"Han verkar blunda när han är ute på någon av sina många resor. Man får hoppas att det inte är han som sitter vid ratten."

Lasse Berg hoppfull – och proppfull av märkliga uppfattningar.

I en värld där de flesta ständigt får det bättre borde det inte finnas något behov av lovsånger till globalisering och framsteg.

Ändå ständigt detta propagerande för att vi aldrig haft det så bra som nu, och dessa löften:; bara vi inte klagar och protesterar så ska vi få det ännu bättre.

I dag rycker Lasse Berg in för att täta luckorna i leden hos framstegsoptimisterna, och han gör det i form av en text på DN Kultur.

Han inleder med att påminna oss om att allt var sämre förr – typ: vi inte behöver jaga mammutar ner i tjärgropar längre för att få mat för dagen, och det ska vi vara tacksamma för. 

Det har gått framåt. Och det kommer det att fortsätta att göra om vi inser följande:

”Då är det bra att minnas att vi som individer i stället för att ständigt sukta efter större stenyxor och fler grävkäppar har ett medfött behov av jämlika sammanhang, av att vara sedda, respekterade, ha vänner, närstående som gör oss väl och vilka vi får göra väl.”

Men låt oss vara konkreta. Diskutera utvecklingen som den ser ut här och nu.

Vi har ett antal stater i världen där islam är den statsbärande religionen: Iran, Irak, Saudiarabien, Förenade arabemiraten, Qatar, Pakistan, Turkiet.

Sedan finns där andra rangens islamska stater som Afghanistan, Sudan, Somalia. 

Och så har vi islamistiska rörelser som utgör ett växande hot i länder i Afrika och Asien som inte ingår i den muslimska kulturkretsen.

Och då har jag ändå hoppat över en hel del länder och regioner.

Det kännetecknande för islam är att dess utövare inte har något behov av att bli ”sedda” i den mening Lasse Berg lägger i ordet, alltså betraktade som jämlikar och personer i förhållande till vilka man ska vara beredd att jämka och anpassa sig.

De vill bli sedda som företrädare för en överlägsen kultur och religion som inte ska behöva anpassa sig.

Nu kommer en del att invända att jag generaliserar. Visst gör jag det. Vi talar ju om möten mellan kulturer – då måste man utgå från de grundläggande dragen i kulturen som den uppenbarat sig genom historien, och beteendet och drivkrafterna hos dem som kontrollerar staterna i de olika kulturkretsarna. Något speciellt behov av att bli ”sedd” i Lasse Bergs mening kan jag inte upptäcka.

Om det är någon som generaliserar är det Lasse Berg som uppfordrande påpekar att för några årtusenden sedan använde vi stenyxor. Nu har vi bättre redskap. Vad har hänt däremellan. Jo, globalisering. Leve globaliseringen!

Generande generaliseringar.

Borttrollade är krigen, folkvandringarna, folkfördrivningarna och massmorden under årtusenden.

Ska vi dra de stora linjerna i historien kan de istället beskrivas som att Europa skapar och därefter för upplysning, teknik och civilisation ut i världen. Förlorar dock efter andra världskriget mer och mer av sin styrka. Trängs tillbaka till sitt urområde vars länder nu också försvagas av en folkvandring från den muslimska kulturkretsen i Västasien och Afrika.

Att världens teknologiska utveckling ständigt pågår (och vi slipper jaga mammutar) innebär inte med automatik att den civilisation som en gång var förutsättning för denna utveckling – den europeiska – inte går bakåt och därmed är hotad.

Utan att skriva ut det erkänner Lasse Berg dock Europas grundläggande betydelse för utvecklingen i världen i sin egen historieskrivning:

”För tio tusen år sedan började människorna byta allt detta som gällt så länge till ett bofast liv med jordbruk och senare boskapsskötsel. I dessa hierarkiska samhällsbyggen skedde utveckling av teknik och vetande i en rasande takt, jämfört med tidigare. Men också under dessa årtusenden var stillastående levnadsvillkor massornas regel. Produktionen per person var jorden runt i stort sett konstant under årtusendena fram till kolonialhandel och industrialisering.”

Och vad var den drivande kraften i ”kolonialhandel” och ”industrialisering”?

Europa. 

I det accelererande kaos som nu kännetecknar delar av Europa vill Lasse Berg att vi ska predika för dem som skapar kaoset att de ska betänka att vi alla har ett: 

”… medfött behov av jämlika sammanhang, av att vara sedda, respekterade, ha vänner, närstående som gör oss väl och vilka vi får göra väl.”

