Artiklar

Skandinavisk livsstil: Lumpor och loppor åt folket!

Boris Benulic

Ett nytt magasin ska nu förklara för oss hur vi ska bete oss om vi vill vara ansvarsfulla, typ: "Tig, tugga tång, lid och lyd."

Till vänster Martina Bonnier tillsammans med Greta Thunberg i samband med lanseringen av magasinet som ska bidra till en ökad medvetenhet om miljö och klimat – även i modeindustrin. Till höger Martina Bonnier som hon häromdagen visade upp sig på Instagram. Nej, utstyrseln är inte inköpt på Buttericks utan ett exempel på ny svensk design.

I veckan lanserades Vogue Scandinavia. En härskara av väldigt magerlagda unga kvinnor som svultit sig till jobbet som mannekäng har anförda av madam Martina Bonnier forsat fram genom flödet i sociala medier. 

Det nya magasinet ska ge läsaren en bild av skandinaviskt mode, design och kultur. För att hela världen riktigt ska kunna ta del av hur framstående skandinavisk kultur är publiceras allt på engelska.

Premiärnumret lanseras med hjälp av Greta Thunberg på omslaget. Det lilla stadsbarnet har fått förflytta sig ut i naturen för en gångs skull – blir bättre bilder då tyckte man väl. På uppslagen där hon figurerar deklarerar hon att modeindustrin är dålig och västerlandets konsumtionshysteri en bidragande orsak till vår kommande undergång.

Redan här förstår man överhetens budskap – det är trots allt en Bonnier som skapat den ”skandinaviska” Vogue: 

Folk måste köpa färre plagg! I väg med dig till Myrorna och Stadsmissionen och leta bland galgar och trastravar efter paltor som bytt ägare tre gånger. Ta ditt ansvar för polarisarna!

Martina Bonnier och hennes vänkrets har dock inga sådana planer för egen del. Studera hennes bilder på Instagram. Hon lägger dagligen upp bilder på sig själv i olika kreationer; ena dagen är hon på Bermudas, andra dagen i St Tropez.

I sina presentationstexter talar Bonnier om att hon ska starta en ny rörelse för hållbarhet som ska visa att det går att göra saker annorlunda. 

Alltså – vanligt folk uppmanas alltid av miljöaktivister att inte flyga ut i världen när de ska semestra. Kommer Bonnier framöver att fotvandra mellan Paris och Como? Segla mellan Köpenhamn och New York?

Skulle väl inte tro det.

Och kommer Bonnier själv att sluta inhandla kreationer som kostar en normal månadslön och trängas med pöbeln på Brödet&Fiskarna för att få fatt på en knappt begagnad trikåklänning från H&M?

Skulle väl inte tro det heller.

Vogue Scandinavia är för det första ett marknadsföringsorgan för svenska designers på olika områden, ett verktyg för att öka exporten och se till att marknadsandelarna blir större bland de mer välbeställda skikten i världens storstäder, varelserna vars medvetande formats av ”Sex and The City”.

För det andra är syftet att få dem som inte tillhör dessa skikt att acceptera att de ska få det sämre. Köp begagnat! I linje med detta kommer vi förstås också i Vogue Scandinavia få se propaganda för vad som ska föreställa mat – burgare av gräshoppor, bröd bakat på pulvriserade loppor och mjölmaskar. Marie Antoinette tyckte åtminstone vi skulle få käka briocher.

Återigen – överheten och globalisterna vill vänja arbetande människor i västerlandet på att armod och fattigdom är en nödvändig livstil.

Och varför ställer Greta Thunberg upp på detta spektakel?

Den enda förklaringen är att hon har ett behov av att synas, höras och bekräftas. Hennes försvarare menar att hon gör det för att få en plattform och kunna nå ut. De säger att hon ju faktiskt i Vogue Scandinavia angriper modeindustrin för att ägna sig åt ”greenwashing” – att låtsas vara miljömedvetna – för att kunna sälja mer.

Försvaret är fånigt. 

Greta Thunberg saknar inte plattformar – hon framträder i Davos på globalisternas sommarkollo, hon får privata audienser hos presidenter, premiärministrar och påven. Hon är inte en isolerad liten miljöpartist i Svenljunga som ingen lyssnar på. Hon hörs och syns överallt. Vill hon ha en plattform för att angripa modeindustrin har hon tillgång till många mycket större och effektivare kanaler än Vogue Scandinavia.

