Kopplar av på dagarna med att läsa Richard Suggs ”Mummies, cannibals and vampires. The history of corpse medicine from the Renaissance to the Victorians”. Det är väl precis en sådan bok man ska studera när man befinner sig på ett sjukhus rehabavdelning.

Efter dagens trappträning vandrar jag ett varv runt rehabavdelningens fikabord, men upptäcker ingenting på faten eller i skålarna som påminner om de medikamenter och kurer som beskrivs i Suggs verk, och som skulle kunna påskynda mitt tillfrisknande. Han berättar om de potenta mediciner som fanns på 1600- och 1700-talen, till exempel mossa som växt på mänskliga benknotor, blandat med kakao och människoblod; ett läkemedel som ansågs kunna bota det mesta.

Dock finns det chokladsnittar på fikabordet. Kanske ska jag ta en näve av dem och se vad man kan få till nästa gång de ska ta blodprov på mig … kanske kan jag få behålla ett provrör (det är ju ändå mitt blod) … och sedan blandar jag blodet med chokladsnittarna, gäller bara därefter att också få tag på ambra och pioner så har jag en kraftfull medicin mot olika former av blodproppar. Det hävdade i alla fall den på 1600-talet framstående brittiske läkaren Thomas Willis.

Den som är kräsmagad och grätten kanske har svårt för beskrivningar av recept som innebär att man tager pannbenet på en dödskalle, pulvriserar det och därefter rör ihop mjölet med en moderkaka.

De tänkare, forskare och läkare – från renässans till 1800-tal som Suggs presenterar för oss präglades alla av sin vetenskaplighet, sitt logiska tänkande, sin experimentlust och sin intelligens och integritet … och ibland funderade de på hur omfattande de helande egenskaperna hos gamla benknotor kunde vara.

Man får inte förledas till att tro att de som ägnade sig åt medicin vid den tiden var charlataner och fuskare. Nyssnämnde Thomas Willis, han som brukade röra ihop gamla likdelar med vad som nu råkade ligga framme på hans laboratoriebänkar, samme Willis blir under 1600-talet neurologins fader – och hans beskrivningar av hjärnans och nervsystemets uppbyggnad kom att under flera sekel vara vägledande för vetenskapen.

Men när jag läser Suggs skildring börjar jag undra om inte de som ägnar sig åt de medicinska vetenskaperna kan delas in i två olika grupper; där finns den grupp som Suggs beskriver – de läkare och medicinare som tror att människan blir sjuk därför att hon förlorat något hon haft tidigare (eller så har det ämnet åtminstone minskat) – alltså tillför man samma substanser från en annan människa …. till exempel blod. (Och jodå, en sådan inställning kunde – om man går längre tillbaka i tiden än vad Suggs gör – leda till kannibalism.)

Den andra hållningen är inte inriktad på att tillföra saker som fattas kroppen, den är inriktad på att ta bort de saker på eller i kroppen som inte fungerar; ett ben med kallbrand, ett organ med en tumör eller så kapar man nervbanorna mellan pannloberna och de djupare liggande delarna av hjärnan. Eller så förändrar man de yttre förhållandena på ett avgörande sätt.

Och går inte samma typer av inställningar igen när vi studerar hur människor vill lösa samhällsproblem?

En del vill tillföra mer av det de tycker fattas. Gängkrig i förorten? Skjuter de på varandra och andra? Kärleksbomba dem. Mer kanelbullar! De har fått för lite kramar.

Så säger de som tror att vi föds goda, och att vi – eller våra samhällen – behöver lite mer bidrag, tyngdtäcken, pizza  eller något annat som fattas oss … eftersom vi inte längre är goda.

Den andra gruppen, den som ser det som nödvändigt att amputera och ta bort, har en helt annan lösning på dessa problem i förorten – eller annorstädes i samhället.

Jag tror vi talar för lite om frågor som dessa, om hur vi var och en ser på människan som varelse.

Om en del av oss sitter och bryner kirurgsågen medan andra ägnar sig åt att försöka blanda till den perfekta smoothien som gör att alla blir snälla är det ingen större idé att vi diskuterar något annat med varandra än just det faktum att vi förbereder oss för att på helt olika sätt kurera samma problem.

Eller så förbereder ingen sida sig i verklig mening. Alla bara pratar ... om annat.

…

Järnkommissarien Cesare Mori var definitivt en anhängare av idén om att samhällskroppen blir frisk om man kapar bort det som är sjukt.

