"Den politiska diskussionen har kastrerats och vi förväntas inte i vad vi vill, önskar och drömmer om utgå från de långa linjerna i livet – vår egen historia och vår egen personliga framtid och vår möjlighet att förverkliga det vi upplever som viktigt."

Townes van Zandt – genialisk men med en melankoli bortom all kontroll.

När Townes van Zandt dör är den en gång så nydanande countrymusikern ett lallande vrak. Under sitt hektiska liv har han tryckt i sig så mycket heroin att han antagligen ensam har förbrukat några års produktion och vallmoskördar från Gyllene Triangeln. Till detta kommer all den sprit han hällt i sig.
Han förklarade en gång sitt drogbruk och drickande med en nästan livslång depression – som började när han var tio år och läraren i skolan förklarade att en dag skulle solen slockna och allt liv på jorden dö.
Townes sjönk ihop likblek inför lärarens ögon och läraren försökte trösta den gråtande pojken genom att förklara att det skulle dröja många, många miljoner år innan detta hände.
Men som Townes senare förklarade – han förstod aldrig vad det innebar för skillnad eller hur det skulle ge honom någon tröst.
Och på sätt och vis förstår jag honom – och kanske är det just det jag saknar i dagens politiska diskussion – den där känslan av melankoli – av en slags existentiell pessimism.
Kanske är det att jag finner den känslan rationell som gör att jag finner Roslings och andras nästan hysteriska beskrivningar av hur bra vår samtid är som så – motbjudande.
Den politiska diskussionen har kastrerats och vi förväntas inte i vad vi vill, önskar och drömmer om utgå från de långa linjerna i livet – vår egen historia och vår egen personliga framtid och vår möjlighet att förverkliga det vi upplever som viktigt.
Vi erbjuds istället av politiker, myndigheter och "framstegets" apologeter möjligheten att välja mellan skattesatser, en timme hit eller dit när det gäller arbetad tid eller olika varianter av reformer av den allt omfattande staten.
Vi förväntas alltid också tycka att utvecklingen är bra och att vi är reaktionära om vi inte bejakar utvecklingen och anpassar oss – vad det än gäller.
Och om vi är några stycken i västerlandet som anser att – "men så bra är väl inte utvecklingen i vår del av världen" så försöker man slå oss i huvudet med att kineser och indier fått det bättre (i de kommande avsnitten kommer vi in på hur det egentligen är i tredje världen).
Men det är ju mat–tants–argumentet man bemöter oss med: Ät upp skolmaten och tänk på barnen i Afrika – och det argumentet blir inte hållbarare för att man flyttar det några nivåer upp – från skolmatsalen till världspolitiken.
Det har skett en märklig förskjutning i argumenteringen i den politiska debatten – västerländsk folklig kamp för att inte få det sämre – eller ifrågasättande av vad som kallas utveckling – bemötts även från "vänster"– håll med att man ska vara tyst för det finns minsann de som har det sämre – samtidigt får man veta att det samtidigt är ett argument mot ens egna ståndpunkt att de som har det sämre har fått det bättre.
På något sätt landar det i att man har fel därför att det finns andra som inte bor i Europa eller USA eller den industrialiserade delen av världen.
På något sätt landar det i att man har fel därför att man överhuvudtaget bor i västerlandet.
Men vad har allt här att göra med Townes van Zandt och den pessimistiska grundhållning jag finner rationell och förnuftig – och vänsterradikal?
Världen i dag har vissa mycket tydliga utvecklingstendenser.
Ett antal stora svågerkapitalistiska stater driver på vad som påstås vara "utveckling": USA, Ryssland, Kina.
Marknaderna överallt i världen är sönderreglerade och kontrollerade av förlamande statsapparater och byråkratier.
Parallellt med detta utvecklas vetenskap, teknologi, teknik och produktivkrafter.
Spillet från denna utveckling av produktivkrafterna kommer människor till del. De får det lite bättre, de får en dollar till att leva på om dagen i Filipinerna eller Mali.
Att i dag tala om att vi lever i en guldålder innebär också – med nödvändighet – att man bejakar och försvär sig åt det faktum att de svågerkapitalistiska staterna styr utvecklingen – med allt vad det innebär av interventionskrig, flyktingströmmar, folkmord samt krav på uppgivande av hela det västerländska kulturarvet, seder, mentalitet och sätt att leva.
Genom hela västerlandet historia har den enskilda människan fått kämpa mot överhetens för att få behålla makten över sitt eget liv – och i den kampen är det rationellt att vara pessimist – att utgå från att risken är väldigt stor att man i alla avseenden kommer att få det sämre – och att det därför är rationellt att med näbbar och klor kämpa för det man har.
Eller som den frihetlige vänsterradikalen Fabian Månsson konstaterade en gång: "Den verklige revolutionären är alltid fruktansvärt konservativ."
Så den existentiella pessimismen – jag ska en gång dö – som bör prägla varje tänkande människas liv på det att hon noga må använda sin tid – finner sin naturliga motsvarighet i en politisk pessimism som utgår från att man hela tiden måste värja det man har mot dem däruppe.
Mot denna – i alla avseenden naturliga och på erfarenhet grundade – livshållning står överhetens ständigt proklamerade krav på att vi ska vara optimistiska.
Se aldrig bakåt, se på nuet, det har aldrig varit bättre och om du inte ser bakåt kommer du att uppleva att allt ständigt blir bättre.
Jag tror att vi här finner en av förklaringarna till att vi får ett allt barnsligare samhälle, att människor aldrig växer upp utan även när de passerat femtio beter sig som tonåringar.
Men kan då min pessimism omsättas i en politisk handlingslinje?
Om det talar vi i nästa avsnitt.

