Artiklar

Robert Ygeman och Anders Mugabe

Boris Benulic

Ja, vad gör man när man nackat hönan som värpte guldägg?

Att Robert Mugabe kunde styra Zimbabwe så länge som han gjorde beror inte på hans brutalitet. De massakrer i Matabeleland med vilka han inledda sitt styre hörde faktiskt till undantagen.

Och man kan heller inte riktigt säga att han ”styrde” landet. Han satt på tronen, lovade alla allt de ville ha alltmedan kaos och den för tillfället starkes rätt rådde. En ”rätt” som ledde till mördade vita jordbrukare, exproprierade företag och ett land där till slut inget längre producerades.

Men Mugabe satt kvar i kraft av sin förmåga att flyta ovanpå, genom sin insikt om att om man låter alla kämpa om det som finns nära dem och som de kan komma över genom hot eller brutalitet – ja… då kommer ingen att ha tid, ork eller förmåga att ge sig på den som har den yttersta makten … alltså Robert Mugabe, den gamla, stora krokodilen. Anarkotyrannen.

Men även i Sverige breder denna form av vanstyre ut sig. Kanske är Anders Ygeman den person som oftast och effektivast tillämpar management-by-Mugabe.

Hos Ygeman finns den slöa, dästa valhäntheten – oviljan att bry sig … typ: ”Ja, men jag kunde inte hitta ett rum där vi kunde träffas så jag hade ingen möjlighet under de här månaderna att informera statsministern om att alla svenska körkortsdata fanns tillgängliga för främmande makt.”

Där finns oförmågan att förstå produktionens villkor – som att industriella anläggningar behöver elkraft … en oförmåga som leder till ointresse för att tvinga de underleverantörer som ska bygga överföringskapaciteten från norra till södra Sverige att leverera det de ska leverera på utsatt tid och i fungerande skick. Och när allt är på väg att rasa tar man pengar avsedda för annat för att lösa akuta problem och slippa rent rumänska elransoneringar.

Och nu ska minister Ygeman hantera den svenska postgångens problem. Det förslag som ligger kommer att innebära att i vissa kommuner kan man få vänta upp till en vecka på att få sin post.

Andelen post som skall delas ut inom två arbetsdagar minskar från 95 till 85 procent.

Tre procent av posten ska inte behövas dela ut ens inom fyra dagar … med lördagar och söndagar innebär det att en del får just vänta sex till sju dagar på sitt brev från försäkringsbolag, domstolar, sjukvården samt olika myndigheter där printad och postad information fortfarande ofta är det vanliga sättet att kommunicera.

Så är du gammal (och har svårt med digital kommunikation) och bor i glesbygd kan du sätta titeln eremit på visitkortet i Ygemans Sverige.

Den digitala kommunikationen brukar ofta anföras som lösningen på en del av de här problemen – men eftersom Ygeman också är digitaliseringsminister har flera myndigheter påpekat att bredbandsutbyggnaden inte går enligt plan. Förstås.

När Ygeman kritiserats för vad de nya villkoren för postgång innebär har han också sagt att ”marknaden” säkert kan komma med lösningar om behoven finns av att man får posten i tid om man bor i Åsele. 

Visst är det fascinerande att se att varje gång misskötseln av våra gemensamma tillgångar och verksamheter leder till kollaps av en tjänst … ja, då svarar sossarna (eller borgarna) att: ”Nema problema, ni har väl hört talas om marknaden! Den fixar det!”

Men med de skattevillkor och de regler som finns i dag för företagare och entreprenörer är det ju långtifrån givet att någon ger sig in på en marknad där de ser att det finns behov. 

Politiker och byråkrater missköter staten och den service den ska ge medborgarna, ett av sättet att få medel till detta är att pumpa skattekronor ur individer och företag … och det sker till den grad att till slut orkar inte vare sig individer eller företag agera på den ofria marknaden.

Och då … då kommer sådana som Ygeman och säger: ”Det där kan marknaden lösa”.

Det blir som i Zimbabwe där de vita fördrevs från de verksamheter de byggt upp, ibland mördades de också. Och när allt till slut kraschar – och kraschar ordentligt – då säger de som styr Zimbabwe att det kanske är läge att se till att de vita får tillbaka kontroll över jordbruk och företag. Men då är det lite för sent i många fall … de vita är döda eller har lämnat landet.

…

Dagsversen som illustrerar bilden kommer från Klot-Johans diktsamling ”I dag jag drömde”. Du som lyssnar på Radio Bubbla har sedan 2015 kunnat höra hans dagsverser i våra sändningar. Nu finns de äntligen i samlad och tryckt form … och du köper boken här

.

Artiklar

Vänsterns snöflingor och borgerlighetens pulvermos

Boris Benulic

"Man behöver aldrig analysera den konkreta verkligheten i vilken ordet ska användas utan det antas räcka med att man uttalar ordet för att verkligheten ska påverkas av dess magiska och positiva egenskaper, typ: ”Öppna era hjärtan”.