Ändå ställer hon upp i ett magasin som företräder allt hon angriper. Vore väl bättre om hon uppmanade till köp- och annonsbojkott av Martina Bonniers projekt. Men vad vet väl jag, hon kanske tänker dra sig tillbaka från den stora världen och bli svenska exklusiva modeskapares egen lilla exportfrämjande miljömaskot? 

Egentligen vore det väl en bra utveckling.

För allt hon har att ge oss är sin egen ångest och osorterade ilska.

Visst är mode viktigt.

Och arbetande människor i Sverige ska ha råd med vackra kläder, skapade av bra material av svenska designers. Kläder som håller i årtionden. Kläder som är tillverkade i en återupprättad svensk textilindustri. Att kunna klä sig skräddarsytt ska inte vara förbehållet överheten.

Att sådana kläder säljs i andrahandsbutiker är något gott – de kan med fördel också ärvas (eftersom vi talar om kläder som är tidlösa i sin design … och som håller).

Det … det är något helt annat än de trasor människor förväntas nöja sig med i dag – plagg tänkta att klara en säsong … för sedan kommer ju något nytt.

(I mitt dagliga nyhetsbrev fortsätter jag i kväll genomgången av Vogue Scandinavias budskap. Nyhetsbrevet beställer du här).

Artiklar

Ur en stilmedveten spökskrivares dagbok

Boris Benulic

Ett gammalt uttryck var att man kunde bli "tvungen att sälja sin själ". Det var förr det, vem skulle vara intresserad av en sådan idag.

Benito M. stilmedveten, men ingen förebild för Jimmie Å.

Ser Åkesson i ”30 minuter”. Hur kan vänstern  kalla honom fascist? Han är iförd ljusbeige chinos, mörk kavaj, vit skjorta, lila slips och vad jag kan se röda strumpor.

Riktig fascism förutsätter känsla för stil. Har SD inga stylister?

Efter som jag är lite sugen på att tjäna en hacka kontaktar jag deras partikansli och förklarar att jag för en mindre summa kan ge Åkesson några tips om hur han bör klä sig.

En snorkig donna på kansliet förklarar att jag uppenbarligen inte förstår vilka partiet vänder sig till och att ”Jimmie är alldeles rätt klädd för att nå ut och fram”.

När jag lägger på luren är det med en känsla av att jag missförstått mycket av svensk politik och att vi snart får se Jimmie Åkesson i Agenda iförd en onepiece. Kanske till och med en mönstrad sådan.

Får efteråt höra att damerna på kansliet diskuterat någon som ringt upp och sagt att han kunde hjälpa Åkesson att klä sig som ”Musse någonting”, och att de kommit fram till att någonstans därute fanns det tydligen en person som tyckte att Jimmie skulle dra på sig en Musse Pigg-kostym.

Till dem som tycker att jag är en omoralisk figur som är beredd att dra in pengar genom att vara sartoriell rådgivare åt Åkesson vill jag bara säga att jag säljer min penna och mina övriga kunskaper till den som betalar. Jag har inga synpynkter på kundens politik – jag är till exempel spöktänkare åt Henrik Arnstad.

Henke hörde av sig och ville ha hjälp med sin nästa bok. Han har ju redan skrivit en bok där han förklarar att det mesta i Europa sedan Benito drog på sig en svart skjorta och ridbyxor är utslag av och tecken på fascism.

Henkes nästa bok ska handla om att allt som är europeiskt också är rasistiskt. Men han har lite ont om uppslag så han bad mig hjälpa till. Han betalar rundligt. Stefan Löfven har sett till att Henke får stipendier och arvoderas rejält.

Och jag tackar förstås inte nej; och har sålt in några tankegångar till Henke så att han kan brodera ut dem lite. Därav uttrycket ”spöktänkare” – jag ger Henke idéer, men han skriver sedan om det han fått av mig. Han vill inte använda mina texter och ord, de ligger inte bra i hans mun, brukar han säga. Han surnade till senast när jag påpekade att det kan bero på att hans mun alltid är fylld med bullar, croissanter, och varje annat upptänkligt bakverk som kommer i hans väg. Han får Göran Greider att påminna om Are Waerland.

