DN:s kulturchef längtar bort. Vi får väl hoppas han lyckas ta sig långt bort.

Två teman präglar numera Björn Wimans texter som kulturchef på DN. Först var det klimatet. Och det vara bara klimatet. Wiman kunde inte packa ner matvaror på ICA i en plaskasse utan att uttrycka sin ångest över att han bidrog till att göra världshaven till en guttaperkastäpp. Sedan tog väl Wolodarski honom i örat och sa: ”Men Wiman, ni måste variera er lite!.”

Så nu skriver Wiman om Förintelsen också.Har dock slutat skriva om Wagner som han faktiskt fick ihop en text om någon gång om året.Möjligen anar jag i dag att Wiman kanske ändå nu infogar ett nytt ämne i sin repertoar; avsky för Stockholm.Vanliga människor bekymrar sig för våldet och kriminaliteten – fyra skjutna i förorterna förra helgen, två skjutningar den här helgen … och det är bara lördag morgon.Men det är inte det som stör Wiman. Det är:

”… livet i Sveriges huvudstad 2021: striden på kniven över något så trivialt som parkeringsplatser, varggrinet bakom den tillkämpade vänligheten, den allt överskuggande konkurrensen om utrymme. Och, inte minst, den närmast epidemiska nyfikenheten på allt som är ”nytt”, vare sig det handlar om elsparkcyklar, nya sätt att få hem snabbmaten eller att spela låtsastennis i burar. I Stockholm skapar man kanske inte trenderna, men man hakar på dem som om livet hängde på det.”

Wiman är uppenbarligen inte frisk och lever i en helt egen verklighet. I den verkliga verkligheten strids inte ”på kniven” om parkeringsplatser däremot om vem som ska kontrollera narkotikaförsäljningen i en viss del av staden. Här hänger inte livet på om man ”hakar på” trender. Här kan livet hänga på om man ”befinner sig vid fel plats vid fel tillfälle” som polischefer brukar uttrycka det. Här kan livet hänga på – om man är affärsidkare i förorten – att man betalar beskyddaravgift.Visst är elsparkcyklar en styggelse.Och matbud.Men att uttrycka det som Wiman gör blir bara fånigt:”… olusten har stegrats till en avgrundskänsla av rent existentiella mått.

”Existentiella mått”? Den som lodar de själsliga djupen hos DN:s kulturchef kommer säkerligen att finna dem mycket, mycket grunda.

Varför våndas över att tiden är ur led? Det är bara att vrida den rätt och ställa tillbaka klockan så vi kan fortsätta där vi en gång var.

Kväll på kollektivjordbruket (Aleksander Dejneka 1949)

Dagen efter att man uppnått en tämligen ansenlig ålder … vilket inträffade samtidigt med att alla Humle&Dumle-politiker och politiker flaxade runt som nynackade höns efter att regeringen gått … ja, en sådan dag – som i dag – kan man väl kosta på sig att fundera över livet.

Så där.

Då var alla som gratulerat mig på min födelsedag tackade. 

Åtminstone med just ett litet ”tack”. 

Som en markering av att jag noterat … och förundrats … över att människor bryr sig om att ta sig tid att gratulera just mig.

Det finns de som tycker att jag borde rationalisera tackandet med någon form av kollektiv-tack … typ det här. Det går fortare. 

Men det är exakt av det skälet jag väljer den långsammare metoden.

Varför skulle något så viktigt som ett ”tack” rationaliseras och kollektiviseras?

Hela det moderna projektet går ut på att vi ska göra saker snabbare så att vi hinner med att göra annat. Allt det som anses viktigare.

Därför slarvar människor i sitt arbete … för att bli klara snabbare.

De slarvar med matlagning och inköp av mat; det finns hel- och halvfabrikat och man kan beställa hemkörning.

De slarvar med sina personliga relationer, låter familje- och vänskapsband upplösas.

Det här har gjort att många lever i ett tillstånd där de hela tiden vill vara någon annanstans … för det moderna samhället befrämjar ständig rörelse och förändring.

Du måste välja … och vilja … att allting går fort.

Och all den tid de sparar lägger de ofta på sociala media, streamingtjänster eller (den här tiden på året) på att sitta på en uteservering och ofta vara olyckliga (i alla fall att döma av utseendet).

Människor som dras in i denna modernitetens malström kommer givetvis att bli olyckliga – och olyckliga människor vill alltid vara någon annanstans – och på så sätt förstärks det rådande eländet.

Det goda livet består av att vi genomför de där långsamma uppbromsande handlingarna. Att vi själva vandrar i väg och inhandlar råvarorna till våra måltider och att vi tillagar dem. Att vi låter det ta tid.

Liksom att vi alltid är nogranna i vårt arbete. Och om vi inte finner vårt arbete värt denna nogranhet eftersom det inte bidrar till ett bättre samhälle … ja, då byter vi arbete.

Att sjunga långsamhetens och eftertankens lov innebär inte att man inte är nyfiken.

Den verkligt nyfikne är vetgirig – och ska vetgirigheten stillas är det långsamhet och eftertanke som krävs. Att man strävar efter att skapa och upprätthålla de organiska, levande banden mellan människor; var och en ska göra det den är bäst på och respekteras för detta och för sitt bidrag till det gemensamma bästa.

I går sägs det att vi fick en regeringskris i landet.

Men … har vi haft en verklig regering och riksdag sedan 1950-talet?

Alltför många dras nu in i diskussioner om vilka nya partikonstellationer som ska skapa frid, ordning och välstånd i landet.

Men alla de partier som kan ingå i sådana konstellationer har bidragit till att vi befinner oss där vi är.

