Herbert Tingsten hävdade att ideologierna var döda. Tyvärr är så inte fallet. Ideologierna lever och frodas som jättebjörnlokor i den svenska politiken. Ett ogräs man inte verkar kunna bli av med.

Fast det är inte ideologier i verklig mening.

För några år sedan turnerade Annie Lööf och Jonas Sjöstedt tillsammans runt i landet. De tyckte man skulle diskutera mer ideologi i politiken och ville ge menigheten en möjlighet att få lyssna på debatter mellan dessa två självutnämnda ideologer och tankegiganter.

Men ingen av dem är speciellt beläst eller reflekterande.

Det blev som om två småstenar försökte iscensätta vad som händer när två kontinentalplattor skavt för hårt mot varandra. Någon ideologisk jordbävning blev inte resultatet, snarare två småstenar som sprätte iväg. Det är dem du känner av i en av dina skor i din dagliga vandring genom tillvaron.

Ideologier i nutida svensk mening är helt enkelt ett sätt för politiker att undkomma ansvar genom att hänvisa till en högre ordning, ett sammanhang som förklarar och ursäktar allt som händer. Slagord som ska få dig att uthärda att du får det sämre.

Politik ska inte utgå från ideologier ens när det är verkliga ideologier vi talar om.

Politik ska utgå från enkla levnadsregler som varje tänkande individ redan lever efter.

Den första regeln är att den som inte arbetar heller inte ska äta. Det innebär inte att vi lämnar de som inte kan arbeta utan hjälp. Arbetande människor vet hur lyckliga de är som kan dra försorg om sig och de sina genom att använda sin hjärna och kropp. De förstår därför hur svårt det kan vara för den som av olika skäl inte kan det – och de arbetande bidrar därför gladeligen genom skatten till det som behövs. 

Men de som arbetar ser inga som helst skäl att bidra till dem som inte vill försörja sig själva.

Den andra regeln är att den som arbetar också har rätt till frukterna av sitt arbete. Han ska kunna se vart pengarna tar vägen och och att de används till de ändamål som de är avsedda för. Man köper inte grisen i säcken. Men i dagens Sverige vet du inte ens om det är något i säcken du betalar för. Du köper en säck och hoppas att någon däruppe ska stoppa något i den.

Den tredje regeln är att man tar seden dit man kommer. Man respekterar mentalitet och kultur och förhållningsregler. Du gör det när du går över till grannen för att dricka en kopp kaffe, och du förväntar dig givetvis det när du själv får besökare i ditt hem … eller ditt land. Gäster som inte kan bete sig i ditt hem visar du på dörren.

Om dessa tre grundregler för politik borde alla kunna vara överens. Varje politiskt förslag, varje budgetproposition ska vägas och mätas mot dessa regler. Vad Adam Smith eller Karl Marx eller Edmund Burke någon gång ska ha sagt är irrelevant.

Är då ideologier helt oviktiga? Inte alls. Men ett Adam Smith-citat är lika intressant vid en budgetgenomgång som en referens till Bibeln. Det blir bara ett sätt att undvika grundfrågorna, till exempel: ”Är det här till nytta för arbetande människor eller inte?”.

Istället får vi tomma fraser som ”Frihet, jämlikhet och broderskap”. Ord man kan tolka hur som helst, men man kan inte tolka de tre grundreglerna på så fasligt många sätt.

Vi talar här om regler som alla normala människor bör kunna ansluta sig till. Regler som talar till den som är sjuksköterska, brandman, byggnadsarbetare såväl som IT-konsult, affärsägare eller VD.

Men istället vill överheten att vi ska ta ställning till förslag utifrån ideologier som inte är ideologier utan obelästa människors vanföreställningar, och dessa figurer vill att vi ska ta vad de säger som den korrekta uttolkningen av dessa ideologier.

Givetvis är jag själv en ideologisk människa, jag rör mig sedan barndomen i inom en marxistisk tankefåra, det innebär en ständig brottning med filosofiska, historiska och ekonomiska frågor. Jag kommer aldrig att bli klar med den brottningen och jag justerar och inkorporerar ständigt tankar från andra idéströmningar. Min ideologi är en personlig fråga och jag skulle aldrig komma på tanken att försöka frälsa någon och göra den personen till marxist genom att erbjuda lösryckta citat. Liksom religion bör ideologi vara en privatsak; jag är också är kristen och det skulle vara mig lika främmande att försöka få någon att bli det genom att dela med mig av den upplevelse som påverkade mig.

Det finns en monumental förmätenhet i själva tanken på att vinna folks hjärnor och hjärtan för en ideologi eller tro – det innebär att man ser på ideologier som olika uppsättningar eviga sanningar och att man betraktar kristendomen som något man logiskt kan komma fram till genom studier och samtal - men då tar man bort det avgörande momentet av frälsning, mystik och nåd.

Och tänk efter – vill du leva i ett samhälle där en annan ideologi än din segrat och att praktisk politik utformats i enlighet med vad som påstås är denna segrande ideologi?

Självklart inte.

Men visst vill du leva i ett samhälle styrt enligt de tre grundreglerna?

Tänkte väl det.

Då kan man förvisso ställa frågan vad vi ska med politiska partier till. Men det tar vi en annan gång.

PS. I dagens DN har Andreas Johansson Heinö skrivit en ledare med rubriken: ”Ta det lugnt med verklighetspopulismen och ge plats också åt idéer och värderingar”.

Han är ett exempel på det jag diskuterar ovan. Personer som försöker lura in oss i en massa pratande istället för att vi ägnar oss åt arbete för vårt eget och det allmänna bästa … samtidigt som i det privata funderar på profitkvotens fallande tendens eller marknadens osynliga hand. Men vad ska han göra. För sin utkomst är han beroende av att ideologin får spela en roll i politiken, så är det om man är medlem i det samhällsskiktet.

Men jag måste tacka Andreas Johansson Heinö för att han satt namn på sådana som mig.

”Verklighetspopulist” är en beteckning jag bär med glädje och stolthet.