En av de grundläggande idéer som jag sålt in till Henkes nya väldigt politiskt korrekta bok är att rasism är inbyggt i det svenska samhället. Och i det danska, och norska … för att inte tala om det finska samhället. Jaja, jag vet. Det finns det förstås andra som påstått detta, men Henke kommer med min hjälp att kunna visa att detta varit känt sedan urminnes tider och också avspeglar sig i geografiska beteckningar.

De andra folken i Europa noterade detta tidigt – ja, redan på vikingatiden – då de stötte på svenskar i Konstantinopel eller på Irland och hörde hur svenskar gärna uttalade sig nedsättande om svarta som de kallade ”N***r” och till och med ”N****r”. Folken häruppe använde alltså N-orden flitigt; N-orden blev en samlande beteckning på den del av världen som tidigare kallats Ultima Thule.

Och med tiden föll bindstrecket bort.

En annan idé som Henke gillade var min koppling mellan bilar och rasism. Det kan ju inte vara ett sammanträffande att de stora europeiska kolonialmakterna också var de länder som skapade och producerade egna bilar: England, Frankrike, Tyskland och Italien. 

”Men det fanns väl inga belgiska bilmärken”, invände Henke. ”Och tänk på vad de gjorde i Kongo”.

Jag fick stillsamt och mycket långsamt (man ska inte åka skateboard i Götgatsbacken i hans ålder) berätta för Henke om belgiska bilar från förrförra sekelskiftet som Miesse, Minerva och Vivinus. Därmed såg han sambandet. Kolonialism är ett utslag av ett lands rasistiska kultur. Alla länder med kolonier hade också egen bilproduktion – alltså är också bilar en följd av rasistisk mentalitet.

Och även om Sverige inte haft mycket till kolonier har vi haft Volvo och SAAB och det i sig är ett bevis på vår rasistiska kultur. Kom ihåg – utan rasism ingen bil!

Henke blev väldigt glad när han insåg hur lukrativ min idé kan bli: ”Du, det här är ju perfekt för Miljöpartiet, nu kan de angripa bilar inte bara för att de är farliga för miljön utan också för att de är resultatet av en rasistisk kultur. De kommer att köpa pallvis av min bok och dela ut till medlemmarna.”

Jag avvek i tysthet, för att inte frestas att förstöra stämningen genom att påpeka att det nog  skulle räcka med en halvpall i det fallet.

Artiklar

”Klädmodets mordiska meningslösa nycker”*

Boris Benulic

Rätta till kravatten och västen, nu ska vi prata mode och Göran Greider.

”Som man är klädd blir man hädd”, sades det förr. Hädd är ju en böjningsform av ”häda” och har med tiden fått en mildare betydelse, mer som ”bedömd”.

Läser man om hur Thoreau såg på kläder inser man kanske att det gamla svenska uttrycket skulle byggas ut till:

”Den som är rädd är klädd så han inte blir hädd”.

Människor vill inte bedömas, vill inte sticka ut, och osäkra som de är på vilka de egentligen är klär de sig som sin omgivning och klädfabrikanterna kan kränga en säsongkollektion till.

En som menar sig ha läst Thoreau är Göran Greider som nu i Aftonbladet går till mjukisbyxans försvar:

”Jag brukar också säga att jag ansluter mig till Henry David Thoreaus idé om kläder: De ska vara så enkla att man kan klä på sig i mörker. Jag har skrivit ett helt poem om detta, Mina kläders befrielserörelse.”

Men Thoreau säger så mycket mer om kläder och deras funktion än att det ska vara möjligt att klä sig i mörker. Vilket i sig inte är ett kriterium inte talar till mjukisbyxans fördel. Drar man på sig ett par kostymbyxor, jeans eller chinos i mörker kan man inte gärna ta fel på vad som är fram och bak på byxorna. Det kan man med mjukisbyxorna, vilket möjligen kan förklara Greiders egen utstyrsel ibland. Han vaknar tidigt i mörkret, drar på sig mjukisbrallorna utan att tända lampan för att hinna i tid till morgonprogrammens soffa för att uttala sig om något och brallorna åker på bak-och-fram, de blir felvända.

Men eftersom allt är så vist ordnat i naturen så strävar den efter symmetri – det är därför det alltid är något fel också med Greiders ståndpunkter.

Antagligen har dock Greider inte läst sin Thoreau. Det Thoreau gör är att han vänder sig mot människors följsamhet inför modets växlingar. Man ska klä sig som man behöver, man ska klä sig som den man är och med utgångspunkt från det man gör.

