Keep a-movin, Dan, dontcha listen to him, Dan/ He's a devil, not a man/ He spreads the burning sand with water/ Dan, can ya see that big, green tree?/ Where the water's runnin' free/ And it's waitin' there for me and you? (Marty Robbins: Cool water)

I gårdagens program diskuterade vi bland annat utvecklingen i vad som ska föreställa det offentliga samtalet i Sverige..

Likt nomader vandrar en del skribenter runt i det svenska ökenartade medielandskapet. Eftersom dessa nomader tillhör en löst sammanhållen stam, som anser att ”höger” inte bara beskriver vilket körfält man ska använda i trafiken utan att ”höger” också beskriver en politisk hållning, blir de oaser som erbjuds dem allt färre.

Ibland har de tillåtits slå läger på SvD:s ledarsida, någon gång (men allt mer sällan) i DN, på senare år också i GP.

Ibland har de försökt att få rå sig själva och borrat upp en brunn i den där öknen och så har de samlats runt den; den första oasen gav de namnet Neo, ett bra tag senare blev det Kvartal, och nu har nomaderna dragit upp sina bopålar från de olika lägerplatser – där de för tillfället befinner sig – för att anträda en gemensam vandring mot en oas de hört ska finnas någonstans därute. Det är som om de letade efter Zerzura som egyptologen John Gardner Wilkinson omnämnde 1835, en paradisisk bosättning mitt i öknen, med många grönskande träd, rikligt med vatten och ruiner av obestämbar ålder.

Den ska finnas någonstans därute. Därborta.

Och den har fått namnet ”Bulletin”, och skribenterna som hittills kopplats till projektet är väntade: Thomas Gür, Ivar Arpi, Alice Teodorescu Måwe, Paulina Neuding, Ivar Arpi, Tino Sanandaji.

I dagarna tillkom några namn.

Bland annat Nina Lekander.

En del har förundrats över Bulletins rekrytering av en skribent som ger en känsla av att hon som barn varit med på den första Gärdesfesten, och tagit så stort intryck av detta att hon stannat i sin ideologiska utveckling. Eller kanske inte påbörjat den alls.

Hon har länge verkat med Expressens kulturredaktion som plattform, ursprungligen adopterades hon väl av Bo Strömstedt som antagligen tyckte att varje kulturredaktion borde ha något som påminde om en riktig hippie.

Nu är denna värvning alls inte konstig. I nomadkulturerna finns det alltid plats för schamaner, som med hjälp av stimulantia som sprit, droger och sex kan gå in i extas och se klarare. Att Lekander anställs är ett uttryck för nomadernas oro. De tvivlar på att de någonsin kommer att hitta sitt Zerzura och är fullt beredda att anlita en kvinnlig hippieschaman. Antagligen har någon av dem läst Lekanders bok ”Trosbekännselser” som kom för två år sedan.  I detta verk förtäljer Lekander om hur hon i 60-årsåldern upptäcker vad hon tycker är riktig sex. Beskrivningarna av de orgasmer hon upplever får Bellagiofontänen i Las Vegas att påminna om droppandet från en kran med dålig packning.

Se där, tänkte Bulletins grundare; kan man upptäcka något sådant så relativt sent i livet vore det väl märkligt om man inte ska leda oss till källsprången i en oas.

Eller så måste man tillgripa Freud för att förstå rekryteringen av Nina Lekander.

I nyssnämnda bok berättar hon om hur befriande det kan vara för mannen att låta den kvinnliga partnern ta på sig en strap-on och därefter penetrera mannen.

Bulletin siktar på att få statligt presstöd.

Kom liksom bara att tänka på det.