Liten man med stor list.

Det ringer på dörren. En försynt ringning. Ja, det finns olika sätt att ringa på dörrklockor. De maniska, intensiva tryckningarna, som om den som vill in har monstret i Svarta Lagunen efter sig. Eller skattmasen.

Där finns också de lugna nästan likgiltiga signalerna, som om den som trycker på ringklockan egentligen inte bryr sig om han eller hon får komma in eller inte.

Och så finns där de mjuka, långsamma tryckningarna. De nästan förföriska.

När jag öppnar står Kurd-Kjell där. Oväntat nog.

Kurd-Kjell: Men du ser så besviken ut. Är du inte glad att se mig?

Jag: Lite oväntat bara. Och din påringning var så försiktig. Inte likt dig.

Kurd-Kjell: Jag ville inte vara mitt vanliga bullriga påträngande jag. Ibland omvandlas jag till en mild och omtänksam man.

Jag: Från Kurd-Kjell till Kudd-Kjell.

Kurd-Kjell: Typ. Jag kände på mig att du behövde huvudvärkstabletter, koltabletter, och Resorb. Och bojan gör väl att du inte kan gå ut och in och fylla på lagret hur som helst.

(Med höger hand håller han fram en plastpåse som verkar innehålla små burkar. I den högra handen håller han en glasburk med vad som verkar vara trögflytande gult tjockt snor. Han höjer glasburken triumferande mot skyn.)

Kurd-Kjell: Men det här är det som verklig kommer att bota dig! (Skakar lite på burken, det trögflytande snoret rör sig lite, lite. Eller är det var?, tänker jag.)

Jag: Varför behöver jag botas? Och vad är det i burken?

Kurd-Kjell: Burken är fylld med den bästa ”Deli bal” som finns. Och den kan bota dig från ditt trauma.

Jag: ”Deli bal”?! Den där turkiska honungen som man kan blir totalberusad av? Till och med hallucinera?

Kurd-Kjell: Bara om man slevar i sig stora mängder. Var tacksam! Förbannat svårt att få tag på. Fungerar som medicin använt på rätt sätt. Tar du en matsked då och då utrört i varm mjölk kan du säkert övervinna ditt stora psykiska trauma.

Jag: Varför det?

Kurd-Kjell: Det hjälper mot alla problem med magen, stress, ångest, dåligt hjärta och diabetes – och då bör det hjälpa mot psykiska trauman.

Jag: Just det … vad är det för ett förbannat psykiskt trauma du talar om? Menar du det trauma jag kommer att få av att en kurd står i min hall och viftar med en burk levrat snor som egentligen är något slags bergsturks-meskalin?

Kurd-Kjell: Men det är klart att du har ett psykiskt trauma. Det står ju i varenda tidning.

Jag: Vad pratar du om? Kom in. Vi kan ta ett bloss på balkongen.

(Kurd-Kjell slår sig ner på en av de två stolarna. Tittar bekymrat på mig när jag stående i dörröppningen börjar fyra upp en Trinidad Short.)

Kurd-Kjell: Ska du verkligen röka i ditt tillstånd? Har du en till mig förresten?

Jag: Vilket jävla tillstånd? Jag är väl inte gravid?

Kurd-Kjell: Ditt trauma min vän. Ditt trauma. (Han betraktar förnöjt cigarillen jag räcker fram.)

Jag: Men vad yrar du om?

Kurd-Kjell: Jag förstår att du känner dig utsatt. Men du är ju inte ensam. Alla ni svenskar är drabbade av samma trauma.

Jag: Nu är jag ju inte svensk.

(Kurd-Kjell tittar roat på mig medan han tänder sitt rökverk.)

Kurd-Kjell: Om personen äter sill, surströmming och kräftor är det en svensk vi har att göra med.

Jag: Nej, det är det inte. Men berätta nu vad svenskarna lider av.