Men han tycker vi ska tala med om detta betraktar inte ens sina egna kvinnor som ingående i ett jämlikt ”vi”.

Lasse Berg ger inga exempel från vår nutid på hur stater och folkgrupper i den muslimska kulturkretsen skulle vara intresserade av att sitta runt eldstaden och diskutera på Lasse-Bergskt vis med oss. Eller det är väl snarare framför skärmarna och plattorna och mobilerna vi ska placera oss för att kunna kommunicera:

”Vår art har haft en oslagbar fördel framför andra apor. Alla djur kan kommunicera. Men vi kan prata, skapa kunskap hos den andre om sådant hon inte känner till. När man på det sättet kopplar ihop människors hjärnor får man ett fantastiskt verktyg för problemlösning. Dessa samtal när man byter idéer kan vi nu, i skriftlig eller elektronisk form, föra med miljarder andra. Det är bara dessa samlingar runt en global lägereld som kan rädda oss.”

Men det finns inget ”oss”. De ”andra” vill inte ingå i detta ”oss”. När Lasse Berg reser i Afrika och Asien ser han asfalterade vägar och TV-apparater:

”Bilar parkerade vid trevåningshus. Det stinker inte längre.”

Men han ser inte de förtryckande aggressiva regimerna.

Och om de nu fått det så förtvivlat bra i tredje världen som Lasse Berg hävdar – varför vill de alla till Europa? De verkar inte märka att de fått det bättre. 

Visst en del av vägarna i Uttar Pradesh har fått asfalt.

Men hela Syriens infrastruktur är borta. 

Det är en drömmare och fantast som för ordet i Lasse Bergs artikel. Han måste blunda när han är ute på någon av sina resor. Man får hoppas att det inte är han som sitter vid ratten.

Hur kan han vara så hoppfull?

Jo, men förstår ni, den här internationella dialogen som ska ge oss alla mer fred och välstånd har redan börjat. Har ni inte märkt det? Dialogen som ska ge oss en globalisering som är skonsam mot miljön dessutom.

Vilka tecken finns då på att detta samtal inletts?

Lasse Berg kan berätta för oss att:

”För ett år sedan tillkännagav Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern att alla regeringens nya satsningar måste fylla kravet på att öka befolkningens välbefinnande. Det rörde sig om saker som gemenskap, psykisk hälsa, jämlikhet, hållbarhet. Tanken är att så småningom ska alla statens utgifter handla om välfärd snarare än tillväxt.”

OK?

Är det allt?

Nya Zeeland ska satsa på att staten blir alla invånares ömma mamma, satsa allt på medborgarnas välfärd.

För Lasse Berg räcker detta:

”Jacinda Arderns exempel kan vara ett tecken på att samspråket på allvar redan börjat.”

Det är till att dra stora växlar på en premiärministers inrikespolitiska uttalande i ett örike med fem miljoner invånare.

Jag är inte ens säker på alla hennes egna medborgare deltar i det där ”samtalet”.

Men så här blir det när globalisterna ska argumentera. De får lämna det globala perspektivet och krama något litet hoppfullt tecken i världens utkant.

PS. Men Kina då undrar kanske någon?

Jo, de kan heller inte tänka sig att delta i något internationellt peace-and-love-samtal?

Varför skulle de göra det?

De koncentrerar sig på att kunna avlyssna alla samtal som pågår.

"Vad har vi för praktisk nytta av att omfamna tanken på att vi lever i en guldålder om vi bor i västerlandet – och är en arbetslös bilarbetare från Detroit eller ensamstående arbetslös tvåbarnsmamma i Degerfors?"

