I Aftonbladet har Ann Charlott Altstadt fått till en text om Qanon. Hon ser rörelsen som farliga konspirationsteoretiker eftersom anhängarna hävdar att mycket mäktiga pedofilgäng härjar i USA. Gäng som dessutom ägnar sig åt barnamord.

Problemet med texten är att den för den oinsatte får alla tankar på att det skulle vara på det sättet att verka löjliga. Altstadt undviker att diskutera den underliggande verkligheten och nöjer sig med att återge några felaktiga förutsägelser från Qanon, fnissa lite åt några av teorierna samt slutligen avfärda det hela med att om inte annat så måste de vara galna eftersom rörelsen stöder Donald Trump.

Altstadt bidrar därmed till de mörkläggningsoperationer som pågått i årtionden i västerlandet för att skydda mäktiga pedofiler.

Jag ska i dag och i morgon diskutera några exempel. Och jag kommer inte att utgå från Qanons teorier eftersom jag inte är en anhängare – utan jag utgår från sådant som är känt, men som media och makthavare inte låtsas om eller aktivt mörklägger.

Altstadts uppfattningar kan bara få genomslag i en samtid utan närminne. Så jag får väl bidra till en förbättring av detta minna.

Vi tar Storbritannien i dag och USA i morgon.

Den brittiske biskopen i anglikanska kyrkan Peter Ball utreddes av polisen i början på 1990-talet men kom undan med en varning efter att ha erkänt sig skyldig. Han avgick som biskop. Han tilläts fortsätta predika och verka som präst.

2015 döms han för övergrepp på 17 tonåringar.

2 år och 8 månader.

Släpptes efter halva tiden.

Neil Todd hette en av dem som anklagade Ball 1993.
Ingen trodde honom. Nedbruten tog han sitt liv 2012. En sak är när ingen tror på dig. Det är illa nog. Men ni kan föreställa er hur det känns när man ser hur den man anklagat för brutala övergrepp får offentlig uppslutning av de mäktigaste och mest kända i landet.

Vid rättegången 2015 avslöjades det just hur mäktiga män ställt sig på Balls sida, däribland ärkesbiskopen av Canterbury. Bland balls vänner ingick också politiker i parlamentet och han brukade skryta om sin vänskap med Margret Thatcher.

En internutredning som den anglikanska kyrkan gjorde 2017 talade om hur ”de allra högsta kretsarna” i kyrkan och samhället intrigerat i början på 1990-talet för att skydda Ball.

Ärekbiskopen och andra biskopar mottog redan de första åren på 1990-talet flera brev från offer som berätta mycket konkret om övergreppen; hur de tvingades be nakna, ha samlag med varandra i hans åsyn och krypa ner i hans säng till honom.

Ärkebiskopen och de andra biskoparna gömde undan breven. Polisen fick aldrig se dem under sin utredning 1993. Breven kom fram långt senare.

Den viktigaste beskyddaren var prins Charles.

I ett brev 1995 till Ball skriver prins Charles:

”Jag önskar jag kunde göra mer. Jag vänder mig så otroligt starkt mot de monstruösa fel som gjorts mot dig och det sätt på vilket du blivit behandlad.”

Det här är alltså två år efter det att Peter Ball faktiskt erkänt sin skuld för att slippa rättegång och komma undan med en varning.

Han flyttar senare in som hyresgäst i ett hus som Charles köpt loss åt Ball och hans enäggstvilling Michael. Denne är också biskop och de två startade redan 1960 ett kloster vilket gjorde att de kom i kontakt med många unga män och pojkar.

Nu kan ju Altstadt säga. Ja, men det där är illa, men bara ett enskilt fall.

OK.

Då tar vi nästa engelska fall.

Barnprogramledaren Jimmy Saville begick övergrepp mot uppemot 450 pojkar och flickor.

I åratal skrattade myndigheter och polis åt anmälningar från offren, typ: ”Hahaha, lilla toka där. Det vet väl alla att Jimmy Saville är barnens bäste vän.”

När bubblan slutligen spricker arresteras 18 personer i underhållningsvärlden och media. Rolf Harris, den mest kände får fem år och nio månader i fängelse för övergrepp som pågått i årtionden.

Många såg, många visste. Ingen av dem brydde sig. Alla teg. Ibland i decennier.

Jag undrar om Altstadt tycker att det räcker?

Man vet aldrig, så vi tar ett exempel till:

2012 begär den brittiska parlamentsledamoten Tom Watson att det ska startas en ordentlig utredning om misstankarna att politiker, affärsmän och kulturfolk ingår i en pedofilring som ägnat sig åt sina aktiviteter framförallt på ett fashionabelt pensionat i sydvästra London. Han menar att pedofilringen fortfarande är verksam i nya former, men fortfarande består av mäktiga män.

Polisen utreder det hela i två år.