Kurd-Kjell: I Dagens Nyheter häromdagen skrev Per Svensson att Sverige och svenskarna drabbades av ett trauma när Palme sköts och det har varat i mer än 30 år. Om det nu är sant förklarar det varför allt fungerar så dåligt. Personer med trauma uppvisar ju reaktioner som kan bli bli både psykiska och fysiska. Från att du konstant kräks och krampar till att du bara sitter och tittar tomt framför dig som en riksdagsman.

Blir inte så mycket gjort med en sådan befolkning.

Jag: Men det är ju inte sant. Ingen förutom Olof Palmes närmaste har i verklig mening varit traumatiserade.

Kurd-Kjell: Så fel du har. (Han tar fram sin mobil, klickar några gånger, tittar ner på skärmen.) DN:s ledarsida delar Per Svenssons analys. De följer upp med att skriva så här:

”I mer än tre decennier har svenskarna levt med ekot efter skotten på Sveavägen i öronen. Så sent som på onsdagsmorgonen trodde många av oss att vi äntligen fått chansen till ett avslut.”

Och de fyller på med:

Att fastna i ett trauma är bland det mest destruktiva som såväl en enskild människosjäl som folksjälen kan råka ut för. Och Palmemordet är ett nationellt trauma.”

Jag: Men den som skrev det måste ha tömt en hel burk med din knark-honung, utan att blanda ut den med varm mjölk.

Kurd-Kjell: Antagligen blandade han nog ut den med te. Då tar den riktigt bra … jag minns en gång …

Jag: Nåd. Inte en lång vindlande berättelser om kurdiska psykonautiska upplevelser.

Kurd-Kjell: En annan gång då. Men jag fattar faktiskt precis som du inte vad skribenten menar. Det märkliga med svenskarna är att de faktiskt verkar ha glömt bort Olof Palme. Ingen bryr sig riktigt. De verkar mer intresserade av att få veta vem mördaren är i någon av alla de Netflixserier de följer.

Jag: Ja, till och med sossarna glömde bort honom tämligen omgående. Verkade nästan medvetet. 

Kurd-Kjell: Så du har inget trauma då?

Jag: Möjligen då efter att ha sett presskonferensen där de skulle avslöja vem som mördade honom. Om det där var en av de skarpaste åklagarna och en av de bästa mordutredarna landet kan uppvisa är det ju fritt fram att gå ut och ta någon av daga. De lär inte få fast en på den här sidan nästa millenieskifte.

Kurd-Kjell: Nu ser du ljuset! Det var det egentliga syftet med presskonferensen. Du lever i ett land där ingen vet vem som riktigt bestämmer, där det inte finns någon auktoritet på något område. I ett landet där Stefan Löfven, Anders Tegnell och Dan Eliasson hör till dem vi ska samlas kring och låta oss ledas av gäller det att visa att det alltid kunde vara värre.

Jag: Aha. Det var därför presskonferensen blev av. Regeringen ville få folk att ändå känna sig nöjda med dem som bestämmer, de ville att folk skulle sitta framför TV-apparaterna och tänka: ”Men herreminskapare vilka jönsar. Tänk om de fick ett större ansvar än att försöka lösa än ett 34 år gammalt mord. Man ska nog vara tacksam för de som leder oss i dag.”

Frågan är bara varför åklagaren och polisen gick med på att genomföra presskonferensen och framstå som upp de nyss väckts ur långvarig narkos.

Kurd-Kjell: Enkelt. Morgan Johansson kallade upp dem till sitt ämbetsrum och sa ungefär så här: ”Grabbar, ni måste ta en för laget. Men när ni gjort det så väntar två finna jobb på er utomlands. Jag har talat med mina internationella kontakter och ordnat tjänster. Ni kan välja på Albanien, Liberia, Ukraina och Moldavien. Jaja, se inte sura ut nu. Jobbet kan skötas från Bryssel. Bra lön, rediga traktamenten.

Jag: Då fattar jag. De skrev väl på direkt. Men jag förstår inte varför de skulle hänga allt på stackars Stig Engström. Som att säga att George Costanza sköt John F Kennedy.