De senaste åren har vi fått förklarat för oss att världen aldrig varit bättre än nu – vi befinner oss kanske inte i Edens lustgård – men vi har åtminstone kommit så långt att vi får tumla runt i buskagen strax utanför – och de utgör enligt dem som levererar förklaringarna en nog så härlig miljö för människosläktet.
Vi får veta att det finns allt färre fattiga, allt färre dör i krig, offren för svältdöd, epidemier och död i barnbördssäng är färre – man väntar sig bara att få höra att färre kvinnor bränns på bål för häxeri i dag än 1688 (det senare skulle i och för sig kanske vara trösterikt för den växande grupp som i dag leder new age-kurser eller spår i kort eller tolkar stjärnkonstellationer).
Eftersom jag är en praktiskt lagd människa har jag lite svårt att förstå till vem dessa optimism–profeter riktar sitt evangelium. Det känns mest som en statistisk övning som syftar till att bedöva västerlandets människor och få dem att tycka att allt nog är ganska bra och som en följd av detta inte bry sig så mycket om det som sker i världen.
På ytan kan ju dessa optimism–profetiska texter – som Johan Norbergs i The Spectator –andas omsorg om de fattiga och förtrampade massorna i världen. Han vill ge dem hugsvalelse genom att berätta för dem att de fått det bättre – egentligen –
Men om vi tar det budskapet och vandrar ut bland dessa svultna, förtrampade människor som kanske fördrivits från sin jord och sina ägor i Indien, lever i slum och skjul i Rio eller förlorat arbetet i Shanghai och inte kan återvända till landsbygden – och säger: Hör upp! Ni har fått det bättre – jämfört med hur ni hade det under den stora svälten i bengalen 1943 eller under Maos stora språng ... så är jag inte så säker på att åhörarna trots det uppmuntrande budskapet skulle fyllas av en känsla av frid och förtröstan.
Och att färre drabbas av krig i dag är klen tröst för dem som bor i Syrien, Irak, Sudan, Libyen och ett obegripligt stort antal länder till – och det vore lite fascinerande att höra det framstegsoptimistiska budskapet till svarta människor i Sydafrika – typ: utvecklingen i ert land har gått framåt – apartheid är borta! – men oj, säger ni att fler svarta är arbetslösa i dag än då? Säger ni att fler svarta är fattigare i dag än då? Att dödligheten ökat? Jamen lappri, betänk att alla svarta som räknas som fattiga på er kontinent i dag har i snitt en US-dollar mer att leva på om dagen (eller något åt det hållet.)
Så min första lätt förundrade fråga är: Vad har vi för praktisk nytta av att omfamna tanken på att vi lever i en guldålder om vi bor i västerlandet – och är en arbetslös bilarbetare från Detroit eller ensamstående arbetslös tvåbarnsmamma i Degerfors?
Den andra förundrade frågan: Vad har jag för nytta av den tanken om jag är fördriven kristen från Syrien och befinner mig på ett flyktingläger på en liten grekisk ö?
Jo, jag förstår att det kan tyckas småttigt att dra fram enskilda människoöden, och att även om dessa enskilda människoöden i verkligheten kan multipliceras med några hundra miljoner så ser det ju inte kanske inte lika anslående ut som tabellverk som visar att livslängden ökat sedan Hannibal tågade över alperna och att färre dör av epidemier än under perioden 1918 – 1922.
Men återigen – vem har någon praktisk nytta av evangelium enligt Hans Rosling och andra?
Och vad skiljer deras sätt att argumentera från Josef Stalins? Om någon anklagat honom för att ha mördat tio miljoner bönder genom svält och avrättningar så kunde han ju ha ryckt sig litet i mustaschen, tankfullt rynkat pannan och sedan svarat: "Men det förstå du väl att det du beskriver är en nödvändig primitiv kapitalackumulation, där förvisso några miljoner bönder dött men det har gett oss möjlighet att bygga industrier bortom Ural och upprätta laboratorier – vi har rört oss framåt. Vår industriella kapacitet har aldrig varit större, analfabetismen är utrotad, vi har framstående matematiker och vetenskapsmän – snart har vi en atombomb, snart har sänt upp en man i rymden – och vi har en av världens starkaste krigsmakter. Du måste se hela bilden."
Vad som ytterligare gör all denna optimism så obegriplig är att det går ju att hitta mängder av punkter i historien då olika civilisationer stått på sin höjd – och prästerskap och överhet har deklarerat detta för menighet och populas – och så har allt gått åt helvete. Därför att det som framstod som höjden av civilisation hade så många inbyggda motsättningar som inte korrekt kunde hanteras därför att alltför många var förbländade av tanken på att allt var bra och att de levde i den bästa av världar.
Just alla dessa historiska exempel som är möjliga att rada upp – och som jag nog anser väger tyngre än sifferakrobatik i dag som ska leda i bevis att vi lever i den bästa av världar – gör att jag tror att den mest rationella hållningen är pessimism.
Så de närmaste dagarna tänkte jag försöka plädera för att pessimism är en förnuftig livshållning – just därför att teknik, vetenskap och produktivkrafter utvecklas.