Man ska känna sig själv och sin omgivning, inta apa efter som Thoreau uttrycker det:

”Ledarapan i Paris sätter på sig en keps, och alla apor i Amerika gör detsamma”.

Den som klär sig efter ”vad en apa i Paris” anbefaller har förlorat sig själv.

Och om man nu ska tänka som Thoreau – och med utgångspunkt från vad man själv gör – vad ägnar sig egentligen Greider då åt. Han klär sig inte som han gör därför att han inte har råd med annat – han skryter ju själv i slutet av artikeln om de feta arvoden han får av bankdirektörer när han underhåller dem. 

Thoreau talar ofta om att dana sig själv, om att härda kropp och vilja och lära sig att förstå vad man egentligen behöver. Det kräver viljestyrka att stå mot modets växlingar och klä sig efter omständigheter och egen smak.

Det innebär att vi är fjärran från Göran Greiders tankar – han förklarar att han klär sig i mjukisbrallor för att:

”Den som är överviktig får mycket bättre andning av resåren i midjan, vilket är bra i exempelvis paneldebatter. Billigt och praktiskt.”

För Thoreau är den egna klädseln ett sätt att visa vilja – Greider klär sig i mjukisbrallor för att han är slapp, han har själv i ett antal artiklar förklarat att han är ”överviktig” på grund av sin omåttliga konsumtion av ananasfanta, kakor och smågodis – och han vill därför att man ska införa en sockerskatt (Mer skatt? Klart man kan tycka när bankdirektörer slantar 25.000 för ett föredrag).

Greider försöker nu göra sin egen bekvämlighet till något dygdigt.

Jag känner rätt många människor som enligt ett eller annat ideal skulle anses vara överviktiga, men som klär sig med smak och självständigt.

Och om andningen nu verkligen underlättas av resårer i midjan och framträdanden i paneldebatter därför blir bättre – varför mumlar då alltid Greider så grötigt där i TV-soffan?

Dessutom försöker Greider göra politik av mjukisbrallan.

”Bland det mest föraktfulla som kan sägas om människor är att de har mjukisbyxor. Ett avgörande skäl till att Trump kunde vilseleda miljoner amerikanska arbetarväljare är att han exploaterade ilskan dessa känt över att degraderas av eliter som aldrig bär mjukisbyxor offentligt.”

Här blir det riktigt märkligt. 

Studerar man bilderna som finns på dem som tog sig in i Kapitolium är det få som bär mjukisbyxor. Där finns jeans, manchesterbyxor, cargopants, och arbetsbyxor – antagligen av märket Carhartt (som alla hipsters på Söder har).

Mjukisbrallorna är få.

Greider utgår som vanligt inte från verkligheten – i det här fallet utgår han från en obegriplig tweet av Ivar Arpi som förklarade att stormningen inte var så mycket att bry sig om eftersom den utfördes av ett gäng iförda mjukisbrallor.

Av denna – på många sätt – felaktiga tweet spinner sedan Greider en hel teori om att Trump lyckats förföra vita arbetare i mjukisbyxor som känner sig förnedrade av att de som har makt och pengar inte visar sig i mjukisbrallor offentligt.

Greiders tänkande har med åren förslappats lika mycket som resårerna i hans brallor.

Ska jag analysera klädkoden bland dem som protesterade på gatorna i USA under 2020 så var väl mjukisbrallorna vida mer förekommande på BLM-demonstrationerna än på Trumps valmöten.

Och? Vad säger det oss? Inte så värst mycket annat än att Greider bara går loss och yrar som vanligt. 

Själv har jag definitivt invändningar mot hur de som stormade Kapitolium var klädda. 

Om man ska storma imperiets och maktens boningar ska man vara klädd i oömma men eleganta kläder.

* Rubrikens citat är från en av de många passager i första bandet av Kapitalet där Karl Karx diskuterar textilindustrins behov av ständiga växlingar i modet.

PS. Den som vill läsa mer om Göran Greiders tankevärld kan ta del av min essä i det digitala magasinet QLN nr 2. Det laddar man ner här.

Podd

Cardinalfelet

Boris Benulic

I sin ungdom ville han bli arkitekt. Så blev det inte ... istället kom han att påverka människors syn ... inte bara på kläder.

