Väldigt många svenskar har ett behov av att prygla sig själva mentalt, eller snarare verkar de se det som nödvändigt att konstant be om ursäkt å hela sitt folks vägnar för oförätter som begåtts mot andra grupper, folk och nationer (och numera också mot naturen och klimatet).

För några hundra år sedan hävdade Olof Rudbeck att all civilisation hade utgått från Sverige – som egentligen var det aldrig sjunkna Atlantis. Skulle det utkomma en textkritisk utgåva i dag av detta verk skulle forskarna som skrev kommentarer instämma i Rudbecks uppfattning och förklara att det dessutom bör studeras om inte rentav Edens lustgård också låg här, och i så fall finge man nog anta att ormen var den första svensken.

Det finns inget sattyg och ingen ondska som inte svenskar varit inblandade i sedan de på så sätt uppenbarade sig i Paradiset, och de allra värsta handlingarna verkar detta folk ha begått under andra världskriget.

Ni vet, allt det där samröret med Hitler och nazismen.

Nåja, möjligen är förtigandet av detta samröre ett brott som nästan betraktas som värre. 

Landet i dag – och sedan några årtionden – präglas av en mentalitet som innebär att svensken måste vara beredd till ständig botgöring. En scout alltid redo att vara ångerfull.

Men när jag läste Aron Flams bok ”Det här är en svensk tiger” blev jag lite förvånad.

Jag trodde att andra världskriget och Förintelsen hade förlorat sitt värde som moralisk måttstock i den svenska samtidsdebatten, och istället ersatts av svenskarnas (tämligen begränsade) inblandning i slavhandeln på 1800-talet.

Så fel jag hade. 

Förintelsen verkar vara den eviga måttstocken på hur de som levde på 1940-talet ska vägas och mätas i dag i historiens domstol. Rannsakning inför det skranket slipper man bara om man är jude. Alla andra är misstänkta och måste bevisa sin oskuld. Lite knepigt blir det förstås för de svenskar som skämtade om judar, eller skrev in osympatiska judar i filmmanus och romaner – de riskerar att framställas som ideologiska rallare för de järnvägsbyggen där en dag de fyllda vagnarna skulle rulla mot Auschwitz och Bergen-Belsen. 

(Med tanke på svenskt debattklimat kanske jag bör förklara att jag finner massmorden på judar och slaver (och andra grupper) under andra världskriget vedervärdiga, om inte annat skulle jag fördöma dem därför att jag har svårt att fördra att man mördade mina släktingar.)

Att så många i dag vill använda Förintelsen som utgångspunkt för hur man bedömer politiska handlingar – eller för övrigt vilka handlingar som helst – åren 1933 till 1945 innebär för mig ett märkligt förhållningssätt.

Man kan härleda det kravet tillbaka till Nürnbergprocessen. Segermakternas snabbt hopkomna anklagelseakter var resultatet av knepiga kompromisser och överväganden. 

Dels gällde det att skapa en berättelse som gjorde att man kunde hävda att nazisterna konsekvent genomfört en brottsplan vars mål var världsherravälde samt judarnas utplåning. 

Dels gällde det att skriva berättelsen så att de som var åklagare framstod som representanter för länder helt utan skuld till den situation som ledde fram till att man sammanträdde i Justizpalast i Nürnberg. Det krävde en hel del knep och knåp för att få till just det eftersom vare sig Storbritannien, Frankrike, eller Sovjetunionen var oskyldiga deltagare i den process som ledde fram till andra världskrigets utbrott.

Ska man studera historien fungerar det inte riktigt att använda åklagarnas anklagelseakter i Nürnberg som mall för hur man skildrar andra världskrigets orsaker och förlopp.

Ska man dessutom skildra historien som den verkligen utspelade sig kan man inte konstant ägna sig åt att bedöma aktörerna i moraliskt hänseende – för det kräver att det skulle finnas en slags allmän och alla omfattande uppförandekod som kan appliceras på politikers beslut. Det här ska skiljas från frågan om uppförande i krig där det finns lagar och avtal som hade räckt mer än väl för att låta nazikoryféer och en och annan general dingla i galgarna; då hade dock segermakterna ställts inför ett annat problem och det var frågan om inte en och annan politiker och militär från segermakternas sida också skulle sitta på de anklagades bänk.

