"Problemet med många utläggningar om Nietzsche är att de försöker enrollera honom på en sida i något pågående krig, det må sedan föras vid tangentbordet eller i skyttegraven. Sådana övningar är tämligen idiotiska – de innebär ju att man anser att det finns klara fronter och läger, någon av dem måste vara det rätta och riktiga alternativet – det är bara att ta ställning. Men för Nietzsche återstår alltid allt göra – att ta ställning för någon del av det existerande vore att stanna upp."

I QLN kan du tre gånger i veckan läsa mina texter. De handlar om det mesta – och ibland blir det reportage från platser jag besökt för att förstå världen lite bättre. I början på juli var QLN-utgåvorna mina resebrev från Rapallo – där jag diskuterade allt från ligurisk kokkonst till Ezra Pound och Nietzsche … blev de verkligen galna?

29 augusti publicerades de första resebreven – och nu kommer de avlutande avsnitten samlade i en andra del. 

Syftet är förstås att du ska bli intresserad av QLN och börja prenumerera. Det är gratis, och prenumererar gör du här (scrolla till formuläret längst ner på sidan).

….

Hellre bli galen än att bli en ”kulturarbetare”

Det var stillheten och naturen Friedrich Nietzsche sökte när han kom hit till Rapallo i början på 1880-talet.

Han ville vara ensam för att kunna tänka.

När Pound och Yeats kommer hit 40 år senare är det för att de tycker att Rapallo är en lämplig samlingsplats dit de kan dra likasinnade från hela världen. De vill skapa en stor diskussionsklubb, som fungerar som ett hov till dem.

Pound och Yeats har som tänkare ingen större betydelse i dag.

Tyvärr.

Det har däremot Nietzsche.

Möjligen säger det oss något om att man inte likt en tonåring ska drabbas av FOMO-sjukan – alltså Fear of Missing Out – om man vill tänka självständigt och stort.

Ensamhet var för Nietzsche ett nödvändigt tillstånd – varför förstår vi om vi begrundar hans tid i Rapallo, och vad som föregick den.

Då kanske vi också förstår varför vi inte ska rädas att tänka självständigt, även om det i sig kan leda till ensamhet.

Många mycket skarpare hjärnor än min har gått in i Friedrich Nietzsches värld. Antagligen har de flesta varit bättre lämpade än jag för den uppgiften. Men han har en märklig dragningskraft – och jag höll emot länge, innan han föll på plats för mig.

Och att jag ville förstå honom bättre var en av orsakerna till att vi reste till Rapallo där han tillbringade avgörande år.

Förstår du platsen förstår du personen.

Kanske. 

Vi står i Rapallo och tittar upp mot det vi kan skymta av helgedomen på toppen av berget Monteallegro. Den uppfördes till åminnelse av att jungfru Maria uppenbarade sig på den platsen för en bonde för lite mer än 500 år sedan.

– Jag kan inte övertala dig att vi ska ta linbanan upp, försöker Lina.

– Nej, orkade Nietzsche vandra upp dit orkar vi, svarar jag.

– Försök inte hänvisa till Nietzsche, du vill inte åka med linbanan på grund av du så lätt får svindel, kontrar Lina, men inleder ändå motvilligt vandringen upp mot toppen.

Det har genom åren hållits åtskilliga seminarier om Nietzsche i Rapallo. Här tillbringade han ju åren 1882 och 1883 och skrev första delen av Så talade Zarathustra.

Något gör att jag föreställer mig att de flesta av deltagarna på dessa seminarier tillbringade det mesta av sin tid på hotell Excelsior, blev det en vandring blev det längs med strandpromenaden. Numera asfalterad istället för stenlagd – och asfalteringen är så illa gjord att jag anar att ett gäng irländska travellers som ägnar sig åt asfaltering förirrat sig till Rapallo och erbjudit staden sina tjänster.

Att jag gör gissningen om att Nietzsche-forskarna höll sig till Excelsiors salonger och salar beror på att den forskningen är så … vad ska jag säga … ”icke-fysisk” kanske? Av filosofer behandlas Nietzsche som en stor hjärna som utsöndrade tankar, man bortser från att han hade en kropp. 

Men man kan i hans brev studera hur han omtalar sina vandringar, liksom skiftningen i väderlek och naturförhållanden. Det kunde lika gärna vara brev skrivna av en ledande medlem i Friluftsfrämjandet.

De som skriver biografier eller levnadstexter över Nietzsche är däremot fixerade vid hans kropp – men då vid alla hans fysiska problem. 

Vi testade att göra några av de vandringar Nietzsche förtäljer om i breven. Dels vandringen upp till helgedomen på Monteallegros topp och så tillbaka (trots min svindel var jag frestad att gå med på att återvända via linbanan).

En annan gång vandrade vi från Rapallo, längs med kusten bort till Portofino och förbi, en vandring på lite mer än en mil. Men sedan skulle vi tillbaka, och även då gick vi i filosofens fotspår, och valde en väg lite mer inåt landet, och på högre höjd.

Dessa turer och några till fick mig att förstå vilken fysiskt robust person Nietzsche var, och i hans brev framgår tydligt hur han uppskattar ansträngningen, den friska luften och naturen.

Men i texter som beskriver Nietzsches liv framträder en annan Nietzsche, en sedan barndomen sjuklig klen figur, vars olika sjukdomar bara förvärras med åren; migrän, allvarliga störningar av magens och tarmarnas funktioner, gradvis försämrad syn, reumatism … och så vidare.

