Det är ingen ordning på kurderna i Sverige längre. De har inte offentligt tagit avstånd från Özz Nûjen och avkurdat honom och deklarerat att han inte längre kan räkna sig till deras skara.

Ni kanske undrar varför de skulle avkurda honom?

Nej, det beror inte på det där med att han byggde om en halv kyrkby med hjälp av svart arbetskraft varav en var terrorist.

Det är heller inte på grund av att han anser sig vara komiker men inte är det minsta rolig.

Det beror på att han är en mes.

Vad jag förstått ryms mycket inom den kurdiska kulturen, men att man ska framträda i svensk statstelevision och jämra sig över allt hat man möts av och förklara att skämtarkollegorna (som Schyffert) tystnat därför att folk inte skrattar åt deras skämt utan utsätter dem för hat och hot (som det så populärt heter) – det torde betraktas som skäl för avkurdning. Kurder ska inte komma med bortförklaringar och gnälla. De är ju ett krigarfolk.

Nûjen säger sig ändå tillhöra detta folk som i århundraden kämpat för sin frihet och en egen nation.

Men nu skrattar ingen längre åt hans skämt (men möjligen åt hans bortförklaringar … apropå det där med Gotland).

Och Özz Nûjen förklarar avsaknaden av skratt med att folk är rasister. Men han klarar sig ändå eftersom eftersom den offentliga sektorn välvilligt bokar upp honom för seminarier om rasism dit elever och anställda kan tvångskommenderas. Så även om publiken inte skrattar kan Özz Nûjen fortfarande skratta hela vägen till banken.

Det finns förstås en alternativ förklaring till utvecklingen.

Ingen skrattar sedan länge åt Özz Nûjen (och andra svenska komikers skämt) därför att de helt enkelt inte är roliga. De känner att de måste dra sig tillbaka – men göra det med en förklaring som bevarar deras komikerstolthet. Det får bli att de inte längre kan verka i ett land befolkat av berusade rasister som inte har vett att skratta åt deras skämt.

Just det borde väl trigga en riktig komiker – att ställas inför en publik han betraktar som på gränsen till det sinnesslöa? En riktig komiker gillar väl att sticka hål på fördomar, och har heller inga problem med att vara ensam om sin uppfattning?

Grunden för den utveckling vi ser är att den svenska stå-upp-scenen växte fram i en tid då det formerades en ny publik av osäkra människor i Sverige – från 1990-talet och framåt. Vi hade en ny social rörlighet där unga människor förflyttade sig från sociala miljöer präglade av värden, kultur och traditioner som formade det framgångsrika industri-Sverige, och in i ett nytt land där media, kommunikation, internet, mångkultur, och rotlöshet (i alla avseenden) utgjorde det landskap i vilket man rörde sig och där man skulle vara beredd att byta roll eller utseende eller inredning eller partner allteftersom modet skiftade.

En sådan publik kräver komiker som avhånar det man är på väg att lämna – för att man själv inte ska känna det som om man förlorar något.

Och just det gjorde de ståupp–komikerna. 

De hånade aldrig det själlösa anammandet av till exempel amerikansk kultur, de skämtade aldrig om räddhågsenheten hos media- och kulturmänniskor i Sverige som alltid utgick från att utländskt var bättre; ”Åh, har du varit på den den katalanska restaurangen, inte? Du måste absolut gå dit!”.

Men nu ställs de inför en publik där inte ens ännu ett glas vin kan få dem som sitter där att förtränga känslan av att något i samhället gått förlorat, och att de skrattade tanklöst medan det skedde.

Om den som uttrycker åsikter i syfte att påverka opinioner inte orkar vara konträr och om så behövs stå helt ensam bör de ägna sig åt andra saker. Man ropar inte på censur och statliga ingripanden.