanka.

USA är inte längre landet vars politiska system i mer än 200 år präglats av korruption, mord, våld och amoraliskt perverterat beteende. 

USA är inte landet som nästintill ända sedan sin födelse påmint om det romerska imperiet under dess sista dagar.

De senaste fyra åren har vi sett något mycket märkligt hända. Historieskrivningen om det politiska skeendet i USA, forskares och journalisters försök att beskriva snusket och smutsen i föregående administrationer – vare sig de varit demokratiska eller republikanska – har glömts bort.

Mitt biblioteks femton hyllmeter verk om amerikansk historia är inte längre värt något. Kanske för att de verken ger en för komplex och sammansatt bild av landets historia.

Och kanske för att vi inte anses behöva ha verklig kunskap om historia.

Många människor därborta – och här i landet – vill inte inte ha kunskap. De vill ha enkla satser de kan upprepa i kör med andra.

Nyss skrev någon i mitt flöde: ”Åh, Kamala Harris verkar vara en så härlig person. Nu finns det hopp för USA.” Personen hade sett en kort klipp i nyheterna där Harris kvittrade. Personen visste inget om hur Harris gått sängvägen in i politiken, därefter låtit sig köpas av de miljardärer som backar demokraterna. En kvinna beredd att sälja både kropp och själ. 

Harris karriär har utförligt skildrats tidigare i medströmsmedia om man läser tidningar som San Francisco Chronicle och Los Angeles Times. Nu är allt det som skrevs då inte längre sant. Nu är Kamala Harris plötsligt ras- och klassförvandlad till en liten fattig afro-amerikansk flicka som kämpat sig upp från slumkvarteren. Visst, och själv är jag i rakt nedstigande led släkt med Siddhartha Gautama.

Märk väl – allt jag säger om Kamala Harris har tidigare varit självklarheter i amerikansk press – vare sig den varit konservativ eller liberal eller vänster. En köpepolitiker.

Nu är det inte längre sant.

Men i så fall – varför tror folk på vad LA Times, SF Chronicle eller för den delen NY Times säger i dag om Kamala Harris? Eller om Joe Biden?

Det som fram till 2016 var en accepterad och etablerad sanning i studiet av amerikanska historia – att demokraternas partiapparat är ett välsmort maskineri för organiserande av valfusk och lurande av väljare blev i och med Donald Trumps valseger plötsligt något som inte längre kunde diskuteras och betraktades som lögn. Fram till 2016 kunde även oppositionella demokrater öppet diskutera partiets historia och peka på hur partiets kultur gjorde att det de själva betraktade som de goda krafterna inte kunde segra i kampen om vem som skulle bli partiets kandidat.

Elisabeth Warrens kritik av det egna partiets omfattande fusk i primärvalen för att förhindra att Bernie Sanders besegrade Hillary Clinton är ett utmärkt exempel.

Men nu är allt det inte bara glömt och förträngt – det är förbjuden sanning. Den som i dag skriver det Warren sa 2016 om demokraternas partikultur och ledningens tradition av manipulation riskerar att bli avstängd eller censurerad i sociala media, och betraktad som rubbad i samtalen vid fikabordet.

Stor sak har gjorts i media av det som framställs som Trumps tölpaktighet.

För mig är tölpaktighet att man inte har kunskap om det man talar om, att man ser sig om och lyssnar på omgivningen och sedan avger de förväntade lätena. Tölpaktighet är den intellektuella slöhetens fysiska form. Det är att förflytta ståplatsläktarens hejaramseskriande till det offentliga samtalet om historia, ekonomi och kultur.

I gårdagens sändning diskuterade vi just detta, men det viktigaste var Martins diskussion kring vad som händer nu, och hans uppmuntrande – och realistiska – påpekanden om att nu öppnar sig de verkliga möjligheterna i USA.

För egentligen har inget annat hänt än att vår tids Commodus gör sig beredd att sätta sig i Ovala Rummet. Och i sin inbilskhet har han gjort Marcia Aurelia Ceionia Demetrias 2.0 till sin vicepresident.

Gick inte så bra förra gången.

"Och Biden behöver dessutom någon som kan gå i god för att han är en kvinnornas riddare nu när en del av de övergrepp det viskats om i årtionden nu diskuteras öppet."

I gårdagens program diskuterade vi vem Joe Biden kommer att välja till sin vicepresidentkandidat, vi kom fram till att allt pekar mot att det blir Michelle Obama.

När han själv nu måste försvara sig mot anklagelser om sexuella övergrepp kan han ju inte gärna ha Hillary Clinton vid sin sida – han behöver någon som inte är får alla att tänka på nästa krig som USA ska starta … för till och med Pentagons generaler tycker att Hillary är alldeles för förtjust i doften av napalm om morgonen.

Och Biden behöver dessutom någon som kan gå i god för att han är en kvinnornas riddare nu när en del av de övergrepp det viskats om i årtionden nu diskuteras öppet. Hillary som tillsammans med Bill umgåtts på väldigt vänskaplig fot med Jeffrey Epstein väger ju inte så där väldigt tungt som karaktärsvittne.

Men Michelle Obama däremot - relativt ung och svart, snart glorifierad i en serie på Netflix, och samtidigt hårt marknadsförd av Oprah Winfrey och Ellen DeGeneres. Det mest perversa är att dessa kampanjer innebär att hon framställs som en person som kan föra arvet från Barack Obamas presidentperiod vidare.

Vilket arv?

Han fortsatte Bushs politik med interventioner och skapande av krig tänkta att vara för evigt, ekonomin gick bakåt under hans tid, vanligt folk fick det sämre men när finanskraschen kom räddade han banker och kreditinstitut och storföretag.

Michelle Obama kommer dessutom att ha hela den demokratiska apparaten i Chicago och Cooks County i ryggen, en organisation som i snart hundra år visat sin överlägsna förmåga att skapa beroende och bygga klientsystem hur än demografin förändras.

Michelle Obama är en perfekt partner till Biden, en man som alltid röstat för krig och bidrag till finansvärlden och som älskar frihandelsavtal som tömmer USA på arbetstillfällen.

Men i svenska medströmsmedia är det Donald Trump som framställs som den stora faran.

I övrigt talade vi om nikotin & covid 19, geopolitik samt statyer av sovjetiska militärer.