Det är som om Nietzscheforskningen behövde en Nietzsche som konstant var i uselt fysiskt skick, den har ingen nytta av någon som vandrar upp och nerför Monteallegro (vars stigar är obehagligt branta).

Varför det är så vet jag inte, men jag håller mig till den robuste Friedrich som efter avslutad vandring slår sig ner på en taverna i Rapallos fiskehamn och beställer in ett litet, mycket litet, glas örtlikör. Det han får in är antagligen ett glas Basanotto; basilika, mynta, salvia och citron. Bra för magen.

Ibland ligger han på stranden i timmar i solen, likt en ”sjöborre”. Njuter.

I en neuropsykiatrisk tidskrift hittar jag en längre artikel som diskuterar Nietzsches galenskap. Det är den väntade ensidiga genomgången av varjehanda krämpor, men jag anar också en slags projicering från författarens sida. Han för in en psykosomatisk faktor i galenskapsekvationen – Nietzsches ”förödande/oövervinneliga ensamhet”.

Men breven från Rapallo vittnar om Nietzsches bejakande av ensamheten, den ger honom möjligheten att fullborda inledningen till Så talade Zarathustra.

Jag har en känsla av att allt för många läser Nietzsche som om han var en av oss andra.

Och det var han inte.

I artikeln i den neuropsykiariska tidskriften omnämns de två åren innan tiden i Rapallo som ett förskalv till det sammanbrott som kommer 1889.

Men det knepiga med det resonemanget är att det bortser från de verk Nietzsche skrev åren innan vistelsen i Rapallo, det bortser också från vad han skrev i Rapallo och därmed kollapsar teorien om åren 1880-1882 som ett förskalv till jordbävningen 1889.

Tesen bygger på att det är tilltagande isolering som försämrar Nietzsches mentala hälsa – vilket i sin tur förvärrar de fysiska problemen – vilket då leder till ökande social isolering. En ständigt nedåtgående spiral tills han når botten i Turin 1889.

Men studerar man Nietzsches verk under perioden, samt de brev han då skrev, hur han levde – och hur mottagande av Nietzsches tänkande hade förändrats innan kollapsen … då kollapsar också de gängse tolkningar av varför han blev galen.

Jag har ännu inte stött på en text som lutar åt den förklaring jag finner rimligast; vandringen in i galenskapen var en logisk följd av Nietzsches egen filosofi. Han blev galen därför att det storverk han började skriva i Rapallo hade börjat få genomslag. Och när han såg vilka som hyllade honom kortslöts hans hjärna.

Tar man Nietzsche på allvar, och om man utgår från att han – lite bonnigt uttryckt – hade rätt; då förstår man varför han blev galen. Allt annat hade inneburit att riskerat att svika sig själv – och sitt tänkande.

Hellre dårhuset än att bli en bland andra typiska intellektuella eller ”kulturarbetare”.

Bäst att vara artig mot apotekaren om man vill ha sitt opium

Möjligen är det inbillning ... eller ett resultat av att man i omgivningen lättare lägger märke till det man själv för tillfället är intresserad av. För sittande på ett kafé vid matmarknaden i Rapallo noterar jag i mitt sociala media-flöde att svenska intellektuella (så det bär mig emot att skriva ”intellektuella” i det här fallet) tydligen ska ägna sin semester åt att läsa Nietzsche. En skriver: ”Jag har hört att Nietzsche ska vara så inspirerande – ge mig era bästa tips på böcker han skrivit”.

Förslagen strömmar in från ett antal kultursidesatleter samt från doktorander i diverse ämnen – doktoranderna verkar vara så många att man skulle kunna fylla många containrar med dem. Oklart varför jag väljer containrar som mått, det förutsätter på något vis att det finns en plats där de är önskvärda och dit man skulle kunna skeppa dem … men visst, ett amerikanskt universitetet skulle antagligen gladeligen ta emot dem.

Men det märks inget resultat av dessa idoga Nietzsche-studier i det offentliga samtalet. 

Återstår för mig att försöka förstå varför dessa personer påstår att läsning av Nietzsche för dem varit så givande.

Parallellt med denna spirande Nietzsche-förälskelse i liberala och vänsterradikala kretsar lever Nietzsche-hatet kvar … och det märkligt nog i samma kretsar och miljöer. Den inställningen illustreras bäst av Göran Greiders funderingar efter ett besök på Thielska galleriet:

”Men det retar mig att Nietzsches djupt reaktionära tänkande så ofta ursäktas. Han var antisocialist. Han avskydde jämlikhet mer än något annat (det var för slavarna). Och han influerade nazismen. Det där försöker många ständigt tvätta bort ur historien om denne man som filosoferade med en hammare. Under den guidade turen på Thielska reagerade jag på att det reaktionära i Nietzsches filosofi ursäktades bort – som vanligt med hjälp av den elaka systern. Guiden var i övrigt lysande, direkt lysande, det är inte det. Men det är tråkigt att denne filosof så ofta ursäktas.”

Jag har för länge sedan upphört att reta mig på Göran Greiders uttalanden om olika tänkare, författare och filosofer. Han har aldrig i verklig mening försökt läsa dem, utan fabulerar fritt, kanske med utgångspunkt från baksidestexter.

Men man kanske måste göra så om man tänker lika mödosamt och långsamt som man andas.

Problematiskt för Greider borde ju vara att ledande svenska socialister under årtiondena kring år 1900 såg sig själva som nietzscheaner – starkast var strömningen i Lund i de grupper som formerades med Bengt Lidforss som centralgestalt; en riktning som senare kom att vilja omsätta sin idéer med statlig hjälp för att åstadkomma ”rashygien”.