"Vad har vi för praktisk nytta av att omfamna tanken på att vi lever i en guldålder om vi bor i västerlandet – och är en arbetslös bilarbetare från Detroit eller ensamstående arbetslös tvåbarnsmamma i Degerfors?"

De senaste åren har vi fått förklarat för oss att världen aldrig varit bättre än nu – vi befinner oss kanske inte i Edens lustgård – men vi har åtminstone kommit så långt att vi får tumla runt i buskagen strax utanför – och de utgör enligt dem som levererar förklaringarna en nog så härlig miljö för människosläktet.
Vi får veta att det finns allt färre fattiga, allt färre dör i krig, offren för svältdöd, epidemier och död i barnbördssäng är färre – man väntar sig bara att få höra att färre kvinnor bränns på bål för häxeri i dag än 1688 (det senare skulle i och för sig kanske vara trösterikt för den växande grupp som i dag leder new age-kurser eller spår i kort eller tolkar stjärnkonstellationer).
Eftersom jag är en praktiskt lagd människa har jag lite svårt att förstå till vem dessa optimism–profeter riktar sitt evangelium. Det känns mest som en statistisk övning som syftar till att bedöva västerlandets människor och få dem att tycka att allt nog är ganska bra och som en följd av detta inte bry sig så mycket om det som sker i världen.
På ytan kan ju dessa optimism–profetiska texter – som Johan Norbergs i The Spectator –andas omsorg om de fattiga och förtrampade massorna i världen. Han vill ge dem hugsvalelse genom att berätta för dem att de fått det bättre – egentligen –
Men om vi tar det budskapet och vandrar ut bland dessa svultna, förtrampade människor som kanske fördrivits från sin jord och sina ägor i Indien, lever i slum och skjul i Rio eller förlorat arbetet i Shanghai och inte kan återvända till landsbygden – och säger: Hör upp! Ni har fått det bättre – jämfört med hur ni hade det under den stora svälten i bengalen 1943 eller under Maos stora språng ... så är jag inte så säker på att åhörarna trots det uppmuntrande budskapet skulle fyllas av en känsla av frid och förtröstan.
Och att färre drabbas av krig i dag är klen tröst för dem som bor i Syrien, Irak, Sudan, Libyen och ett obegripligt stort antal länder till – och det vore lite fascinerande att höra det framstegsoptimistiska budskapet till svarta människor i Sydafrika – typ: utvecklingen i ert land har gått framåt – apartheid är borta! – men oj, säger ni att fler svarta är arbetslösa i dag än då? Säger ni att fler svarta är fattigare i dag än då? Att dödligheten ökat? Jamen lappri, betänk att alla svarta som räknas som fattiga på er kontinent i dag har i snitt en US-dollar mer att leva på om dagen (eller något åt det hållet.)
Så min första lätt förundrade fråga är: Vad har vi för praktisk nytta av att omfamna tanken på att vi lever i en guldålder om vi bor i västerlandet – och är en arbetslös bilarbetare från Detroit eller ensamstående arbetslös tvåbarnsmamma i Degerfors?
Den andra förundrade frågan: Vad har jag för nytta av den tanken om jag är fördriven kristen från Syrien och befinner mig på ett flyktingläger på en liten grekisk ö?
Jo, jag förstår att det kan tyckas småttigt att dra fram enskilda människoöden, och att även om dessa enskilda människoöden i verkligheten kan multipliceras med några hundra miljoner så ser det ju inte kanske inte lika anslående ut som tabellverk som visar att livslängden ökat sedan Hannibal tågade över alperna och att färre dör av epidemier än under perioden 1918 – 1922.
Men återigen – vem har någon praktisk nytta av evangelium enligt Hans Rosling och andra?
Och vad skiljer deras sätt att argumentera från Josef Stalins? Om någon anklagat honom för att ha mördat tio miljoner bönder genom svält och avrättningar så kunde han ju ha ryckt sig litet i mustaschen, tankfullt rynkat pannan och sedan svarat: "Men det förstå du väl att det du beskriver är en nödvändig primitiv kapitalackumulation, där förvisso några miljoner bönder dött men det har gett oss möjlighet att bygga industrier bortom Ural och upprätta laboratorier – vi har rört oss framåt. Vår industriella kapacitet har aldrig varit större, analfabetismen är utrotad, vi har framstående matematiker och vetenskapsmän – snart har vi en atombomb, snart har sänt upp en man i rymden – och vi har en av världens starkaste krigsmakter. Du måste se hela bilden."
Vad som ytterligare gör all denna optimism så obegriplig är att det går ju att hitta mängder av punkter i historien då olika civilisationer stått på sin höjd – och prästerskap och överhet har deklarerat detta för menighet och populas – och så har allt gått åt helvete. Därför att det som framstod som höjden av civilisation hade så många inbyggda motsättningar som inte korrekt kunde hanteras därför att alltför många var förbländade av tanken på att allt var bra och att de levde i den bästa av världar.
Just alla dessa historiska exempel som är möjliga att rada upp – och som jag nog anser väger tyngre än sifferakrobatik i dag som ska leda i bevis att vi lever i den bästa av världar – gör att jag tror att den mest rationella hållningen är pessimism.
Så de närmaste dagarna tänkte jag försöka plädera för att pessimism är en förnuftig livshållning – just därför att teknik, vetenskap och produktivkrafter utvecklas.