Förr fanns det naturlyrik som talade till människors hjärta och hjärna därför att de hade egna upplevelser av naturen.
Poeterna var "den tysta världens ambassadörer", nu har vi Greta – och ska tydligen nöja oss med det, konstaterar Alain Finkielkraut dystert i en intervju i senaste L'Obs. Han säger att både de som varnar för en klimatkollaps och de som varnar för sådan alarmism är fånga i samma felaktiga sätt att tänka. De försöker med siffror bevisa att just de har rätt.

Men för Finkielkraut är tillvaron och naturen för stor, för komplex – för att vi genom att bläddra i tabeller ska kunna begripa vad vi är på väg att förlora. Men poesin kan påminna oss om det. Den där riktigt bra naturlyriken beskriver med den matematiska exakthet som kan finnas i poesin vad vi är på väg att mista. Det är som om Greta och hennes anhängare är rädda för vad som komma skall – men de har ingen större känsla för och kärlek till det som redan är.

Den västerländska människans fruktan för regnskogar som polarisars försvinnande är mest en följd av allt för flitigt tittande på tv-serier och actionfilmer fyllda med stora som små katastrofer. Denna oro växer ur en allmän vantrivsel i tillvaron och av en världsbild formad i Hollywood.

Den tysta världens ambassadörer har ersatts av den skräniga populärkulturens sändebud.