Och Hjalmar Brantings wagneriansm som innehöll ett visst mått av kritik mot Wagners svärmande för kristendom gör att Branting hamnar tämligen nära den kritik Nietzsche med tiden kom att utveckla av Wagner.

Men … allt detta är egentligen ointressant – jag gör inget försök att hävda att Nietzsche egentligen var socialist – eller för den delen någon annan sorts ”-ist”.

Han var något annat … och helt eget.

Problemet med många utläggningar om Nietzsche är att de försöker enrollera honom på en sida i något pågående krig, det må sedan föras vid tangentbordet eller i skyttegraven.

Sådana övningar är tämligen idiotiska – de innebär ju att man anser att det finns klara fronter och läger, någon av dem måste vara det rätta och riktiga alternativet – det är bara att ta ställning.

Men för Nietzsche återstår alltid allt göra – att ta ställning för någon del av det existerande vore att stanna upp.

”Den som på djupet och i alla dess aspekter, förstår en företeelse blir den sällan trogen”, säger Nietzsche i Mänskligt, Alltför mänskligt. Den som i verklig mening förstår något har bringat det som funnits på ”djupet upp i ljuset”.

Och då upptäcker man alltid det som är fel eller otillräckligt.

I dag har vi få som förstår företeelser på djupet.

Men det mest märkliga är att vi har så få som går in under kategorin ”sällan”, alltså fullt medvetet väljer en dålig sak som de faktiskt förstår är dålig; för Nietzsche förutsätter att det finns en liten grupp intelligenta personer som väljer det som är fel och otillräckligt, detta efter att ha gjort en kalkyl och kommit fram till att den sak som är fel och otillräcklig ändå tjänar deras syften.

Men de som väljer det usla och gistna i dag – de gör det för att de tror att det är gott.

Och det kan man bara beklaga. Inte så mycket för att de gör det valet, utan mer för att ... ja ... vem vill inte hellre ha intelligenta motståndare?

Att föra kulturkrig mot inte bara obildade, utan också ointelligenta personer gör att du riskerar att bli deras avbild.

Dessutom … som Nietzsche säger i en aforism; många som för tillfället har rätt i en fråga behåller för evigt sin ståndpunkt av bekvämlighet – eftersom motståndarna är idioter. Lättast så.

Under tiden i Rapallo märker man i breven hur Nietzsche trivs med tillvaron. Jo, jag vet … ”trivsel” är inte ett ord man förknippar med honom … men jag kommer inte på ett bättre ord. 

Och han trivs med ensamheten, avstyr försynt besök, tackar lika försynt nej till inbjudningar.

Han skriver.

Han vandrar.

Han solar, liggande på på klipphällar dagdrömmer han om hur det en dag ska resas ett monument över honom på stranden vid Rapallo för att markera att här började skapandet av Så talade Zarathustra … och varför inte … för som han tidigare konstaterat; ödmjukhet och ovilja att lyfta fram sig själv är ”bara en raffinerad form av hyckleri”.

Ändå … han är alltid extremt artig mot sin omgivning i staden, som han alltid är – var han än är – när det rör sig om ”vanligt” folk; vare sig det är värdshusvärdinnan, fiskarna eller en apotekare behandlas de med vederbörlig respekt; apotekaren kanske mest för att han ska gå med på att lämna ut de recept Nietzsche själv totat ihop. Det går åt en del opium i Rapallo.

Om man är beskaffad som Greider förfäras man förstås av idéer om övermänniskor och blonda bestar utan moral.

Men målet för övermänniskans seger är ju redan tidigare fastlagt av Nietzsche:

”Under civiliserade omständigheter känner var och en sig överlägsen alla andra genom de egna färdigheterna och kunskaperna på åtminstone ett område. Detta är grunden för den allmänna välviljan…”

Övermänniskan ska skapa dessa ”civiliserade omständigheter” – då krävs det att han bryter med det som allmänt betraktas som civiliserat.

Resultatet?

Ett organiskt och hierarkiskt, och meritokratiskt samhälle … du måste vara bra på något.

Det är den sorts samhälle övermänniskan ska skapa.

Och … jag tror det samhället skrämmer Greider och sådana som han mer än vad tanken på en övermänniska gör.

För att inte tala om konstaterandet i Så talade Zarathustra:

”Staten är det mest hänsynslösa av alla hänsynslösa monster”.

När Nietzsche kommer till Rapallo 1882 har hans frieri till Lou Salomé två gånger avvisats – men det verkar inte dämpa hans energi.

Tvärtom.

De kommande åren fram till sammanbrottet 1889 beskrivs ofta som år av tilltagande isolering, och frenetisk kamp för att få genomslag för de egna idéerna, och denna golgatavandring in i ensamheten ska enligt gängse visdom bidragit till galenskapen.

Men tänk om det liksom var tvärtom? 

Teorin om en alltmer isolerad Nietzsche från och med tiden i Rapallo utgår från en anti-nietzschansk hållning; du ska sträva efter massornas gunst.

Under den perioden etablerar han kontakt med och vinner erkännande av Georges Brandes, August Strindberg och Hippolyte Taine. Nietzsche kan därmed vara förvissad om att hans tankar kommer att vinna spridning.

Nietzsche förstod givetvis att hans lycka nu var gjord.

Ändå … mental kollaps.

Och den enda rimliga förklaringen är att han insåg att de som skulle sprida hans idéer inte höll måttet, och han skulle i sinom tid tvingas att angripa dem också … precis som han en gång gått till angrepp mot Wagner.