Redan 1982 har pensionatet fått myndigheternas ögon på sig, och man misstänker att det är en bordell för homosexuella och pedofiler. För att vara ett pensionat var faciliteterna kanske lite ovanliga. Bastu, solarium och en studio för filminspelningar.

60 poliser genomför en razzia under en tillställning. Paret Carole och Haroon Kasir som driver inrättningen får en villkorlig dom.

Carole kommer under de följande åren att berätta för personer i sin omgivning att hon har foton på många av gästerna. Hon förvar dem inlåste i ett bankfack.

1990 hittas hon död. Självmord med insulin.

Problemet med utredningarna visar sig bland annat vara att polisen saknar dokument från razzian 1982 och förhören. Borta. Slarv i arkivet.

Lika slarvig har man varit med arkiveringen av de filer som är kopplade till hemliga utredningar som inletts 1983. Då lämnar parlamentsledamoten Geoffrey Dickens in handlingar till inrikesdepartementet och justitiedepartement där han han hävdar att det finns en pedofilring i parlamentet.

Detta kommer upp i ljuset efter det att de av Tom Watson framdrivna utredningarna börjar 2012.

Men alla de 114 akterna kopplade till till Dickens ursprungliga dokument är … borta. De är allt bra slarviga de där arkivarierna.

(Då och då har senaste åren ett och annat dokument flutit upp, vilket är ett tecken på att de kanske inte är så försvunna ändå.)

Utredningarna avslutas med att den stora dementimaskinen rullar igång. Inga gamla dokument finns, förhören med mäktiga utpekade män ger inget. De nekar förstås. Och det visar sig att Carl Beech, ett av vittnena är mytoman (han får 18 år i fängelse).

Den sanning som nu proklameras är att det rörde sig om rök utan eld. Inga bindande bevis finns mot alla de utpekade.

Det här kommer ofta att användas mot Tom Watson de närmaste åren, han utmålas som en obalanserad konspirationsteoretiker.

På så sätt kan man tona ner de fasansfulla avslöjanden som trots allt beläggs. Som de om Cyril Smith. Där råder inget som helst tvivel om att han var en flitig gäst på pensionatet.

I utredningarna efter 2012 framkommer det att under Smiths aktiva tid som politiker har det inkommit 144 anmälningar mot honom om sexuella och fysiska övergrepp mot pojkar.

När han grips i början på 1980-talet efter en anmälan släpps han efter några timmar. Säkerhetstjänsten har ingripit, hänvisat till rikets säkerhet och alla dokument förstörs.

Smith är från början parlamentsledamot för Labour från Rochdale, går sedan över till Liberalerna.

Smith kom att bli inflytelserik i det Liberala partiet och var en dominerande figur i sin hemstad Rochdale. Han blir en känd figur i TV och radio, populär i populärkulturen, framträder ibland med sin gode vän Jimmy Saville.

Hemma i Rochdale är Smith bland annat med och finansierar ett hem för pojkar.

Rochdale är också platsen för en av de största pedofilskandalerna i Storbritannien – där rullas 2011 och de kommande åren en pedofilring upp som organiserats av pakistanier. De har kidnappat och drogat unga flickor och pojkar på driven och gjort dem till sexslavar. För sitt eget nöjes skulle men också för att kunna sälja dem till andra. En parlamentsledamot för Labour från staden försökte i åratal få polis och myndigheter att undersöka vad som pågick men mötte med anklagelser om rasism.

I Rochdale ser vi den totala pedofila kulturen. Mycket mäktiga pedofilpolitiker driver barnhem och skyddas av landets säkerhetstjänst (det är ställt bortanför allt tvivel).

Lite längre ner i samhället härjar pakistanska pedofilligor som leverera kidnappade barn till hugade spekulanter. 

För mig låter det här som något som ligger väldigt nära Quanon.

Eller?

Nu kan ju Altstadt hävda att Quanon-teorierna också talar om barnamord.

Nåväl.

Sidney Cooke dömdes till dubbla livstidsstraff 1999. Han var ledare för en pedofil–liga som kidnappade barn, gängvåldtog dem under orgier och sedan ritualmördade dem.

Hans härjningar började redan på 1970-talet. Cooke dömdes för tre fall av mord, men han och hans gäng – som också levererade barn till VIP-fester – misstänks för att ha mördat upp till 20 barn.

En av medlemmarna i Cookes gäng arbetade som manlig prostituerad på det fashionabla pensionatet. Kopplingarna utreddes aldrig. 

(I morgon ska vi här diskutera liknande företeelser i USA. Den som blir prenumerant på mitt nyhetsbrev kan också ta del av ett resonemang i kvällens brev om vilka mekanismer som får Altstadt och andra att skriva som de gör och därmed delta i mörkläggningsoperationer. 

Prenumerant på nyhetsbrevet blir du genom att gå in på fliken ”Boris Bulletin.)