Det man kan göra när man studerar historien är försöka förstå grundvalarna för varje politisk handling – och sedan beskriva den. Som den utspelade sig. Och inte anklaga de dåtida aktörerna för att det som skedde inte skedde på det sätt man själv önskar i dag.

Moraliska omdömen om ett historiskt handlande – vare sig det gäller Per-Albin Hansson, Adolf Hitler eller kommunfullmäktiges ordförande i Tomelilla – kan ju göra gott för hur man framstår, men det gör inte så mycket gott för förståelsen av vad som skett.

När det gäller grunderna för att bedöma Sveriges handlande under andra världskriget skiljer jag mig från både Aron Flam och Johan Romin – om jag ser till den debatt de fört på Expressens kultursida. 

Johan Romin driver två teser; Sveriges regering kunde på grund av sin svaghet inte handla på annat sätt än den gjorde, men den förda politiken innebar att man kunde rädda många judar undan Förintelsen.

Aron Flam hävdar att Sveriges politik innebar att Andra Världskriget förlängdes – med allt det elände det innebar.

För att man ska förstå min kritik av Aron Flams bok bättre kan det vara värt att gå in på hur mina åsikter skiljer sig från Johan Romins ståndpunkter. Jag anser inte att frågan om hur många judar som kunde räddas är relevant för bedömningen av samlingsregeringens politik. Antag att det inte hade funnits några judar i Danmark och Norge. Hade regeringens politik då varit fel? Romins argumentation innebär att han egentligen är ense på en punkt med Flam; Sverige ska bedömas efter sin inställning till antalet räddade judar (på annat sätt kan jag inte förstå Flam).

Där de skiljer sig åt är att Romin därför förklarar att Per-Albin Hansson var en god människa eftersom ett ockuperat Sverige inte skulle kunnat rädda några judar.

Min ståndpunkt innebär givetvis inte att det judiska folkets lidande lämnar mig oberörd – det innebär bara att jag anser att antalet personer som räddas undan lägren inte kan vara utgångspunkt för bedömningen av samlingsregeringens politik. Och hur ser förresten måttstocken ut? Vid vilket räddat antal kan samlingsregeringens politik sägas ha blivit godkänd?

Jag anser också frågan om Sveriges militära styrka vid världskrigets utbrott vara irrelevant. Per-Albin Hanssons ståndpunkt hade varit korrekt även om Sverige hade varit redigt rustat, med regementen stridsberedda vid varje mjölkpall mellan Limhamn och Abisko. Det Per-Albin Hansson säger till nationen vid krigsutbrottet är att ett stormaktskrig utbrutit, att det är tragiskt och att Sverige ska hålla sig utanför. Inte vårt krig helt enkelt.

Ståndpunkten brukar förklaras med att Sverige inte var färdigt för krig och att det var för svagt. Det är förvisso sant; Sverige var militärt sett svagt och kunde inte försvara sig. Men jag tror att Per-Albin Hanssons hade försökt samla partierna och folket bakom sin linje även om det varit så att de där regementena hade funnits vid de där mjölkpallarna.

För det som utbrutit var inte ett krig där ett deltagande på någon sätt var nödvändigt för att säkra Sveriges oberoende och frihet, och förmågan att säkra just det är den förmåga efter vilken samlingsregeringen och socialdemokratin ska bedömas. Inget annat.

Det var deras uppgift. 

Och de lyckades.

Det skedde förvisso med eftergifter gentemot Tyskland – men Aron Flam vill mena inte bara att eftergifterna gick för långt och att Sverige gick mycket längre än vad som hade behövts för att undvika ockupation och invasion. (Fast egentligen så ser han inte undvikandet av en invasion som viktigt.)

Men den svenska regeringen hade i Tyskland en motståndare som var helt oberäknelig. Man kan inte sitta i efterhand och göra bedömningen att eftergifterna gick för långt på en mängd områden. Man måste istället försöka placera sig i den situation i vilken regeringen befann sig.