Alltså … 1889 inser Nietzsche att han om några år måste ägna sig åt attacker … inte på undermåliga tänkare … utan han skulle få föra ett krig andras falska – men beundrande – uppfattning av hans idéer.

Nog för att få vem som helst att ge upp … och välja att gå in i galenskapen.

Givetvis följer jag kulturkriget och kulturdebatten i Sverige under min tid i Rapallo.

Som vanligt i semestertider ökar vurmandet för forna tider bland rättänkande människor; det är kurser i hur man slår med lie, utläggningar om antiken (tänker alla utom jag på Rom varje dag?) … eller så suktar man efter Per Albins och Tage Erlanders folkhem.

Om man tänker sig en person som i sig förkroppsligar allt detta så blir det en liberal lärare i den svenska realskolan under 1950-talet. I sin lärargärning undervisar han om antikens Grekland och Rom, på helgerna åker han till sin fädernegård och hjälper till med att gå och slå med lien, och trots att han röstar på Folkpartiet bejakar han ATP och miljonprogram.

Intressant figur.

Men … knappast den sorts person som Nietzsche såg framför sig skulle hamra fram befrielsen genom att krossa sin tids samhällen, kulturer, seder, traditioner och mentaliteter.

Den som ständigt blickar bakåt för att få veta hur han ska röra sig framåt kommer för evigt att vara fjättrad vid det som är dött.

Är det ett tecken på fascism att bära Birkenstock?

Svenska journalister på utlandsuppdrag brukar ofta hänvisa till samtal med taxichaufförer när de ska förklara situationen i det land de för tillfället vistas i. Läsaren eller lyssnaren inser ganska omgående att taxichauffören är påhittad, och bara är till för att ge mer mänsklig röst åt det journalisten läst sig till i New York Times.

Det finns två undantag.

Dels är det Alexandra Pascalidou som använder fiktiva taxichaufförer för att framföra sina egna helt fria fantasier, dels är det SR:s mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén som använder sig av framfantiserade grönsakshandlare istället för taxichaufförer.

Att de flesta journalister använder sig av påhittade taxichaufförer när de försöker skapa lite lokalfärg visar bara hur tafatta journalisterna är – och ovilliga att sätta sig i kontakt med den yrkeskår som alltid har en klar bild av situationen på orten, i regionen och i landet.

Jag knyter alltid kontakter med en tobakshandlare när jag kommer till en ny plats. Eller snarare är det så att det är de som omgående etablerar så grundlig kontakt som möjligt med mig när jag första gången kliver in för att inhandla cigarrer och cigariller. Tobakshandlare är en hårt trängd grupp. Marknaden viker ständigt, antalet rökare minskar från dag till dag. Det gäller därför för den tobakshandlare som vill överleva att känna sin marknad, att förstå vad som rör sig i folkdjupen, och ha en klar blick för förändringar i kultur, seder, mentaliteter och politik.

Av min tobakshandlare i Rapallo har jag fått lära mig att det finns ett osvikligt sätt att avgöra hur den sociala sammansättningen i en norditaliensk stad förändras – och hur politiken därmed påverkas.

När jag vandrat genom Rapallo har jag noterat förekomsten av tre mycket stora och välsorterade Birkenstock-butiker.

Det finns dessutom två stora butiker för eko-mat, med ett synnerligen lockande utbud när det gäller kött och ost.

Jag förklarar för tobakshandlaren att jag finner detta underligt, i Sverige är Birkenstock-bärare och eko-matsentusiaster nästan alltid vänster- eller miljöpartister. Men jag befinner ju mig i en stad, som liksom resten av Ligurien länge dominerats av Lega Nord, och där numera också Melonis parti gjort inbrytningar.

Men tobakshandlaren menar sig kunna se ett samband mellan Birkenstockbutikerna och Lega Nords ledare Salvini. Innan Salvini tog över ledningen för partiet fanns ingen Birkenstockbutik i Rapallo. Nu finns tre.

Detsamma gäller uppdykandet av eko-mat-butiker.

Tobakshandlaren ser både röstandet på Salvini samt skobutikerna som ett uttryck för en ökande medvetenhet om att människor i regionen vill leva mer i samklang med naturen; då blir det tyska fotriktiga sandaler och ricotta utan märkliga tillsatser som gäller.

Jag invänder att det nog finns de som snarare skulle gissa på att de liguriska Birkenstockbärarna lockas av tillverkarens påstådda affärer under andra världskriget – sandalmodet skulle vara ett sätt att signalera att man har en svart fascistisk själ.

Tobakshandlaren kliar sig i huvudet över mitt resonemang, och blir än mer förvirrad när jag beskriver svensk miljörörelse för honom.

– Vill de återställa träsk, väser den försynte lille mannen. Mussolini hade ett helvete med att dika ut utanför träsken Rom, men han lyckades.

– Du ser, svarar jag, vänta bara tills miljöaktivisterna i Sverige får veta det. Då kommer de att tjata om att utdikning av våtmarker är en fascistisk tradition.

– I så fall är att bidra till spridandet av malaria en anti-fascistisk tradition, säger tobakshandlaren trött.

Men … man ska nog se sandalerna och ekomaten som ett utslag av att de i Ligurien vill leva mer i samklang med sin natur. De vill inte äta industrialiserad mat eller gå i sneakers. På de flesta restaurangerna gör man fortfarande peston och tonnaton på riktigt och mortlar råvaran med en för norditalienare ovanlig frenesi, de är annars en synnerligen kontrollerad grupp. Inga armviftningar och skrik. Tonfall och höjda ögonbryn används istället som medel i konversationen. 