Kurd–Kjell: Du förstår som vanligt ingenting. Det fanns ett syfte till med presskonferensen. Att testa en idé som Anders Ygeman kläckt.

Jag: Hur vet du det?

Kurd-Kjell: Jag står ibland i köket på italienaren vid Storkyrkobrinken. Bra pröjs. Inga krävande gäster. Mest folk från riksdagen och hovrätten. De är så upptagna med sig själva att de inte märker vad som ställs fram. I alla fall hörde jag Ygeman hur övertalade Morgan Johansson om att man skulle försöka få folk att tro att någon som var död var den som mördade Palme.

Jag: Varför? Bara för att äntligen kunna stänga allt som har att göra med utredningen?

Kurd-Kjell: Nej, så enkelt är det inte. Ygeman menade att om man kan få folk att gå på det så kan man göra samma sak om och om igen. Om folk klagar på att så många gamla dött i corona … ja, då kallar man bara till presskonferens och medger problemet men säger att allt är Anna-Maria Karlsdotters fel. Hon var ansvarig för området och schabblade till det. Men hon är död sedan sju år men vi tvingas leva med kaoset hon ställde till med. Så där kan man sedan hålla på. Mycket bättre än att skylla på föregående regeringar – de lever och kan försvara sig. Döda talar inte. Inte ens i egen sak.

Jag: Infernaliskt listigt. Jag tror jag behöver en slev av den där honungen. Skicka burken.

Stig Engström har fått bli sinnebilden för obegriplig småskurenhet och inbilskhet– vare sig han var skyldig till mordet på Olof Palme eller inte.

Det börjar redan sätta sig en berättelse om ”Skandiamannen” Stig Engström. Det sägs att han var bitter, han kände sig inte tillräckligt uppskattad, han ansåg sig vara värd en bättre position här i livet. Han skyllde allt på ”sossesamhället” och höll Olof Palme ansvarig för tillståndet i det samhället.

En dag lämnar han jobbet sent på kvällen, sliten och sur av övertidsarbete, arbete som ändå ingen uppskattar, han får syn på Palme, drar sitt vapen och blam, blam. Statsministern är död.

Så kan det ha gått till verkar allt fler tycka. Sådan var också bakgrunden, säger de.

Expressens kulturchef Karin Olsson sammanfattar den ståndpunkten och vänder sig mot idéen om att Stig Engström skulle vara för torftig som mördare:

"Skandiamannen är en alldeles för oansenlig mördare för att fylla behovet av mening som Palmemordet väcker. En statsman av hans kaliber, knäppt av en knubbig grafiker från Täby? Så tarvlig kan faktiskt verkligheten vara.”

Underförstått är hela tiden att Stig Engström själv var en ”tarvlig” figur. Gå omkring där och känna sig missförstådd och för lite uppskattad och skylla på sossarna. Förbannade högerspöke.

Ståndpunkten går igen också hos Thomas Engström i gårdagens Aftonbladet.

Man visar ingen som helst förståelse för Stig Engström – självklart inte för det eventuella dådet – men heller inte för hans känslor.

Men om vi istället tänker oss ett gäng unga från förorten som känner att de inte fått vad de förtjänar och det de anser sig förtjäna är den nyaste mobiltelefonen och märkeskläder och därför ger sig in för att råna andra ungdomar i Göteborgs gallerior – vilket numera kan ske under stridsropet Black Lives Matter … ja, då kan vi på kultursidorna få läsa förstående texter om ”utanförskap”. Givetvis tryfferat med några rader om att det är klart man inte ska plundra.

Själva hållningen och känslan hos de här ungdomarna kommer däremot att anses begriplig, förståelig och värd att beakta. Det kommer att börja letas ”strukturer” som kan rivas för att de inte ska känna detta sitt ”utanförskap”.

Här finns något för mig helt och totalt obegripligt. 

En liten småtjock, uppenbarligen hårt arbetande gubbes ilska över att inte vara uppskattad betraktas som en slags sjukdomssymptom som kännetecknar en politisk riktning.