Cesare Mori var en lagens man, eller snarare var han väl en ordningens man – det är två sätt att vara som inte behöver sammanfalla. Ordning var för Mori något enkelt och självklart, något mer grundläggande än det som stod i lagböckerna.  Som kommissarie och prefekt var det ordningen han såg som sin uppgift att upprätthålla, vad som än krävdes och vem det än drabbade.

Kaos var för Mori ett orättvisans tillstånd eftersom oordning alltid innebar att människor inte fick arbeta och leva i lugn och ro och sköta sitt.

Lagen grubblade inte Mori mycket över, han betraktade verkligheten och gjorde därefter vad som krävdes.

Mori ville egentligen bli militär, men ekonomiska skäl gjorde att han istället blev polis, och han stationerades på olika håll i Italien, som i Emilien-Romagna, på Sicilien och Florens. Mori är effektiv och handlingskraftig och befordras ständigt till allt mer betydelsefulla positioner. Det är därför han får återvända till Sicilien åren efter första världskriget. Uppdraget nu är inte att bekämpa maffian utan att göra något åt de banditer och stråtrövare som härjar på ön. Gängen har bildats av soldater som återvänt hem från första världskriget bara för att finna att det inte fanns så mycket att återvända till.

Mori går snabbt och hårt fram, och genomför en serie massarresteringar, men när han hyllas för att ha krossat maffian konstaterar han torrt att det enda som skett är att han fått bukt med en tillfällig företeelse – gängen av stråtrövare – som uppstått i spåren av kriget. Maffian finns kvar, orörd och starkare än någonsin och ett utplånande av den kräver att man också slår till mot de män som maffian mutat och kontrollerar i statsapparaten.

Innan Mori kan gå vidare i linje med detta förflyttas han av män i Rom som blir nervösa vid tanken på vad han tänker ta sig till.

Men det hela framställs som en befordring, hans framgångar i kampen mot de sicilianska stråtrövarna ger Mori kommenderingar i viktiga städer som Rom,Turin och Bologna.

Men i Bologna får han problem. Som regionens prefekt tolererar han inte de sammandrabbningar mellan kommunister och fascister som sker på Bolognas gator. Att den fascistiska rörelsen befinner sig på uppgång bryr sig inte Mori om. De ska hålla sig i skinnet precis som alla andra.

Ordning måste råda.

Efter fascismens seger och Mussolinis makttillträde tycker Mori att det nog kan vara vara dags för honom att gå i pension. Han känner sig nöjd med vad han åstadkommit, han har en lång karriär bakom sig med många framgångar, men han tvivlar nu på att han – som även slagit till mot bråkande svartskjortor – kan få fortsatt viktiga uppdrag och posteringar.

Så 1922, efter det att Mussolini genomfört ”Marschen mot Rom” lämnar Cesare Mori sitt ämbete och drar sig tillbaka för att tillsammans med hustrun leva ett lugnt liv i Florens.

(Moris titel var prefekt, alltså en ämbetsman i centralmakten som verkade i regionerna och hade stora befogenheter … så egentligen borde han väl på svenska kallas ”Järnprefekten” … men jag tycker det låter som en sträng rektor på på en skola för vanartiga pojkar – så det får bli Järnkommissarien).

…

Du måste kunna tänka dig en plats utanför dig själv där du är fri – annars är du ingen individ … hävdade Hegel i sina rättsfilosofiska utläggningar.

Han sa inte att du måste ha tillgång till en sådan plats, men du måste kunna tänka dig en sådan plats. Platsen där du är fri.

Låter det som ett enkelt krav?

Jag är inte så säker på det, nu när jag ser hur sociala media fylls av kommentarer om den senaste inskränkningen som Löfven annonserat i coronans spår:

”Bara en person får ingå i ett sällskap när det gäller att äta mat som serveras på en restaurang eller annan verksamhet som är del av en handelsplats.”

Den offentliga debatten kommer att handla om detta något dygn, eller om hur många man får vara i skidliften, eller vad som egentligen sagts om munskydd eller hur många sprutor det krävs innan man får krama någon.

Jag tror debatterna gällande pandemin – och vårt beteende – skulle se helt annorlunda om det fanns många människor i samhället som hade föreställt sig den där platsen utanför sig själva där de är fria. (Och nej, med det menas inte att man funderar på i vilket land man ska förlägga nästa chartersemester eller att man vrider och vänder på vad man har för planer i helgen eller nästa långledighet.)

I morgon fortsätter brevskrivandet från rehab, det blir mer medicinhistoria och mycket mer om Järnkommissarien och vi diskuterar även lämpligheten i att skendränka sicilianska olivodlare.