Mortlad pesto och tonnato är i denna lilla del av världen en nödvändighet – att använda halvfabrikat på burk skulle anses som ociviliserat, något som de ägnar sig åt i Genua, för att inte tala om Milano … de moderna storstäderna där man liksom i andra moderna storstäder inte mortlar ingredienserna till maträtterna … istället mal man ner människors medvetande.

Hur smakar ett människohjärta? Är Birkenstock något för fascistfötter? Vem var Rapallos kung? Klarar man sig utan en tobakshandlares klokskap? Var Jesus muskulös? Orkade Nietzsche vandra längre än jag?

I QLN kan du tre gånger i veckan läsa mina texter. De handlar om det mesta – och ibland blir det reportage från platser jag besökt för att förstå världen lite bättre. I början på juli var QLN-utgåvorna mina resebrev från Rapallo – där jag diskuterade allt från ligurisk kokkonst till Ezra Pound och Nietzsche, blev de verkligen galna?

I dag och i morgon publiceras resebreven här på hemsidan. Syftet är förstås att du ska bli intresserad av QLN och börja prenumerera. Det är gratis, och prenumererar gör du här (scrolla till formuläret längst ner på sidan).

.........

Bland dårar och diplomater

På väg mot Rapallo. Möjligen mot bättre vetande. De som sökte sig hit till den italienska rivieran i Ligurien för 150 år sedan … och därefter under de följande sex årtiondena gjorde det för att finna en plats där de kunde undfly de samhällen och den kultur de levde i. De ville få ro att tänka egna tankar.

Jag har rest hit mer för att försöka förstå dem som kom hit för att förändra sina egna liv – men som slutade med att uttrycka sin vilja att förändra hela världen.

Poeten William Butler Yeats kom hit till Rapallo för att bota sin krämpor i ett mildare klimat, men som han skrev i ett brev – han reste också till Rapallo för att ”bli mildare till sinnes”. Han hade tröttnat på sin egen barska vresighet (för att inte tala om hur mycket hans väsentligt yngre fru hade tröttnat på hans butterhet och humörsvängningar).

Så mycket mer gladlynt blev han inte, vare sig mot sin närmaste omgivning eller mot samhället omkring sig. Efter en flirt med fascismen i Italien tog han avstånd från Mussolini, men uppmuntrade en slags mer katolskt färgad fascism i hemlandet Irland – där svartskjortorna var ”blåskjortor”. Man kan tycka att de borde burit gröna skjortor eftersom de organiserades i Irland, men möjligen tyckte ledarna då att manskapet skulle påmint för mycket om engelsmän ute på rävjakt.

Men innan Yeats hade Ezra Pound slagit sig ner i Rapallo, där kommer han att skriva några av de mest storslagna delarna av diktcykeln Cantos. Pound hade sökt sig till Rapallo för att undkomma vad han såg som den kulturella efterblivenheten i först London och därefter Paris. Mellan Yeats och Pound utvecklas en vänskap, bitvis stormig, men i grunden stark – men Pound behåller i motsats till Yeats sin ursprungliga beundran för Mussolini – och den förstärks till och med, och under andra världskriget blir Pound en öppen propagandist för Mussolini. Efter kriget stämplas Pound som galen och spärras in på mentalsjukhus i sitt hemland USA. Han skrivs ut 1958, och återvänder till Italien, och kommer långa perioder att leva i Rapallo, fram till sin död 1972.

Skillnaden mellan Pound och Yeats ska nog inte betraktas så mycket som en följd av olika syn på historia, samhälle, kultur och politik i största allmänhet utan det kokar ner till en skillnad i synen på vad som är en individ och familjens roll. Möjligen också till frågan om god dikt kan vara orimmad.

Men varför valde Pound att stödja Mussolini? Det ska vi så smått fördjupa oss i under de kommande resebreven – eftervärlden har ofta nöjt sig med diagnosen ”mentalsjuk” – då slipper man diskutera de texter där Pound jämför Thomas Jefferson och Benito Mussolini. Kanske hade Pound fel, men vi förstår vår egen tid – och hans – bättre om vi grubblar på vad han faktiskt skrev – och inte nöjer oss med att andra ansåg honom vara sinnessjuk (av bekvämlighetsskäll). 

När kan man äta människokött?

Innan Pound blev galen i Rapallo, tog Nietzsche i samma lilla stad de första stegen in i vad eftervärlden kom att betrakta som sinnessjukdom eller demens eller galopperande nervklenhet. I Rapallo.skriver han de första avsnitten av Så talade Zarathustra. Nietzsche har kommit till staden för att kurera sig, och kroppen blir starkare, men fem år senare kommer kollapsen i Turin. Eller kanske inte. Själv tycker jag att till exempel de första breven från den sjukbädd han aldrig riktigt kom att lämna hör till hans mest uppiggande verk.

I Rapallo börjar målaren Kandinsky röra sig bort från impressionismen, och här skriver Richard Aldington Death of a Hero – den överlägset bästa romanen om första världskrigets idiotiska blodbad. Men i motsats till de andra kom Aldington till Rapallo efter det att han fått ett totalt nervöst sammanbrott – och han tillfrisknar där; även om inte den samtida censuren skulle hållit med om detta.

Det händer något med dem som kommer till Rapallo för att få frid, de utvecklas till att bli fridstörare.

Den som läser reseskildringar och guideböcker till Ligurien möts av det vanliga orerandet om hur fantastiskt det regionala köket är och hur det beror på den höga kvaliteten hos råvarorna, och de rika gåvorna från jord och hav som folket i regionen kan avnjuta.

Trams.