Det är lätt att muttra "skruvat" när man ser en del av det tidiga 1960-talets kreationer.

Antagligen gillade han inte kvinnor. Eller kanske såg han dem bara som konkurrenter om mäns uppmärksamhet?

De kläder han skapade för kvinnor tyder ju på att han ville skala bort allt vi förknippar med kvinnlighet (och det är väldigt mycket), och istället skapa en slags rörlig varelse som verkade uppstått genom att någon blåst liv i figurerna i en lärobok i geometri – typ: ”Men, se där kommer ju en parallelltrapets gående, och där en cirkelsektor. Men, se god dag på er!”

Å andra sidan behandlade han män på samma sätt. Hans första kollektion för män fick namnet ”Cylinder”.

Vad han egentligen verkade vara ute efter var att minska vår möjlighet att uttrycka oss själva, vår personlighet och karaktär genom det sätt på vilket vi klär oss. Men så var han också en av drivkrafterna bakom unisex-modet.

Det är förstås den nyligen bortgångne Pierre Cardin jag talar om och vi avhandlade hans liv och gärning i gårdagens Radio Bubbla. 

När jag brukar diskutera Cardin kan jag verka fientligt inställd, trots att den bästa kavaj jag ägt var just en Cardin. Men den var antagligen skapad av Pierre Cardins högra hand och livskamrat André Oliver (han fick till en del vackra kreationer under de fem år han inte levde med Cardin eftersom denne inlett ett förhållande med Jeanne Moreau – men det förhållandet tog slut och Andre halkade åter in i att en tillvaro där han fick designa Michelindäckskreationer och vad som väl verkade skapat för att klä medlemmarna i Star Trek.)

Och vi ska inte glömma att den bästa penna jag haft var av märket Cardin. En elegant silvrig och perfekt balanserad skapelse som fick till och med min handstil att bli läslig – undrar forfarande vem som lade beslag på den.

Att en penna fick namnet bära namnet Cardin är inte underligt – han licensierade sitt namn till uppemot tusen olika produkter; strumpor, mineralvatten, sardiner … men han var alltid noga med vad han lät bära sitt namn. Produkterna skulle falla honom i smaken i alla avseenden, strumporna vara mjuka men hållbara, sardinerna ha rätt sälta och spänst. Och förpackningarna skulle vara moderna och ha en design som markerade detta.

Ska vi förstå Cardin ska vi inte se honom som en modeskapare utan en person som ville forma tillvaron på ett sådant sätt att den inte längre påminde om den gamla världen, om det som varit. Han fascinerades av rymdfärder, teknik, allt som innebar att människan skildes från naturen och det som var naturligt för henne. Han föredrog syntetmaterial framför bomull, linne, siden och sammet. Cardin ville klä oss i plast och plexiglas och försökte till och med lansera det egna syntetmaterialet ”Cardine”.

Det som föses ihop under beteckningen ”postmodernism” tillmäts en alltför stor betydelse som orsak till förfall, förfulning och åtföljande fördumning. Oftast är det en fråga om reflexer och reaktion på normer och traditioner – där finns ingen samlande vision av vad man ska ha istället, man vill bara ha något annat. Något nytt. Helst ett annat och nytt där man själv kan känna sig märkvärdig.

Jämför detta med Cardin, hans strävan efter det moderna tar sig mer formen av en ständig krigföring; ett exempel är hans försöks få bygga ett 60-våningars hus i stål och glas … i Venedig.

Han vill riva allt det gamla och bygga nytt, en värld där allt flyter och allt flyter lättare om vi inte är så där kantigt personliga och håller fast vid vad vi är.

Han anser att mannekängerna är för vita och franska och blir därför på 1960-talet den som är först med utomeuropeiska modeller. Han vill riva alla gränser, eftersom de gränsdragningar som finns tillhör det gamla, han vill erövra världen, då måste gränserna rivas och allt flöda fritt. Ju större och ju friare marknaden är – desto mer av den kan ett geni och en marknadsföringens mästare erövra. Han är den som skapar kollektioner av haut couture och ser till att den säljs på varuhusen.

När han ska marknadsföra sin första barnkollektion sker det med hjälp av alla trillingar i Paris.