Sysslolösa ungdomars ilska över att inte ha lyxprylar betraktas däremot som något som vi måste ta hänsyn till för att vi ska få ett friskare samhälle. 

Tänk om samhället ser ut som det gör därför att de där småfeta, hårt arbetande vita gubbarnas upplevelse faktiskt är riktig. De är inte uppskattade efter förtjänst. De håller ihop samhället genom att jobba till klockan tio på kvällen. Om och om igen.

Ändå får de inte den tacksamhet de förtjänar.

Tänk om det är deras känsla och upplevelse vi måste utgå från för att få ett bättre samhälle.

Tänk om vår verklighet är ”tarvlig” just därför att vi inte gör det?

"Att Vilhelm Moberg föraktade Per Albin, Erlander och Olof Palme beror ju inte på att han avskydde Sverige – det berodde på att han ansåg att dessa tre statsministrar genom det samhälle de skapade förstörde det riktiga Sverige..."

Vilhelm Moberg iförd uniform betraktar löpsedlar 1941. För honom var Sverige som nation självklart värt att försvara.

Min alldeles verkliga och helt reella osvenskhet gör att jag har lite svårt att förstå Jens Liljestrand när han på Expressens kultursida menar att:

"Låt mig helt kort påminna om det absolut viktigaste privilegium jag har som svensk: Att inte vara lojal med Sverige. –.. Att inte kunna ett ord svenska. Att inte kunna nämna en enda svensk poet, en enda psalm, ett enda blodigt fältslag. Att hata semlor, isterband, kroppkakor och lutfisk. Att kunna försova mig till lektionerna, stjäla pennor på jobbet, skilja mig, vara en dålig förälder, en misslyckad älskare, en taskig kompis, en opålitlig skattebetalare och klanta till det på en fotbollsmatch utan att kallas för "svenskländare" och definitivt utan att någon enda jävel ifrågasätter min rätt att kalla mig svensk."

Dock – jag dristar mig att tro att Jens Liljestrand faktiskt förstår väldigt lite av de här frågorna, trots att jag inte är svensk och han definitivt är det (även om han på vissa bylinebilder ser ut som en tysk porrfilmsskådis på 1980-talet bördig från de sorbiska områdena i Tyskland – tänk vad en mustasch kan göra –) –

Men – i vilket fall.

Betrakta varje annan europeisk nation – där är den stora och självklara kulturstriden i varje land frågan om vad som definierar nationen.
Det är den striden som ligger under varje politisk strid i länder som Polen, Frankrike, Spanien eller England.
Det frågan gäller är: vad är polskt, franskt, spanskt eller engelskt.
Vad är nationen?
Så har det varit i århundraden och alla finner det självklart.

Den frågan utgör ofta en skiljelinje mellan "höger" och "vänster" – även om rågångarna långtifrån alltid är tydliga.
Men en fransk kommunist skulle definitivt vara ense med en fransk reaktionär katolsk monarkist om att det finns en fransk nation.
Och de båda skulle definitivt vara ense om att denna nation är bärare av kultur, traditioner, storhet och ära – som man aldrig får vända ryggen. De ska försvaras.
Det de skulle käfta om var dock vilka av dessa traditioner och vilken kultur eller mentalitet som egentligen var fransk – och båda parter skulle vara beredda att som sagt försvara just det de ansåg vara franskt.

Så är det i varje civiliserat europeiskt land.
Sverige är nog fanimig det enda europeiska land där det anses vara fullt rimligt bland många intellektuella och politiker både till höger och vänster att hävda att det inte finns en svensk nation och kultur och att man förenas i detta sitt avståndstagande.

Lite tvärtom mot resten av Europa alltså – jag antar att förklaringen är att de andra – dem man stöter på när man åker Öresundsbron är lite efterblivna. Eller?

Och jag antar att jag ska få vara tacksam för att få leva i ett land där man inte ägnar sig åt sådant som kulturstrider om vad som definierar den egna nationen.

