En del förundrar sig över varför det fanns de som tittade på partiledardebatten i går. Men deras förundran utgår från felaktiga förutsättningar. De tycker att en politisk debatt ska föras mellan personer som har genomtänkta uppfattningar och som företräder olika produktiva gruppers intressen (till dessa grupper räknas förstås också de som varit produktiva a.k.a pensionärer, och de som kommer att bli det, a.k.a barn). De som för debatten ska också ta ansvar för egna, begångna fel (jo, jag vet – då skulle ingen av de som deltog i debatten ha varit med i går.)

Partiledardebatten uppfyllde inte dessa grundläggande krav. 

Ändå tittade folk.

Och det beror på vårt behov av förnedring; vår vilja att se andra bete sig än mer korkat än vi själva. Vi när alla en önskan att få se andra uppföra sig på ett sådant sätt att vi själva fylls av en känsla av att vi är sorterade, kloka, eftertänksamma men samtidigt handlingskraftiga. Denna vår önskan är omättlig.

Det är därför en del följer Jocke och Jonna eller Paradise Hotel i TV.

Partiledardebatten når dock inte riktigt upp i Paradise Hotel–klass. Kanske skulle Ebba och Nooshi kunnat kvala in där på grund av utseende och personlig läggning –kombinationen av bakslughet och förmåga till ränksmideri och komplotter skulle passat bra där.

Men de andra.

De ser ut och beter sig som statister i Galenskaparnas ”Roy och Roger”, personer som spelar den förvirrade kunden som kommer in på macken och glömt bort vad det var han skulle köpa.

Men … just det ger oss kanske en inre tillfredsställa? Kan någon av männen jag ser eller Annie Lööf bli partiledare – då är jag nog skapelses krona i det här landet.

Jag gissar att vi hade bra lyssnarsiffror i går på Radio Bubbla. De som sökte något annat än förnedringsteve kom till oss, bättre att lyssna på radio som förnedrar makthavarna.

Vad vi pratade om?

Vi berörde den dysfunktionella familjen Reinfeldt som på alla sätt förkroppsligar uppgivenheten och de låga energinivåerna i den svenska borgerligheten. Lille Gustaf Reinfeldt vill fira jul tre månader om året. Räcker det inte med att han har en pappa som konstant går omkring med tomtar på loftet?

Och så pratade vi Indien och indianer.

När det gällde Indien så diskuterade vi familjen Tata som målmedvetet byggt upp ett världsomspännande industriimperium och när det gällde indianerna samtalade vi om hur de 574 indianstammarna fortfarande konstant förnedras av centralmakten i Washington.

Det är värt att påminna om detta om och om igen i en värld där USA:s ledare försöker framställa sig som den kraft som måste fungera som världspolis och garantera allas vår frihet, var vi än befinner oss.

Kanske skulle de börja på hemmaplan. 

I USA:s konstitution beskrevs ursprungligen indianstammarna som ”oberoende nationer” med vilka den federala staten skulle sluta fördrag.

I dag har de reducerats till ”inhemska beroende nationer”.

Och det är väl den ställning som det styrande skiktet vill att resten av världen ska ha; ”beroende nation”.

Men som vi kunde konstatera i vår diskussion om indiansk lag och rätten till självstyre – en del av stammarna har börjat röra på sig.