Det liguriska köket är – liksom så många andra italienska kök – ett fattigmanskök. Man talar i Italien om de ”heroiska köken”, där både odling och användning kräver kamp och tålamod … och skicklighet.

Vad gör man i Ligurien om man bara kan fylla sin ravioli med örter och lök? Man fritterar dem och får gattafin.

Peston som en gång skapades i området är också ett exempel på att man tar det man har; basilika, olivolja, vitlök, pinjenötter, rivna ostskalkar.

Allt tas alltså tillvara – givetvis även ostskalkar. Av dem kan man skapa buss – den görs på ostrester som hackas och rivs, läggs sedan i lerkärl … då och då tillsätter man mjölk för att få fart på fermenteringen. Till slut har man en mycket smakrik ostkräm som används för smaksättning i allt från soppa till polenta. Smaken kan givetvis skifta från sats till sats, vilket bara gör det hela mer intressant.

Och havet må vara fyllt med fisk, och de som livnär sig på att fiska är – och har varit  – många. Men den liguriska vardagskost som hämtas från havet präglas av sardiner och torkad torsk.

Jag gissar att de finare fiskarna fördes inåt land till de stora städernas marknader … och … än sen?

Kan man tänka sig något mer delikat än torkad torsk tillredd med pinjenötter, hasselnötter, valnötter och oliver?

Eller stekta sardiner fyllda med vitlök, örter och torkat bröd uppblött i mjölk?

När jag läser om Yeats, Pound och andra författares tid och umgänge i Rapallo får jag ingen känsla av att mat betyder något speciellt för dem. När Yeats fru inviterar en vän i staden till julmiddag förklarar hon att menyn är begränsad … det kommer att serveras kokta ägg. Kokerskan har ledigt över jul.

Yeats själv verkade inte ha några invändningar mot detta. Kan verka underligt eftersom han påstår att allt i denna värld består av ”de som äter och dem som blir ätna”, men här ställs vi inför ätandet som symbol; som när Yeats vackert talar om hur ”skuggorna äter månen”.

Det finns en gastropub i London som döpts efter Yeats och jag kunde vid ett besök förstå varför namnet var ett lämpligt val; högdragen, lite småilsken personal och kockar som uppenbarligen var ointresserade av vad servitörerna skulle tvingas bära ut till gästerna.

Lite annorlunda är det med Pound, han kan i Walt Whitmans efterföljd tala om hur även han vill sluka hela världen, det hör till bilden som ska skapas; poeten som levnadsglad och matfrisk. Äta av allt, smaka på allt. Men det är bara metaforer – även om Pound hävdade att ”naturens föremål är alltid den mest lämpade symbolen”. Problemet är att Pound inte visste så mycket om naturen, som när han menade att:

”Avseende persikans och aprikosens smaker gäller att de inte förändras från generation till generation, men även att de inte heller kan överföras genom läsande av böcker”.

Det finns ju rätt många faktorer som gör att grödor och frukter kan förändras i smak från säsong till säsong. Och hade Pound betänkt detta hade hans – i och för sig korrekta tankegång – kunnat uttryckas på ett djupare sätt.

Och det är inte människor som njuter av mat Pound avser när han säger:

”De stora upptäckterna görs av frossarna och de omättliga”. 

Det är tvärtom, för han fortsätter:

”Den som glömmer bort att äta och sova hungrar efter sanningen…”.

Pound står alltså för en asketisk hållning till ätandet, det är läsning man ska frossa i.

Tankeverksamhet är det viktiga – och mat behövs inte ens som bränsle.

Trots detta uppenbara ointresse för mat blev det ändå intensiva diskussioner om ätande som under en period kom att utmärka umgänget mellan Pound, Yeats och Aldington – diskussioner som avsatte spår i allas skrivande.

Det de diskuterade var det storslagna i att äta ett människohjärta – och hur man bör göra när den måltiden är över.

Varför?

Jesus och Tom of Finland

Medan jag skriver detta lyssnar jag på svensk radio. I P1 talar de om det ökande antalet bilder i sociala medier som framställer Jesus som en muskulös man, ofta verkar det vara unga, nyfrälsta män som skickar runt bilderna.

De som diskuterar ämnet förklarar det med att fler kan skapa bilder med hjälp av AI. 

Programledarna lyckas på något märkligt sätt få in i homosexualitet i ämnet –   påminner inte bilderna av muskel-Jesus mycket om Tom of Finlands bilder på bodybuilder-bögar undrar de? Finns det ett samband?

En konstkritiker försöker försynt hävda att bilderna faktiskt kan vara ett uttryck för en längtar efter en kristendom som mer kraftfullt försvarar sina värden – vilka de nu kan vara.

Programledarna verkar inte förstå – eller låtsas inte förstå. Av någon anledning verkar de föredra tanken på att den som skapar en bild av en Muskel-Messias är homosexuell.

1557 uppenbarade sig jungfru Maria för en bonde på berget Monteallegro vid Rapallo.

Händelsen firas varje år sedan dess i tre dagar under den första veckan i juli. 

I dag är det sista dagen av årets festival; det blir en stor procession med en statyett föreställande jungfru Maria bärs fram, samt en silverark, och en stor uppsättning bilder föreställande andra rangens helgon, typ martyrer och helbrägdagörare. Därefter vidtar fyrverkerierna – de skjuts av under alla tre kvällarna, och gör att man inte tror sig vara i Rapallo utan i Aleppo under inbördeskrigets dagar.