Vare sig du är medveten om det eller inte lever du i en värld som Pierre Cardin väldigt mycket bidrog till att forma, och vill man bryta sig loss ur den bör man lära av hans energi och maniska arbete. Vad han än gjorde – öppnade restauranger i Moskva eller lanserade nya kläder genom en visning i Gobiöknen – så skapade han ändå varje arbetsdag i sitt liv ett plagg. Det var så det började – grunden för allt släppte han aldrig.

Och så sopade han kontorsgolven själv.

Städare var en onödig utgift.

(Och i programmet talade vi också om Julian Assange, mat i Pompeji, om svenska klaner är framtiden samt ICA:s satsning på multikulti-mat.)

Artiklar

Frihet & skönhet

Boris Benulic

Vi möter en modeskapare från 1800-talet som klär av vår samtid.

I går avlägsnades de sista restriktionerna för min husarrest och jag kunde börja röra mig fritt. Hur firar man detta?

”Vad vill du göra i dag när du får gå vart du vill när du vill?”, frågade Lina. Jag hade tidigare förklarat att jag kände en nästan obegriplig lust att gå på en utställning. Ingen speciell utställning, utan bara en utställning. 

Man får så underliga begär bakom murarna. Inför min första permission längtade jag oerhört efter familjen. Fullt begripligt. Men dessutom längtade jag efter att få åka rulltrappa. Mindre begripligt. Efter att ha psykoanalyserat mig själv kom jag fram till orsakerna bakom detta begär, men det skulle ge ett väl underligt intryck av mitt själsliv om jag redogjorde för dem.

När jag granskat utbudet av utställningar förklarade jag för Lina att jag ville till Thielska för att se utställningen om Augusta Lundin, sömmerskan som skapade Sverige första modehus. Jag såg på Linas min att hon först antog att jag skämtade, men när hon förstod att jag menade allvar antog hon istället att mitt förslag berodde på att jag trodde att hon skulle bli tilltalad av det. (Och eftersom hon varit mitt ankare under dessa år skulle jag glatt gått med på vad hon själv än skulle ha föreslagit.)

Men jag ville faktiskt se utställningen för min egen skull. Dels därför att den handlade om något som jag inte visste det minsta lilla om, det kändes så långt bort på något sätt. En mental semester från diskussioner om krig, filosofi, raser och religioner. Dels för att jag helt enkelt var tilltalad av bilderna på de vackra kreationerna. 

Hade jag vetat detta för några månader sedan hade intressanta  samtal kunnat utspela sig på Tre Bojor, typ:

X: Och vad är det första du ska göra när du blir villkorligt frigiven?

Jag: Gå och se en utställning med klänningar från 1910-talet.

Nej, förresten. Det hade nog istället varit den perfekta samtalsdödaren. Alla hade tystnat och koncentrerat sig på sina Budapestrullar eller bitar av mandeltårta medan de sneglade på varandra och tänkte att jag nog hade suttit för länge och att mitt förstånd – och vem vet vad mer - nu var förbrukat. Det hade krävts 20 strikta chins i gymmet för att visa att jag var som vanligt. Egentligen.

Augusta Lundin växte upp i en skräddarfamilj och lärde sig hantverket redan som barn. När hon öppnar en egen liten ateljé i Stockholm 1867 vid 27 års ålder hade hon redan många år i yrket.

På några årtionden skapar hon sig sedan en dominerande ställning i svenskt högreståndsmode, och blir även internationellt känd.

Jag vandrar runt mellan montrarna och beundrar dräkter och klänningar – inte därför att de bars av hovdamer och slottsfruar utan för skönheten i detaljerna; stenkolsknappar, fårbogsärmar, de dekorativa broderierna. 

Materialen; siden, sammet, tyll och satin i klänningar och jackor. Men samtidigt finns där de robust eleganta dräkterna för skridskoåkning eller ridning.

Augusta Lundins modehus fick det allt svårare att hävda sin ställning från 1920-talet och framåt. Demokratins genombrott, och moderniseringen ledde till det vi ser i dag när det gäller hur människor klär sig. Massproduktion och konfektion. Ständiga trendväxlingar.

Det betraktas som ett framsteg att många kan byta garderob två gånger om året och ersätta merparten av sina gamla massproducerade plagg med nya massproducerade paltor sydda i Thailand eller Kina.

”Alla har numera råd”, är det mantra som vi ska mumla.

De där garderobsbytena för att följa med i modets svängningar är dessutom nödvändiga då de undermåliga materialen framtvingar sådana byten; plaggen tappar efter en säsong den lilla form och struktur de hade vid inköpet.