Alla dessa partier är också försvurna åt förändring för förändringens egen skull, åt förflackning och de är präglade av feghet.

Alla dessa partier vill se ett samhälle där vi flyr från arbete och personligt ansvar.

Vi blir då lättare att hantera för politikerna, och de kan vända nationens invånare mot varandra och ställa grupper av folket mot varandra. Vi ser därför hur överheten, vare sig den är märkt med ett ”s” eller ett ”m” – eller någon annan bokstav – manar till klassförakt, där ”de andras” insatser och arbete hånas och beskrivs som överflödigt och onödigt eller åtminstone värt enbart ringaktning.

De främsta i varje befolkningsskikt borde istället sträva efter ett tillstånd där alla arbetande människors värde för nationen erkändes; bolsjevikernas såväl som bourgeosins.

Men de främsta i varje befolkningningsskikt återfinns i dag inte i politiken.

Vad vi har är en överhet och politiker som hetsar nationens olika grupper mot varandra samtidigt som de gemensamt förklarar för alla nationens klasser att de inte är något värda i jämförelse med de kulturellt överlägsna grupper som de senaste 20 åren importerats.

Och ska vi vara bittra över detta?

Inte alls.

Kan man tänka sig en bättre tid att leva i än en tid som är ur led?

Då får man ju vara med och vrida den rätt.

Och det ska jag hinna med.

Så varför känner jag mig så fortsatt muntert stridslysten trots min relativt höga ålder? Varför inte ge upp, bara sitta under eken?

Jag har ändå faktiskt på väldigt många sätt förtjänat det,

Jag vet faktiskt inte.  Har ingen aning. 

Det är ett mysterium.

Möjligen kommer jag en dag att förstå varför jag är som jag är.

Eller inte.

Om jag låter vresig, självgod och dryg i mina texter beror det inte på att jag tror att jag själv begriper allt bättre än alla andra. 

Det är nog mest en fråga om frustrerad ilska över att så många människor inte verkar fundera över tillvaron eller vart de är på väg.

De ser och upplever inga stora … eller små ... mysterier i sina liv. Där finns ingen förundran. Möjligen förvåning; typ: "Va, regnar det igen".

Få söker någon mening utan de flesta ägnar sig åt att fly ur sammanhang de upplever saknar mening.

Och inget kommer de att finna.

Att uppleva känslan av mysterium kräver ingen speciell beläsenhet eller bildning. Det kräver ingen boklig kunskap. Det kräver bara klar blick för det man är omgiven av.

Och den som inte upplever tillvarons mysterium kommer aldrig att kunna bli i verklig mening lycklig.

För den som åtminstone anar mysteriet kommer också ana känslan av nåd.

Och det är den jag känner.

I en av morgonsofforna intervjuas två kvinnor som talar om vikten av skapa gym enbart för kvinnor eftersom dessa rara och sköra väsen känner sig skrämda av gymmiljön då den är så "manlig".

Själv har jag tillbringat rätt många timmar av mitt liv på gym, och visst upplever jag där en könsproblematik – till exempel känner jag mig omanlig när jag ser min fru ta mer än mig i knäböj.
I sig finner jag det inte fel att människor vill sluta sig samman och göra saker ihop med andra som de känner sig trygga med. För min del får det gärna skapas gym som bara tillåter medlemmar som är rödhåriga eller sådana som enbart använder tjärtvål när de tvagar sig eller som tillber fjällugglan.
Problemet med denna våg av separatism är att att de som förespråkar avskildhet baserat på kön, etnicitet eller av religösa skäl – de står också i främsta ledet när det gäller att kräva inkludering och förståelse och att alla ska anpassa sig efter deras bruk och sedvänjor. Dagens Nyheters ledarsida brukar propagera det senare budskapet, som i dagarna då David Brooks där formulerade det så här:

"Till sist: pluralism är världens äventyr. Pluralism är inte bara att ha en brokig samling människor samlade på ett ställe. Det är att ge sig in i andras liv.
Det är en ständig dialog utan slut för att det inte finns något entydigt svar på hur vi kan leva våra liv (–) det är förändring, rörlighet och rörelse för hela slanten."

Hans budskap är att vi som tar avstånd från att främmande kulturers seder och bruk ska få en självklar plats i samhället är motståndare till "pluralism", "förändring" och "rörlighet".
Underförstått: var nu inte så skrajsna för islam.
Brooks undviker att konkret diskutera vilka riktningar kulturer och rörelser som ska ingå i denna pluralism. Hur hanterar vi sunnikulturens mentalitet som innebär att dess medlemmar förväntar sig att samhället ska anpassa sig efter deras önskemål och behov? Det är en kultur som dominerat vissa regioners tänkande i 1 500 år. Räcker det med att vi säger det magiska ordet "pluralism" för att de ska ändra inställning?
Räcker det att vi säger "rörlighet" för att de skall låta tankar och beteenden förflyttas utanför de gränser islam tillåter? Räcker det att ropa "förändring" för att de i verklig mening ska anpassa sig till Europa?
Kan pluralismen bli verklig om den inkluderar kulturer och mentaliteter som inte är pluralistiska?

Sanningen är alltid konkret. Gym är sällsynt jämställda platser. Män med muskler är inte osäkra sparrisar som de som strök efter väggarna i Arnaults källarhåla. Men nu ska verkligheten beskrivas utifrån vad en liten, liten minoritet hävdar.
Den förskräckta lilla hopen kommer DN:s ledarsida aldrig att uppmana att bejaka "brokiga samlingar med människor".
Den uppmaningen riktas bara till alla andra.