Kinas starke man Xi Jinping tillbringar mycket tid på resande fot, liksom många av sina landsmän. Jag är lite osäker på om detta i sig verkligen befrämjar fred och frihet.

På vänsterkanten håller man sig inte längre med idéer. Man har snöflingor. Ord, som liksom snöflingans vackra kristaller faller genom rymden och som man kan beundra innan de på grund av en liten och oväntad skiftning i temperaturen upplöses inför ens ögon.

Borgerligheten håller sig med pulvermosflingor istället för idéer. Det ger ju det som propageras en mer stabil och härdig konsistens. Pulvermosflingor kan ju röras ut i vad som helst; mjölk, vatten, antagligen även nyponsoppa och motorolja. Gott blir det inte i vilket fall. Men det går att ställa fram och säga ”hugg in” om man inte är alltför noga med vad som serveras.

De ideologiska pulvermosflingor som svensk borgerlighet oftast använder är ord som ”frihandel”, ”demokrati”, ”frihet”, ”öppna gränser”. Numera har ”resande” blivit populärt. Resande är liksom alltid bra. Det har ett värde i sig. Oavsett, när, var och hur. 

Liksom begreppet ”öppna gränser”. Man behöver aldrig analysera den konkreta verkligheten i vilken ordet ska användas utan det antas räcka med att man uttalar ordet för att verkligheten ska påverkas av dess magiska och positiva egenskaper, typ: ”Öppna era hjärtan”.

Maria Rankaa är en av dessa dessa utrörare av pulverflingor. Ställs hon inför ett problem går hon bara till skafferiet och hämtar pulvermoset och rör ner det i vad som nu finns tillgängligt.

Som i dag i SvD då hon förklarar varför det är viktigt att människor börjar resa igen:

”Det finns också en demokratisk aspekt av resande. Anti-demokrati och icke-resande går ofta hand i hand. Möjligheten för människor att resa och röra sig fritt skapar värden som är långt mycket större än de ekonomiska.”

Men … världen översvämmas i dag av kinesiska turister. Det senaste årtiondet har de kinesiska turistströmmarna ökat trots att Xi Jinping skärpt kontroller och förtrycket i landet. Jag kan lika gärna, med ett exempel hämtat från världens största land, hävda att ökat resande i ett land går hand i hand med ökat förtryck.

Och så där kan vi hålla på och diskutera ”resande”, och vi kommer att upptäcka att det finns inga som helst entydiga samband mellan hur mycket människor reser och ökad frihet för individen i en mer grundläggande mening.

Att hundratusentals svenskar tillbringar långa perioder i Thailand de senaste två decennierna kan jag inte se har gjort Sverige till ett bättre land … eller Thailand heller för den delen.

Att alla svenska hipsters under samma period ockuperat delar av Brooklyn månadsvis likt häckande tranor har likaledes inte påverkat Sverige positivt (snarare tvärtom).

Massturism, liksom alla företeelser som föregås av ordet ”mass-” innebär sällan något av godo.

Det Maria Ranka månar om är inte din och min frihet och vår möjlighet att utvecklas som individer.

Det som bekymrar henne är intäkterna för flygbolag, hotell, och alla de företag som involveras i utbyggnaden av flygplatser och snabbtågsbanor och det vore ju trevligt om det sades rätt ut istället för att framföras som omsorg om vår frihet och våra rättigheter.

Att människor flyger mycket får inte jorden att gå under som Greta Thunberg inbillar sig.

Men det får heller inte världen att bli en plats där människor utvecklas till starka och fria individer som Maria Rankaa påstår.

Det självklara sättet att hantera frågan om resande är att utgå från individen. Låt människor behålla de pengar de arbetat ihop. Sänk skatterna ner mot tio, femton procent. Då skapas den första och grundläggande förutsättningen för att människor genom egna val kan forma sina liv och till exempel välja hur och när de ska resa.

I dag har vi däremot en massturism vars förutsättning är människors behov av att fly från vardagen – och detta behov underhålls av att staten med skattemedel subventionerar satsningar på flygplatser, snabbspår och annat som kan underlätta för massflykt någon månad om året.

Och borgerlighetens tankesmeder är helt inriktade på krav som innebär att staten agerar på ett för deras uppdragsgivare önskat sätt: lagar ska stiftas eller undanröjas, och miljarderna ska rulla.

De vågar inte uttala tanken på att det där ska staten inte lägga sig i. Det löser marknaden själv.

Sicken borgerlighet man håller sig med i det här landet. Där verkar det myckna resandet inte ha hjälpt särdeles mycket för att utveckla tänkandet.

Artiklar

min värdighet eller allas lika värde?

Boris Benulic

Giordano Bruno, på sin tid en lika besvärlig filosof som Giorgio Agamben är i dag. Den senare lär dock antagligen slippa hamna på bålet.