Det de hade att utgå från var att ingen visste hur stormakterna skulle agera. 

Tänkte engelsmännen ockupera Lappland? Vart tänkte de där franska främlingslegionärerna i Narvik egentligen ta vägen?

Skulle tyskarna invadera landet? Vad skulle kunna få Hitler att ge order om anfall?

Fullt berättigade frågor om man studerar kaoset i den europeiska diplomatin under 1930-talet och stormaktspelet, liksom för övrigt spelet mellan de flesta stater i Europa.

Allianser skiftar ständigt, Frankrike och England vacklar konstant i sin syn på Tyskland, Italiens roll är oklar för alla inblandade, möjligen också för Mussolini. 

Denna politiska förvirring, denna viljelöshet hos andra europeiska ledare utnyttjar Hitler. Det är inte så att han genomför en konsekvent erövringsplan, med hjälp av en större militär makt, han utnyttjar bara opportunistiskt varje möjlighet som gives att utvidga Tysklands gränser och intressesfärer.

Och den politik han för skiljer sig i inriktning inte nämnvärt från den tyska utrikespolitik som förts från 1880-talet fram tills hans makttillträde. I inriktning skilde den sig inte ens från tidigare socialdemokratiska ministärer när det gällde synen på Tysklands roll i Europa. De andra staternas oförmåga att hantera de nationella motsättningarna i Europa leder till kriget. Det Hitler drev på för var vad andra tyska ledare arbetat för tidigare. Det som skilde honom från det andra var judehatet.

I detta kaos – i denna värld där man inte riktigt visste vem som skulle alliera sig med vem fanns det bara ett rationellt alternativ – att försöka hålla sig utanför kriget. Om man kunde.

När Per-Albin Hansson och samlingsregeringen betraktade Hitlers agerande under 1930-talet såg de en spelare vars drag var svåra att förutse, en diktator som ibland verkade handla på impuls så att till och med hans egen omgivning blev ställd.

Ställd inför en sådan motståndare måste man se till att ha en bred säkerhetsmarginal i agerande och bemötande – man kunde aldrig riktigt veta vad som skulle utlösa en anfallsorder. Det innebar en politik där den svenska regeringen höll efter sådant man trodde skulle uppröra Tyskland, det innebar att man inte rensade ut personer i armé och statsapparat som kunde tänkas hysa sympatier för Tyskland.

Flam framför olika exempel på vad han anser är anti-semitiska, pro-nazistiska och pro-tyska politiska och kulturella utryck i Sverige innan och under kriget. Och visst fanns de. Flam kunde ha listat fler

Och?

Huvuduppgiften för regeringen var inte att ägna sig åt att bekämpa anti-semitism eller positiv inställning till tysk kultur, huvuduppgiften var att uppnå och uppvisa nationell enighet och få varje parti att dra en klar gräns mot krafter som ville in- och underordna Sverige under en främmande makt.

Och samlingsregeringen och de enskilda partierna lyckades med detta.

Sverige hade ingen femtekolonn av format eller betydelse. Här fanns ingen Quisling, ingen Degrelle, ingen Laval, ingen Dernand, ingen Mosley – alltså inhemska politiker eller nazister som var beredda att leda den egna nationen i en underordnad ställning i förhållande till Tyskland och på alla sätt villfara Hitlers önskemål.

I Sverige hade den sociala och politiska grunden för sådana rörelser ryckts undan i och med uppgörelserna mellan socialdemokrater och bondeförbundare under 1930-talets depression.

Att de etablerade partierna genom sitt agerande kunde förhindra uppkomsten av en femtekolonn beror till stor del på att de höll rent i de egna partierna samtidigt som de inte skapade onödiga spänningar till tyskvänliga officerare och ämbetsmän – de fick hållas så länge de inte ägnade sig åt öppet landsförrädisk verksamhet (i alltför stor och farlig omfattning).

Det viktiga är inte att de tyskvänliga fick behålla positioner – det viktiga är att vi inte fick en organiserad femtekolonn av format i Sverige.

