Sitter i kaféet och ser ett nyhetsinslag på stats-TV om de nya knarksederna i Sverige. Mycket knaprande av opiater. Mycket bruk av designerdroger.

Två av veteranerna vid bordet bredvid börjar diskutera eländet.

Veteran 1: "Fan, vad skit de stoppar i sig nuförtiden."

Veteran 2: "Och de verkar ju inte ha något kul!"

Jag: "Men ge er – tänker ni starta NN? Nostalgiska narkomaner? Droger är droger."

Veteranerna tittar på varandra och utbyter blickar genom de vilka antagligen ordlöst kommunicerar en diskussion om huruvida det är mödan värt att förklara tillvaron för mig. Till slut verkar de bli ense om att vanlig hövlighet innebär att de nog måste göra det.

Veteran 1: "På vår tid, när vi började, var det ju en kul grej. Vi träffades, hade picknick i parkerna, spelade och sjöng – det var fest hela tiden."

Veteran 2: "Och de som hade barn tog förstås med dem, vi var som en enda stor familj. En glad familj."

Veteran 1: "Men kolla nu. De sitter i glaskurar vid busshållplatser och blir höga. Eller samlas i parkeringshus och källare. Totalt deppigt."

Jag samlar mig för en utläggning där jag reder ut saker och ting – Men hejdar mig när jag inser att på ett märkligt sätt har de en poäng. Visst romantiserar de sitt sjuttiotal. Men ändå – Humlegården 1973 var ju faktiskt inte som en Stockholmsförort i dag – eller Borlänge.

På samma sätt som inte San Francisco 1967 är opiatdödens amerikanska rostbälte av i dag.

På alla platserna flödade och flödar förvisso narkotika – ändå är det kanske inte riktigt samma sak. Då rökte man på eller tog en tripp för att man hade lyckliga förväntningar om framtiden. I dag drar man däremot i sig droger därför att man inte har några förväntningar alls. Då ville man bli mer levande, nu vill man bli mer död. Jag känner att resonemanget är rätt, men ändå för enkelt och hinner inte reda ut det i hjärnan innan jag hör mig själv säga:

"Ni menar helt enkelt att allt var bättre förr. Även knarkandet."

Veteran 1 och 2 utbyter en blick som säger: "Otroligt, nu fattar han."