Så mycket religiös frenesi präglar väl inte festivalen, det verkar huvudsakligen vara en ursäkt för att äta och dricka mer än vanligt, och delar av staden påminner mest om vilken knallemarknad som helst i en svensk bruksort. Godiset som säljs har en annan färgskala, men månglarna är ofta svarta – som i Sverige.

Den där bondens möte med madonnan 1557 kanske inträffade – eller så var det rent mytiskt från allra första början. I vilket fall visar det gamla myters försvinnande makt – de är numera mest en förevändning för en festlighet.

Även i en stad som Rapallo, där kyrkklockorna varje dag året om ringer in till bön; morgon, middag, och kväll – och där traditionerna lever – tillhör de trogna besökarna i kyrkan en åldersgrupp som nog dagligen funderar på om de ordnat allt inför sin hädanfärd.

Om de en gång mycket starka myterna inte längre har något grepp om människors vardag – varför försöker då så många i dag att blåsa liv i de gamla myterna? Sällskap för asatrons upplivande, alla dessa grupper i den slaviska världen som vill skapa en kultur baserad på de slaviska förkristna gudarna – eller de som söker sig tillbaka till antikens Grekland och Rom för att finna personliga förebilder, filosofiska fundament eller ritningar för hur samhället ska styras … varför? 

Alla verkar diskutera de gamla myternas eller kulturernas fördelar – men få verkar grubbla på varför de inte finns kvar.

Och räcker det med predika de gamla idealens lite mer allmänna förträfflighet för att de ska kunna återupplivas?

Går det ens att återskapa en levande, kraftfull kristendom … hur många Muskel-Messias-memer man än skickar runt?

Själv är jag i Rapallo för att jag trivs i en stad med en i alla avseenden intressant historia. Men det är också numera en förfallen ort, där möjligen bara jag är medveten om delar av stadens historia.

Stora författare såg en lägre vistelse i Rapallo som självklarhet under mellankrigstiden – efter andra världskriget blev istället Rapallos hotell och barer en tummelplats för Hollywoods stjärnor och europeisk societet.

Och nu är det mest en semesterort för den del av Milanos och Genuas medelklass som inte riktigt har råd med semester i de mer exklusiva grannstäderna Portofino och Santa Margherita.

Men jag trivs kanske just därför.

Och jag kan sitta ostörd i samma hotellbarer och kaféer som Pound, Yeats och Aldington gjorde när de diskuterade hur man skulle skapa myter som kunde förändra samhället.

Platsen spelar roll, även om människorna runt mig är annorlunda.

Vad de tre författarna diskuterade vara en gammal myt som återkommer genom historien i olika varianter i hela sydeuropa.

Mytens grunddrag är enkla. Två tappra riddare är mycket nära vänner. En av dem blir häftigt förälskad i en kvinna. Kärleken är besvarad – de gifter sig. Men efterhand blir hon och makens nära vän förälskade i varandra – och det växer till en häftig passionerad kärlek. De inleder i hemlighet ett förhållande.

Maken upptäcker detta – men säger inget utan smider i tysthet en plan.

En dag mördar han sin nära vän, skär hans hjärta ur kroppen och tillagar en paj – som han serverar sin hustru. Hon låter sig väl smaka, och på makens fråga om det var gott svarar hon att det var delikat.

Maken förklarar då att hon nyss mumsat i sig sin älskares hjärta. Hustrun förklarar då att hon i så fall aldrig mer kommer att kunna avnjuta en lika fantastisk måltid, går fram till ett av slottets fönster. Kastar sig ut. Dör.

Så – hur kan denna myt berättas kring 1920 på ett sätt som påverkar människor; om detta bråkar de tre författarna – och alla vandrar de till slut i väg åt var sitt håll och ger sin egen version av myten.

Kan jag också få bli kung?

Kalvkotletter som tillsammans basilika, vitlök och de grönsaker som finns tlllgängliga snörs in i en grismage och ugnsbakas är ligurisk festmat.

Först tyckte jag att det lät som ett primitivt sätt att behandla en kalvkotlett, men det var himmelsk spis värdig en furste.

Under sin tid i Rapallo utnämnde sig Ezra Pound till kung av Rapallo – och han förväntade sig under sina kontakter med lokalbefolkningen att de skulle visa honom vad han ansåg vara vederbörlig vördnad.

Samtida vittnesmål ger bilden av att Rapalloborna följde hans önskningar. Jag kan tänka mig att det berodde på att de betraktade Pound som lite smårubbad, och eftersom italienare alltid haft vad vi nu skulle kalla en ”inkluderande” hållning till de mentalsjuka så höll de god min … vi talar ju om ett land där man i Trieste under en period ansåg det vara god terapi och själsligt läkande för de sinnesjuka att överta ansvaret för driften av hotell och livsmedelsbutiker.

När Ezra Pound senare – efter andra världskriget – officiellt förklaras vara galen av en domstol, och blir inlåst på ett mentalsjukhus, brukar det betraktas som ett utslag av att USA:s regering inte ville ha internationell uppståndelse över att ha ställt en framstående poet inför rätta för landsförräderi, vilket han bevisligen gjort sig skyldig till – till exempel genom sina propagandasändningar där han i radio hyllade Mussolini och Hitler, samtidigt som han vill se Roosevelt hängd.

Livstids fängelse eller dödstraff hade inte varit ett oväntat utslag i en sådan rättegång.

Men nu blev det dårhuset istället.

Men frågan är om Pound verkligen var galen?

Var det inte bara så att omvärlden ändrat inställning till vad som var att betrakta som galenskap.

