”Lite rädd”, ”…inte så glad” var några av de formuleringar Jon Fosse använde i dag för att beskriva sina känslor inför att han fått Nobels litteraturpris.

Andra var mest upprörda – en ilsken bokhandlare som uttalade sig i radion var missnöjd, och undrade vem som skulle vilja köpa och läsa Fosses verk: ”Han är ju dramatiker och skriver bara om människor som inte pratar med varandra”.

Själv hade jag tippat att det skulle bli Dag Solstad, om inte annat för att Svenska Akademien de närmaste åren vill slippa att behöva ge priset till Knausgård. De har ett behov av att kunna säga: ”Men vi gav ju nyss priset till en annan norrman. Det skulle se underligt ut”.

Och norrmannen Fosse är lika användbar i det fallet.

Så sorry Knausgård. Du lär aldrig få Nobelpriset.

Numera är priser och stipendier vad de flesta författare traktar efter, de vet att de aldrig kommer att sälja så stora upplagor att de får en anständig försörjning bara genom att skriva.

Det brukar förklaras med att människor läser mindre numera, och kanske rentav blivit lite dummare eller åtminstone fladdrigare i skallen beroende på digitaliseringen.

Kanske det.

Jag lutar dock åt att det beror på att författare i gemen skriver sämre numera – därför vinner de inte de stora läsarskarorna. I Sverige påminner samtidens skönlitteratur om en slags OnlyFans för författare som klär av sina själar, och där man alltså får titta på narcissister som känner sig missförstådda – och få vill ju betala för något så föga upphetsande.

Men är det möjligt för en författare att vinna hela folkets kärlek?

31 maj 1885 begravs Victor Hugo i Paris. Tre miljoner människor kantar gator och boulevarder när han förs till sin grav i Pantheon.

Hela staden – hela landet – befann sig i sorg. Även de som fann Hugo för vänsterradikal – eller ansåg att han utvecklats till en sentimental gammal gubbe – insåg att han förkroppsligade inte bara Paris, utan också Frankrike, oavsett vilket samhällsskikt man tillhörde.

Edmond de Goncourt noterade att en hög polischef hade berättat för honom att begravningsdagen hade bordellerna stängt, och stadens prostituerade hade markerat sorg genom att klä sina intimare kroppsdelar i svart kräpp. Andrew Hussey menar däremot i sitt historiska verk om Paris mer underjordiska historia att staden horor hyllade den store författaren genom att jobba gratis på gator och torg. Vilket en dåtida engelsk journalist rapporterade med förundrat och aningen förtjust tonfall.

Man får förstå de prostituerades sorg. Victor Hugo var en ofta sedd bordellgäst och känd för sin mannakraft. Han hävdade själv att han lägrade sin fru Adele nio gånger på bröllopsnatten.

När hon fött fem barn på åtta år kände Adele sig lite sliten, och förklarade för Victor att han nog fick ha sex med andra kvinnor i fortsättningen, hon tyade inte längre.

Han höll på långt upp i åren. I sina dagböcker antecknade han noga varje samlag. De fyra månaderna innan han dog (vid 83 års ålder) noterade han 83 samlag, ungefär fem i veckan alltså. Men de var lite ojämnt fördelade. Ibland fick det bli tre om dagen, följt av en dags vila. Ibland bara två samlag per dag, eller till och med bara ett, han måste ju hinna skriva också.

Nu är det ju definitivt inte så att jag menar att en bra författare bör gå på bordell, bara tanken är deprimerande. Men en bra författare – om det är en man – bör nog ändå vara mer som Victor Hugo än Jon Fosse (eller någon annan av de senaste årens nobelpristagare i litteratur). Det behövs lite testosteron för att skriva så bra, levande och realistiskt att man vinner folkets kärlek – och hororna jobbade inte gratis på Victor Hugos begravning bara för att hylla en generös kund. Det var vanligt att man högläste ur hans verk i bordellernas väntrum och salonger.

Det tror jag kanske inte är något man kommer att göra med Jon Fosses texter.