Det är inte ledartröjan människor kämpar om, de slåss om att få trä på sig offerkoftan.

Mitt dagliga nyhetsbrev handlar om det mesta; där diskuterar jag varför jag föredrar lövträd framför barrträd, olika länders historia, aktuell politik och bortglömda filosofer … samt matkultur genom tiderna … eller sovjetisk och tysk 1930-talskonst. Det mesta alltså.

Och numera avhandlar jag också böcker jag nyss läst.

De kommande dagarna kommer jag – förutom andra ämnen, och annat som faller mig in – också skriva om följande böcker:

Keith Lowe: The Fear and the Freedom. Vi lever i en tid av myter, hysteri och vanföreställningar. Många som försöker behålla förnuftet menar att nedmonteringen av logik och rationalitet började någon gång på 1960-talet.

Lowe förklarar för oss att mytbildningarna som nu håller så många fångna började skapas direkt efter andra världskrigets slut. Det som omger oss i dag tar sin början där. Offerkoftorna började stickas 1945, blev klara kring 1970, och nu finns de i en mängd kulörer och storlekar och många slåss om att få bära dem.

Giorgio Agamben: Vilken punkt har vi nått? Den italienske filosofen Agamben förflyttar frågan om covid-19 från att handla om antal vaccineringar, restriktioner och smittrisk till att gälla frågan om individ, liv och frihet. En helt nödvändig läsning för alla som dras in i en diskussion om hur man undviker döden … och därför glömmer bort att fråga sig vad livet är och vad de vill göra med detta liv. Eller så vill man inte ställas inför den frågan.

Matt Siegel: The secret history of food. Många som tror sig äta sund kost äter inte det de behöver utan det som är lönsamt för matindustrin att producera. Siegel avtäcker de ekonomiska intressen som gör att vi äter sådant det nog inte är meningen att vi ska stoppa i oss … som müsli till frukost. 

Nyhetsbrevet beställer du här.

Människan har förflyttat sig långt bort från djungel och skog. Men mytens mekanismer finns kvar och berättelserna handlar nu om annat än oss, naturen och djuren. Men en del namn verkar återkomma.

Ett av de första mötena mellan Mowgli och Shere Khan. I sinom tid kommer deras bekantskap att sluta med att Mowgli dödar och flår Shere Khan.

Joseph Amrito Lal Singhs ändrade sin berättelse. Först hade han 1920 fått de två flickorna i gåva av en man som höll dem i en bur.

Några år senare kom han att hävda att han räddade flickorna från vargar.

”Räddade” tycks mig som en ganska orättvis benämning på handlingen eftersom Singh (oavsett vilken variant av berättelserna vi vill tro på) påstod att de två flickorna måste ha övergivits och sedan hade tagits om hand av vargar. 

Singh var föreståndare för ett hem för föräldralösa i indiska Bengalen och sade sig under tio år ha fört dagbok där han noterade sina resultat av försöken att återbörda de två förvildade flickorna till mänskligt beteende.

Enligt dessa noteringar var de två förvildade flickorna nattvarelser som brukade yla mot månen. De åt bara rå föda och gick alltid på alla fyra.

Singhs försök att lära flickorna ett mer mänskligt beteende rönte föga framgång, och den ena av dem dog 1921 av en njurinfektion. Den andra dog ett åtta år senare i tuberkulos – men hon hade enligt Singh då börjat kunna gå på två ben korta stunder, och lärt sig några få ord.

Eftervärlden fick lita på Joseph Amrito Lal Singhs berättelser om de två vargflickorna; och många ville göra det. Vi har ju en märklig förmåga att vilja tro på – och skapa – berättelser och myter om barn som fostrats av djur; från Romulus och Remulus till Mowgli.

Där finns sentida berättelser som den om Ivan Mishukov som rymde hemifrån vid fyra års ålder och levde med en flock vilda hundar. Han infångades 1998 och kom senare att tjänstgöra i Rysslands armé. 

Världen har många berättelser om barn som fostrats av djur; motivet finns i de allra första berättelserna och under antiken, och århundrade för århundrade återkommer historierna; litauiska björnpojkar på 1600-talet, de nutida fallen med strutspojken Hadara i Sahara, och den chilenske pumapojken Vicente.

Och visst finns det ibland ett visst mått av sanning i berättelserna, annat vore konstigt. Genom historien har barn – som av olika skäl setts som en börda – satts ut i skogarna av föräldrarna, andra barn har blivit lämnade ensamma när föräldrarna dött eller så har barnen rymt. De har blivit förvildade, och ibland tytt sig till djur. 

En del av barnen har från början behandlats som djur av föräldrarna och förpassats till hundgården eller fått leva med getter eller får.

I de fall som är äkta har de lärt sig överleva – och den nyssnämnde Ivan Mishukov blev till och med alfahanne i sin flock av vilda hundar.

De berättelser som är falska har ofta skapats av människor som vill ha uppmärksamhet och pengar.

Så hur var det med de två indiska vargflickorna?

Det tog några årtionden – men sedan kunde det bevisas att Singh ljugit. De dagboksanteckningar han sade sig ha fört under sin behandling av barnen skrevs efter det att båda flickorna hade dött och foton som ska ha visat de två vargflickornas beteende togs nästan tio år senare – med hjälp av barn som fick låtsas bete sig som vargar.

Det verkar som om han iscensatte det hela för att kunna få pengar för att driva sitt barnhem vidare. Förvisso i sig en vällovlig handling.

Människans behov av att skapa myter om människor uppkommer för att verkligheten ska bli mer hanterlig eller till och med för att man ska kunna hantera denna verklighet i så hög grad att man får kontroll över den. 

Myten är ofta till för att en del ska få makt.

Hade Joseph Amrito Lal Singhs vargflickor några namn?

Ja, han döpte den ena till Amala.

Och den andra till Kamala.

Det känns lite konstigt att även vår tids mest kända Kamala är ett påhitt.

Denna gång dock inte i ett vällovligt syfte.

....

*Rubriken har lånats från Povel Ramels låt "Hej på dej naturen" som skrevs 1965 till revyn "Ta av dej skorna". Förstastämmans avslutande rader lyder så här:

"Tju’fyra vandringsmän,

tvåtusen vandringsmän,

ökat antal!

Mantalslängderna skrivs

av så’na som oss!"

Känns som en aktuell och korrekt beskrivning av hur det går till i en del val.