När Pound inleder sin diktcykel Cantos är syftet att bearbeta antikens och renässans myter på ett sådant sätt att människor blir upplysta, och förstår sig själva och sin roll i historien. Allteftersom diktcykeln rörde sig framåt i tiden infogade Pound idéer om den vita rasens överlägsenhet, andra rasers oduglighet och judarnas farlighet – de låg bakom allt ont som skedde i världen.

Men när Pound lägger ut texten om detta är han inte isolerad i sin samtid, ingen av dessa idéer var att betrakta som udda och avvikande under 1920- och 1930-talet. Uppfattningarna återfanns i alla sociala skikt och från vänster till höger.

Vi ser en fascinerande omsvängning – under 1800-talet och i början av det följande seklet fokuserade många inom medicin, psykologi, antropologi … och förstås inom politiken … på vad som beskrevs som de icke-vita rasernas irrationalitet, och oförmåga att skilja på gott och ont.

Efter andra världskriget blir det istället de som deklarerar den vita rasens överlägsenhet som betecknas som galna, irrationella och oförmögna att skilja på gott och ont.

Någon part är liksom alltid sinnessjuk.

Vi ser i vår nutid ännu ett skifte ske, till exempel i samband med den nyligen antagna lagstiftningen i Sverige som gör det till ett brott att ifrågasätta förintelsen. Nu betecknas sådant beteende inte längre som en följd av mentalsjukdom utan istället som ett utslag av ett fungerande men ondskefullt intellekt. Den förändringen har kommit smygande, och nynazister som länge i populärkulturen skildrades som vrickade vrak, har nu i mediernas samtida rapportering fått anta skepnaden av ett våldsamt och reellt hot mot västerlandet.

Samtidigt förflyttas sätts stämpeln ”galen” istället på dem som genomför islamistiska terrordåd i Europa – de betraktas aldrig som varande vid sina sinnens fulla bruk, och agerande i enlighet med sin tro och ideologi.

Men … tillbaka till Pound … beskrivningen av honom såsom inte varande vid sina sinnens fulla bruk gjorde det möjligt för hans tidigare vänner i den litterära världen att upprätthålla banden och vänskapen med Proust, och han kunde fortfarande läsas, och ges ut i nyutgåvor. Det hela byggde på den gamla vanliga föreställningen att ”det vet man väl att stora konstnärer ofta är – eller blir – lite galna”. Pounds fascism blev ett bevis på hans galenskap, och galenskapen ett bevis på hans storhet som poet.

Även detta är en situation som aldrig skulle kunna uppstå i dagens samhälle.

Det var alltså som ett led i sina försök att skapa en allomfattande mytologi som kunde få vita människor att inse sin bestämning som Pound skrev Cantos, och en av alla dessa myter var den om kvinnan som luras att äta sin älskades hjärtas – en myt som alltså skapade diskussioner mellan Pound, Yeats och Aldington (se mer om själva myten i QLN 3 juli).

I diskussionerna om myternas betydelse var Pound och Yeats ense om att myter var viktiga för att få massorna att följa en stark ledare.

Men Yeats beundrade inte Mussolini – vilket Pound gjorde. Yeats ansåg att den mytologi som katolicismen erbjöd var mer än tillräcklig, medan Pound lade vida större vikt vid äldre myter, det var hedningarnas och antikens myter som skulle leda människor vidare – kristendomen var för honom inte bara för undfallande, utan till och med en del av problemet.

Författaren Richard Aldington som deltog i diskussionerna, och som också var plågad av att han var den ende av de tre som deltagit i slakten i skyttegravarna under första världskriget vände sig mot både Pound och Yeats.

Han ansåg inte att det gällde att skapa en slags kanon av upplyftande myter, det gällde att göra upp med i princip alla myter. Han vägrade gå med på att första världskriget skulle inneburit en slags stor vändpunkt, då allt gammalt och gott gick i graven – han hävdade i diskussionerna och i sina egna texter att kriget bara var en följd av en sjuka som sedan mycket, mycket länge ätit sig in i människorna.

När Aldington till slut levererar sin egen nyskrivna version av det uppätna hjärtat förstår man vad han menade.

För Aldington var det nödvändigt att människan var villig att omfamna det tragiska, att alla kan inte bli lyckliga, inte ens de som är värda det. Aldington talade om omöjligheten i att verklig mening försöka älska många, och om det är omöjligt att vinna eller behålla den kärleken då var döden ett möjligt val – det val som hustrun som hoppar ut genom fönstret gör.

Eller så går man i kloster (i mer bildlig mening) deklarerade Aldington, och hånade Pounds och Yeats idéer om att i brist på verklig kärlek kunde sex lite hursomhelst fungera som ersättning – även ett engångsligg gjorde att man kunde komma närmare en känsla för eviga andliga värden.

Yeats bakade in ätandet av ett hjärta i sin hyllningsdikt till den döde irländske nationalistledaren Parnell. I sig välfunnet eftersom denne förlorade sin position när det avslöjades att han haft en långvarig relation med en kampkamrats hustru. Men Yeats använder myten bara som en referens som bidrar till att ge Parnell heroiska dimensioner – Yeats drar inga slutsatser om hur man bör vara som människa på grundval av myten om hjärtätandet.

Det gjorde alltså däremot Aldington.

Eftervärlden må tycka att Pounds och Yeats idéer om hur samhället ska styras av starka män och myter (samt offentlig pryggling i Yeats fall) är råa och stränga.

Men det är ingenting mot strängheten i Aldingtons vision av en värld dömd att till slut gå under om inte människor börjar söka den person som ska få deras eviga kärlek, eller avstå från all form av kärlek.

Ändå finner jag Aldingtons syn mer tilltalande.