Dock – om man anlägger det perspektiv som är vanligt i andra europeiska länder på det Liljestrand skriver så blir det begripligt att han egentligen har fel, väldigt fel när han till exempel menar:

"Att vi från barnsben lär oss att älska och bejaka det osvenska är grunden i den svenska framgångssagan.
1900-talets svenska nationalförfattare, Vilhelm Moberg, levde i flera år som formellt utflyttad utlandssvensk. "Sista brevet till Sverige", avslutningen på utvandrarserien, skrevs i åtta olika länder. Han föraktade, i tur och ordning, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme. Han avskydde folkhemmet. Han hånade Svenska Akademien."

Att Vilhelm Moberg föraktade Per Albin, Erlander och Olof Palme beror ju inte på att han avskydde Sverige – det berodde på att han ansåg att dessa tre statsministrar genom det samhälle de skapade förstörde det riktiga Sverige – det som stod på bondefrihetens grund. De stärkte överhetsstaten.

Den svenska arbetande folket och allmogen har alltid ansett att det finns ett Sverige och en svensk kultur som är deras och som är värda att försvara – mot både svensk överhet och utländska angrepp – vilken form än dessa angrepp tar sig.

Svenska intellektuella i medströmsmedia och kulturliv har genom historien alltför ofta i alltför stort antal anammat det som är överhetens ståndpunkt.
Nu är överhetens ståndpunkt att Sverige egentligen inte existerar som något som också definieras av en nationell kultur – alltså gäller det för Jens Liljestrand att skriva oss en ny kulturhistoria – en omtolkad sådan – där till exempel Vilhelm Moberg blir en bärare av förakt för det "svenska" och därmed kan vi alla förakta det.

Det är rätt många årtionden sedan svensk arbetarrörelses ledare var bildade och såg det som nödvändigt att diskutera vilket historiskt och kulturellt arv som var deras.
Där fanns de som gick tillbaka till bondefriheten och allmogens frihetsstrider under ett årtusende och de som lutade sig mot den starka och absoluta staten som modell och föredöme; till exempel Per Nyström med sina beundrande studier om Karl XI.

I den linjestriden och i de debatterna avtecknar sig två helt olika samhällen, båda kan geografiskt betecknas som Sverige.

Det ena kan man förvisso vända ryggen, det andra är mer än väl värt att försvara.

Jens Liljestrand försöker dra sig undan den striden med att förklara att det viktiga för honom är rätten att "stjäla pennor på jobbet, skilja mig, vara en dålig förälder, en misslyckad älskare"

Jag blir inte ens förbannad.
Jag tycker mest det är sorgligt.

"Men ett nationellt trauma? Holodomor var ett nationellt trauma, IS kortvariga statsbygge i Irak och Syrien innebar nationella trauman, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki innebar nationella trauman."

Svenska journalister har i allmänhet ett ganska begränsat ordförråd – det innebär ju nästan med nödvändighet att antalet metaforer och liknelser som är omlopp i spalterna inte blir så värst många.

Och när en journalist kommer på en bild lånas den och används av kollegorna om och om igen (kan också bero på att många journalister är miljöpartister – återanvändning ni vet.)

Nu har det väl i ungefär tio år varit så att när morden på Olof Palme eller Anna Lindh ihågkoms och diskuteras – då kan du vara säker på att någonstans i texten hitta en formulering om att den dagen förlorade Sverige sin oskuld.

Alla dessa skrivkulier har uppenbarligen tyckt att – men se, det var väl en användbar metafor – den ska jag också använda; så vi har fått veta att Sverige också förlorade oskulden vid terrordåd, skolmord och ett och annat ytterligare tillfälle.

Jag – som säkert många andra – har väl undrat över om ändå inte någon redaktionschef kunde ingripit och fastställt exakt vid vilket tillfälle oskulden förlorades – ska en liknelse vara användbar bör den ju ha något att göra med verkligheten och jag vet inte vilken samhällelig process mellan morden och attentaten som skulle kunna jämställas med att Moder Svea genom ett operativt ingrepp fått mödomshinnan återställd.