Samma agerande visade samlingsregeringen gentemot näringslivet – man lät dem hållas när de ville maximera sin profit genom export till Tyskland – för att inte heller där skapa spänningar och leda till att den nyssnämnda femtekolonnen också kom att utökas med direktörer.

Om det var ett moraliskt agerande?

Ja, om man ser till resultatet. Omoraliskt hade det varit att sätta nationens oberoende på spel.

De politiska ledarna gjorde det de skulle, skapade en bred säkerhetsmarginal, en zon där inhemsk nazism och tysksvärmeri kunde hållas, men inte tilläts slå rot så de kunde breda ut sig utanför zonen.

Hur bred den zonen skulle vara kan alltid diskuteras. Men när vi bedömer Hanssons och Günthers agerande måste de bedömas efter resultatet, inte efter vad vi efterhand anser är den korrekta bredden för zonen.

En sådan efterhandsbedömning gör Aron Flam i Expressen när han skriver:

”Samt att Sveriges regering fortsatte att sälja vapen till Hitler ända till krigsslutet. Detta trots att Sverige, enligt rationell analys om det bara handlade om pengar och egen säkerhet, borde avslutat samarbetet långt innan dess.”

Enligt vems ”rationella analys”? Studerar man det sista krigsåret är det ju inte så att Tyskland sakta stänger ner krigsmaskineriet, en dödligt sårad tiger är en farlig tiger. Risken för Sverige minskade inte därför att Paulus kapitulerat i Stalingrad.  

Aron Flam hävdar att socialdemokratin skulle ägnat sig åt att efter kriget mörklägga sin historia och sina handlingar för att man skämdes och ville framstå i bättre dager. Både ja och nej. 

”Nej” därför att en mörkläggning skulle inneburit att dokument, handlingar, dagböcker och protokoll inte skulle finnas tillgängliga för den som vill studera de svenska partiernas handlingar under 1930- och 1940-talet.

Så är ju inte fallet. Flams bok är väl i sig ett bevis på det. Och ämnet är tämligen genomtröskat. De debatter som uppstår, som den här, beror inte på att nya fakta kommit i dagen utan på att man utgår från olika syn på politik och historia i bedömningen av alla dessa tillgängliga fakta.

”Ja” därför att socialdemokratin anpassat sin historieskrivning till vad som befunnits vara politiskt lämpligt och till den i västerlandet gällande historieskrivningen när det gäller andra världskriget.

Den historieskrivningen är också Aron Flams. All form av anti-semitism, nationalism och rastänkande anses med nödvändighet leda till att man ställer in sig i de bruna leden och börjar sjunga ”Horst Wessel-lied”, typ: när det publicerats tillräckligt många skämtteckningar om judar i ett land öppnas koncentrationslägen. Automatiskt liksom.

Alltså gäller det för socialdemokratin att rensa bort sådant ur historieskrivningen om den egna rörelsen, och sådant som man inte kan dölja får man ta avstånd från – som tvångssteriliseringar och rasbiologi.

Och visst fanns anti-semitismen som en underström i den svenska arbetarrörelsen och även i den mer radikala vänstern. Bengt Lidforss utgjorde nog det mest välformulerade exemplet på denna anti-semitism. Han ansåg att judarna hade en för stark ställning inom ekonomin, politiken och kulturen. Men som han också påpekade i sin essä ”Judar och germaner" från 1902:

”Vad vi behöva i Sverige är rasmedveten radikalism. Från denna synpunkt skulle man på förhållandet mellan judar och germaner kunna tillämpa den gamla Moltkeska satsen; getrennt marschieren, vereint schlagen. När det gäller att bekämpa sociala och religiösa fördomar, orättvisor och förtryck, då böra vi vara tacksamma för det bistånd vi kunna erhålla från det intelligenta och i stort sett frisinnade judafolket. Men när det blir frågan om positiv kultur, när det gäller att förverkliga de anlag och utvecklingsmöjligheter, som ännu ligga slumrade i vårt folks innersta, då gäller satsen getrennt marschieren. Ty vägen till livet är nu en gång en för juden och en annan för germanen, och det ligger icke i någonderas intresse, att det i framtiden bleve annorlunda.”