Jag tänker på det när jag betraktar dräkterna som Augusta Lundin sydde upp för Blanche Bonde för mer än 100 år sedan. De har bevarat sin glans, lyster och form, som om de nyss godkänts efter den tredje provningen och nu var färdiga att bäras.

Det är vid åsynen av det man påminns om felen med moderniseringen.

Alla fick mer av allt.

Men ingen fick del av allt det sköna.

Till och med de rika i landet klär sig i dag som om de befann sig på ständig after-ski.

En verklig utveckling av det svenska samhället under 1900-talet borde inneburit att alla fick en del av det sköna, även när det gäller kläder.

I dag har vi evangelister för det hållbara samhället som äntrar predikstolen iförda kvartalets t-skjorta.

Men en verkligt radikal tanke är att alla istället skulle sträva efter att ha ett antal skräddarsydda plagg i sin garderob, oavsett sin roll i samhället. Plagg som uttryckte deras personlighet.

Plagg som varar i 100 år eller mer.

När vi åker hemåt funderar jag över att den första dagen i frihet inneburit att jag påmints om att vi alla numera är fångna i det fula.

Men ingen fångenskap varar för evigt. Skönheten finns ju där – bara vi tar den till vara.

Ofrihet är alltid självvald.

PS. I kvällens nyhetsbrev diskuterar jag vidare om Augusta Lundin, hennes verk, och om svensk industri och kultur. Prenumererar på mitt nyhetsbrev gör du här.

Artiklar

Pösmunkar och pösbyxor

Boris Benulic

Vad gör man inte för att hålla en del personer borta från skolan.

Det har blivit en hel del liv om att Jensens grundskola i Göteborg nu har förbjudit bärande av mjukisbyxor på skolans område.

Men ledningen vågar inte riktigt berätta varför.

Orsaken är att Göran Greider deklarerat att han trivs bäst i mjukisbyxor och flanellskjorta. 

Rektorn vill gardera sig mot någon lärare ska få för sig att bjuda in Greider för att denne ska berätta för eleverna om någon av alla de böcker han påstår sig ha läst, eller människor han anser sig ha mött.

Rektorn kan ju inte gärna gå ut och förbjuda Göran Greiders närvaro på grund av dennes skadliga åsikter – då skulle hela kultur-Sverige protestera och börja prata om Ungern och Polen.

(Ett annat sätt att hantera Greider är att läsa senaste numret av det digitala magasinet QLN där jag har en lång genomgång av Greiders tänkande och försöker förklara vilka behov han egentligen fyller. Inhandlar numret enkelt gör du här.)

Jag finner det ganska tilltalande att frågor om mode och stil börjar ta plats i politiken. En del kanske vill hävda att det har de alltid gjort – och hänvisar till T-shirts med tryck. 

Ni vet … alla de där tröjorna med Che Guevara, men även den andra sidan har ägnat sig åt sådana markeringar av vilken stam man tillhör. Ett utmärkt exempel på detta är det brittiska klädmärket ”Lonsdale”.

För några årtionden sedan började deras försäljningsavdelning undra varför deras T-shirts plötsligt börjat sälja så väldigt bra i Väst-Tyskland. Det visade sig att de var populära bland nynazister. Deras parti NSDA var ju förbjudet och man fick inte propagera för det. Men om man köpte en Lonsdaletröja med loggan på bröstet och gick med bomberjackan uppknäppt så syntes bara bokstäverna ”NSDA”.

Men som sagt, T-shirts eller kepsar med politiska budskap är egentligen bara ett bevis på att man inte har tänkt igenom var man står – och vem man är. 

Den tänkande människan har inget behov av att se ut som alla andra, den tänkande människan har en uppfattning om vem han eller hon är – och vad som därmed skiljer honom eller henne från alla andra – och låter detta ta sig uttryck i klädseln... utan att det bokstaveras på bröstet eller framhävs med en tryckt bild.

Att inte bry sig om sin klädsel, utan att göra en Göran-Greider och i alla sammanhang lufsa runt i mjukisbyxor och flanellskjorta visar att man inte tar ansvar för sig själv.  Och att man därför kanske ska undvika att ha åsikter om hur man ska ta hand hand om miljö, trafik, försvar, skola … eller vad det nu vara månde.