Dessutom – i sig innebär inte liknelsen med att förlora oskulden något entydigt negativt, något som är följden av en våldsam handling – vi får väl innerligen hoppas att för de allra, allra flesta så är det en positiv upplevelse.

Liknelsen om att "Sverige förlorade oskulden" kan dock kanske säga oss något mer än att många journalister är slappa i språkbruket – om en metafor används flitigt kan det faktiskt betyda att det som beskrivs egentligen inte betydde så mycket – vare sig i verkligheten eller för den som använder uttrycket.

Låter bra bara. Skapar känsla av ödesstund. Drama. Säljer. (Nu är det ett nytt nummer av Filter som ska krängas.)

Men till slut har Jens Liljestrand på Expressens kultursida insett att när han ska skriva om Filters lansering av ännu en möjlig Palme–mördare då kan han bara inte dra till med den där förlorade oskulden igen – och det har han förvisso all heder av – men tyvärr lanserar han en ny liknelse:

"Palmemordet handlar om oss själva och vårt sökande efter en sanning som för länge sedan har försvunnit upp på David Bagares gata och tog med sig en del av Sverige vi aldrig får tillbaka."

Visst blir du också lite nyfiken – vilken del av Sverige menar Liljestrand att mördaren försvann med uppför David Bagares gata? Är det någon speciell landsände han har i åtanke, någon kulturell artefakt (regalskeppet Vasa, kronjuvelerna, Gunde Svans prissamling?) – eller hemska tanke – är det trots allt bara en omskrivning av den där förlorade oskulden igen – det är mödomshinnan mördaren försvinner med uppför trapporna.

Själv tror jag inte Sverige har förlorat oskulden. Den är totalt intakt.
Vi får anta att med oskuld i detta fall menas en slags troskyldig tillit till makthavare och tillvaro i stort – de däruppe kommer att ta hand om mig. Allt är bra och vi lever i den bästa av världar.

Gustaf Fridolin kommer att ge oss världens bästa skola på 100 dagar. Margot Wallström skapa fred på jorden genom att Sverige får en plats i säkerhetsrådet och Annie Lööf kommer att omvandla landsbygden till Edens lustgård. Peter Wolodarski kommer att berätta för oss vad som är sant och vad som är falskt. Invandringen kommer att om fyra år medföra att vi har störst antal civilingenjörer per capita i hela världen.
Ungefär så.

Vi lever i ett land där politiker och byråkrater ändrar ståndpunkt från dag till dag, år ut och år in – och väldigt få verkar i verklig mening upprörda över detta utan funderar ändå över vilket av de gamla partierna som kan vara det bästa i höstens val.
Så länge så är fallet är oskulden intakt.

Kvarstår gör också frågan varför Liljestrand – som en hel del andra – måste försöka fortsätta tuta i oss följande:

"Är det här, i min egen hemkommun, som vårt nationella trauma har sitt ursprung?"

Men ett nationellt trauma? Holodomor var ett nationellt trauma, IS kortvariga statsbygge i Irak och Syrien innebar nationella trauman, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki innebar nationella trauman – händelser och katastrofer som formade nationell kultur och nationellt medvetande för lång tid framåt.

Mordet på Olof Palme innebar inte ett nationellt trauma – det formar inte ditt och mitt tänkande – och vårt tänkande grumlas om vi låter oss intalas att det hade någon verklig omvälvande innebörd.

Där uppe på parnassens höjder hör ingen offrens skrik. Därifrån syns heller inte högarna med lik.

Mugabe, Mankell, Matabeleland. En del saker kan alltid ursäktas om mördaren är svart.

Det finns något nedlåtande i Olof Palmes syn på det arbetande folket. Antagligen var han präglad av sin uppväxt. Så vilka tankar tog han egentligen med sig in i arbetarrörelsen?

Olof Palme förklarar för massorna hur hjälplösa de är och varför staten måste växa.