Det är texter som denna som gjort att Lidforss anklagats för anti-semitism, och så kan man väl beteckna hans hållning – om man vill och tror att man därmed skapar större förståelse för historien. Och man kan nog anta att hållningen var mer utbredd inom arbetarrörelsen än vad denna rörelse i dag vill erkänna.

Men det finns inget som säger att denna inställning skulle innebära att förintelselägren var en logisk följd av Lidforss ståndpunkt. Snarare var upprättandet av Israel som egen stat en logisk följd av Lidforss hållning, och ett starkt stöd till denna stat.

Och det är det här Aron Flam inte riktigt ser, hur socialdemokratin byter skepnad. I dag står vi inför en helt annan socialdemokrati än Per-Albin Hanssons.

Då var det en nationalistiskt sinnad, ”rasradikal” rörelse som ville bygga upp ett folkhem.

I dag är står vi inför en socialdemokrati som inte värnar nationen och folket och dess kultur. En socialdemokrati som tvärtom tar avstånd från den egna historien och kulturen och ser andra kulturer som överlägsna. Vilket har lett till att Sverige importerat en annan sorts anti-semiter än den Bengt–Lidforsska varianten, nu har vi fått anti-semiter som vill krossa staten Israel och döda judar varhelst de stöter på dem.

Hade vi fortfarande haft ett socialdemokratiskt parti av Hanssons, Sandlers, Skölds, Wigfors, Höglunds och Ströms snitt skulle Sverige inte se ut som det gör i dag.

Den tidens politik är inte något vi ska fördöma och ta avstånd ifrån.

Det är en politik att återupprätta.

”Det här är en svensk tiger” är en del av den trend där man i dagens svenska politik försöker slå mot en motståndare genom att koppla ihop dem med nazismen. Därav den pågående tävlingen mellan socialdemokratin och SD om vem som var mest nazivänlig då det begav sig. 

Det tävlandet innebär att man inte ser hur socialdemokratin förändrats.

Det tävlandet innebär att man inte förstår vad som skedde under andra världskriget.

Alltså, för att summera hur jag uppfattar skillnaden i ståndpunkter mellan mig och Aron Flam:

Det Aron Flam fördömer som samarbete med Tyskland ser jag som nödvändiga eftergifter.

Aron Flam anser att Sverige hade en moralisk plikt att gå i krig mot Tyskland och därmed förkorta kriget. Jag anser att den enda moraliska plikt Sveriges ledare hade var gentemot det egna folket – och att bevara landets oberoende.

Vi skiljer oss åt i bedömningen av andra världskrigets orsaker och förlopp (här finns mycket mer att diskutera.

Aron Flam utgår från att anti-semitism, rastänkande och nationalism var en del av den svenska kulturen. Där är vi eniga, liksom att många deltar i en mörkläggning av detta. Jag gör dock inte samma bedömning som Flam av vad dessa företeelser innebar.

Lästips: Vi lever i en orolig värld. Det kan därför vara värt att sätta sig in i vilka krafter som var i rörelse under mellankrigstiden och andra världskriget, samt tiden därefter.

Jag rekommenderar förtuom de två första historiska verken också tre biografier om män som förmådde leda sina nationer framåt – trots de hot som fanns. I mentalitet och inställning skilde de sig inte i grunden från Per-Albin Hansson.

• A.J.P Taylors ”Andra världskrigets ursprung” gör upp med den förenklade historieskrivning som gjort det möjligt att förklara allt med Hitlers onda genialitet. 

• Mark Mazovers: ”Hitlers empire”, beskriver ondskan i det hitlerska imperiet som en följd av kaos och anarki, inte som ett resultat av organisation och planering.

• Julian Jacksons ”De Gaulle” belyser den franske ledarens geopolitiska ståndpunkt och hans syn på förhållandet mellan Europas stormakter – men ger också en känsla för vad en god nationell ledare är.

• Jože Pirjevecs ”Tito and his comrades” beskriver vad som behövs för att värna en nation på alla sidor omgiven av fiender …och detsamma gäller för…

• Peter Hetheringtons ”Unvanquished: Joseph Pilsudski, Resurrected Poland, and the Struggle for Eastern Europe”.