Människor går omkring och sandpapprar sig själva hela tiden. Inte bara med ett P180 eller ett P120 sandpapper. Om det behövs är de beredda att ta till P12. Annars vet de vad som händer; någon annan kommer med rubanken och hyvlar till dem så de passar in. I värsta fall kommer någon med en såg.

Alla ska passa in.

Förr – och för tydlighetens skull menar jag inte tiden innan pandemin eller innan senaste säsongen av ”Gifta vid första ögonkastet” – utan ”förr” i meningen antiken eller åtminstone tiden fram till och med renässansen utgick människor från sig själva när de bedömde trovärdigheten i andras uppfattningar, krav, önskemål … eller avgjorde användbarheten hos olika tankesystem.

Vår historia innan moderniteten är fylld av exempel på människor som säger: ”Nej, jag vill inte. Far åt helvete.”

Vår historia efter det modernas genombrott är däremot fylld av människor som grubblar över vad alla andra tycker och anser så att de själva ska kunna säga: ”Ja, jag vill.” 

Den moderna individualismen är inte följden av att människor vet vilka de är och vad de vill.

Den moderna individualismen är resultatet av att människor inte vet vilka de är och vad de vill.

Från begynnelsen har människor haft tre yttre företeelser att förhålla sig till: religionen, marknaden och förnuftet.

Till marknaden vandrar man iväg för att sälja eller köpa. Det kan man förhålla sig till som individ; vad ska jag göra för att ha något att sälja? Vad behöver jag göra för att kunna köpa det jag behöver.

Religionen upprättar ett förhållande mellan allt det individen inte förstår och de seder och traditioner som präglar individens omgivning.

Förnuftet är sammanfattningen av utforskandet av naturen i vid mening. Det vi som ras faktiskt vet, även om all den kunskapen inte är begriplig för dig och mig.

Individens förhållande till religion, marknad och förnuft har tagit sig väldigt många uttryck genom historien och det skiftar givetvis med tid och rum.

Samspelet och motsättningarna mellan de tre sektorerna har spelat stor roll för västerlandets utveckling. Men vad vi ser är hur religionen och marknaden inte längre har en viktig roll. Enkelt uttryckt – du tror inte att du behöver gå till kyrkan eller till marknadsplatsen. Det är exempelvis vida viktigare att du vet hur du hanterar bidragssystem och lånemöjligheter och att du tycker ungefär som alla andra än att du lägger dig vinn om att ha något att sälja (om inte annat din arbetskraft, en förnämlig vara för övrigt).

Att du som individ har ett förhållande till marknad och religion innebär att du försöker förstå dig själv och utvecklas.

Om förhållandet avbryts blir du ensam stående inför vad av samhället definierats som ”förnuftet”, den vetenskapliga sanningen. Och det är inte längre ett förnuft som utgår från metodiskt insamlade och bearbetade iakttagelser, förnuft i dag kan vara vad som helst. Kvällstidningarnas relationstips eller snusförnuftigheter som stönas fram av den som leder ett yogapass eller … det vi ser nu: medicinteknokraternas, hälsobyråkraternas och läkemedeslidnustrins anvisningar om hur vi ska leva våra liv.

Och de flesta sträcker vapen och försöker förstå dessa regler och anvisningar (vilket inte är så lätt, om inte annat för att de tenderar att skifta samt motiveras på olika sätt från dag till dag)

Vi står inför ett komplex av intressen som uppenbarligen vet vad det vill.

Mot det står människor som ofta inte ens längre funderar på vad det innebär att vara människa.

Och religionen och marknaden har givit upp kampen om att spela en roll.

I dag förs en strid om vilken sorts regler som ska tillämpas under pandemin. Många är oense.

Men de flesta för debatten från fel utgångspunkter, vare sig de är för eller mot stränga restriktioner.

En av de mycket få som vågat ifrågasätta själva grundvalen för de åtgärder de flesta politiker och medicinska experter genomdrivit under pandemin är den italienska filosofen Giorgio Agamben.

Han utgår från frågan om mänsklig värdighet, och vad det egentligen innebär att vara människa.

Självklart har han mötts av hårda angrepp i debatten.

(Den som vill läsa mer om Giorgio Agamben och frågan om mänsklig värdighet, religion, marknad och hur den medicinska vetenskapen tar plats som något som dominerar våra liv får gå till menyn och "Boris Bulletin" och beställa mitt dagliga nyhetsbrev. Sju dagar i veckan grubblar jag över en mängd märkliga ämnen; irländsk sentimentalitet, Hitlers och Stalins konstsyn, Floridas blå bin, invandring, mat … och en massa annat.

Och i dag blir det alltså Giorgio Agamben och frågan om människans värdighet … vilket är något helt annat än det där ”lika värdet” som det tramsas om i svensk debatt.)