Remedios Varo: "Skapandet av fåglar" (1957). Min nuvarande smak för surrealistisk konst kan nog förklaras av de senaste veckornas sjukdomstillstånd ... men antagligen också av mitt återinträde i nyhetsflödet.

Det tjatas obegripligt mycket om vad vi kan och måste lära av den här pandemin. Och det tyckande skiktet i samhället arbetar hårt med att propagera för mer medel till just den form av verksamhet som håller dem själva med sockerlösning så att de orkar informera, kommunicera och framföra åsikter … och det de gör nu är att förklara för oss andra hur den verksamhet som är närande för dem också är livsviktig för oss.

Vilket förstås innebär att du dagligen kan läsa om att pandemin lär oss att vi ska satsa på dagis, teater, fossilfri ståltillverkning, hjälpmedel för handikappade, linbanor, bönpasta … listan är oändlig. Jag utgår från att de som propagerar för kostnadsfria tamponger och obligatorisk simundervisning numera också gör det med hänvisning till pandemins lärdomar.

Lite fascinerande är det att många anser sig kunna dra vittgående slutsatser om hur samhället behöver förändras med utgångspunkt från pandemin … när det samtidigt uppenbarligen är så att de som ägnar sig åt de medicinska vetenskaperna har lite svårt att bli överens om vad det är för sjukdom vi står inför, hur den ska hanteras, botas och förebyggas.

Det är som om förslagsställarna på samhälleliga åtgärder lägger upp taktiken inför en match innan de vet vilket lag de ska möta (å andra sidan har ju just det hänt både en och två gånger i svensk idrottshistoria … så varför inte i det här fallet också …).

Men det kanske mest märkliga bidraget till genren ”nödvändiga lärdomar av pandemin” lästa jag i morse på DN Debatt. Där var det de två professorerna Bo Rothstein och Lennart Levi som under rubriken ”Pandemin visar på behovet av förändrad högskoleutbildning” förklarade att:

”Den högre utbildningen måste nu ta sitt ansvar för att i utbildningen av framtidens makthavare bryta med tendenser till anpasslighet i stället för kritisk tänkande, grupplojalitet i stället för samhälleligt ansvarstagande, kortsiktighet och destruktiv ekonomism i stället för ett perspektiv grundat på en genomtänkt etik.”

Men när unga människor kommer till högskolan har de redan formats av det svenska samhället i två årtionden – eller mer. Vi kan i det här fallet lämna frågan om vad det innebär för deras förmåga att att läsa, skriva och räkna och istället koncentrera oss på det Rothstein och Levi vill diskutera; alltså hur högskolan ska forma självständigt tänkande människor och ledare.

Framtidens ledare kan bara växa fram i ett samhälle vars grundval är respekt för arbete och kunskap, och där familjen är den grundläggande enhet som garanterar samhällets stabilitet … och flexibilitet (för alla, även dem som inte ingår i en familj). Ledare formas och utvecklas i samspel med andra människor, ett samspel som äger rum inom ramen för meritokratiska, hierarkiska strukturer som premierar intelligens, flit och integritet.

Ser det svenska samhället ut på detta sätt i dag?

Nej.

Och då spelare det ingen roll om Rothstein och Levy får fullmakt att skapa en ny ordning på universiteten.

Ledare föds och fostras i den verkliga världen. I arbete, familj, föreningar, skola. 

De fostras inte i vår nuvarande vi-måste-alla-tycka-lika-och-ni-ser-mig-väl-nu-och tycker-om-mig-kultur. Ledare blir de som förmår gå mot denna kultur.

Ledare kläcks inte på högskolor.  Ledare formas inte i en framtida miljö som den Rothstein och Levi beskriver där det är så att:

”… nästa generation beslutsfattare lär sig tänka kritiskt, etiskt och i system med fokus på mänsklig välfärd och planetens överlevnad. Ett sådant nytänkande, med bas i FN:s enhälligt antagna Agenda 2030, måste nu komma att prägla läroplaner och kursinnehåll.”

Luta dig bakåt. Fundera på ditt liv. Vad du vill ha ut av det. Grubbla på hur Sverige ser ut. Känner du då att du längtar efter framtida ”beslutsfattare” formade av ”FN:s Agenda 30”?

Grattis i så fall, och kul för dig.*

Vi andra får nog dock se oss om efter ledarskap och klokskap på annat håll.

Högskolorna ska ägna sig åt att ge dem som studerar där kunskaper så att de kan bygga gigantiska broar, bota cancer, ta oss till Mars och vidare.

De framtida ledarna däremot – eller ”beslutsfattarna” för använda Rothsteins och Levis favorituttryck –  lär slipas och formas annorstädes.

*Det helt verklighetsfrånvända i professorernas förslag framgår till och med att två längre nyhetsinslag i statstelevelevisionens nyheter denna vecka. 

Det ena handlade om hur Kina bryr sig föga om FN:s Agenda 30  och det andra handlade om at Indien bryr sig lika lite om denna agenda.

Men i Sverige ska vi programmera framtida ”beslutsfattare” efter denna agenda.

Kan man under lugna förhållanden under åratal inte hitta ett ledigt, säkert sammanträdesrum ska man väl inte anförtros att under kristider få rätt att okontrollerat kontrollera medborgarnas offentliga rum.

”Om följderna av dåligt styre” ingår i en serie fresker som målades av italienaren Ambrogio Lorenzetti 1338-1339. Tio år senare dog han under pesten.

Att Stefan Löfven och hans närmaste nu ser till att få extraordinära befogenheter har diskuterats en del på principiella grunder de senaste dagarna.

Det är att göra frågan onödigt komplicerad.

Kommer ni inte ihåg …

För tre år sedan var det ett visst liv om att ledande socialdemokratiska politiker i regeringen och dess stab … som Anders Ygeman, Anna Johansson, Peter Hultqvist och Ann Linde agerat slött, ointresserat och nonchalant när de fått veta att Transportstyrelsens hela databas kontrollerades av företag som inte var kontrollerade och att även säkerhetsklassade uppgifter borde vara tämligen lätt tillgängliga för främmande makt.

Stefan Löfven drogs aldrig in i det hela eftersom hans hord började agera som hird och för att skydda honom förklarade att de inte hade kunnat informera sin ledare om situationen eftersom en lämplig lokal för att lämna sådan information inte hade kunnat uppbringas. Någonsin.

Det hela slutade med näsknäppar åt Anders Ygeman och Anna Johansson som fick lämna taburetterna. Ygeman är redan tillbaka, nu som minister för bland annat IT-frågor.

Ann Linde som fick kritik av konstitutionsutskottet bestraffades av sitt parti med att bli utrikesminister.

Peter Hultqvist och Stefan Löfven vandrade vidare oberörda.

Som sagt … låt oss strunta i de principiella frågorna … vill vi av praktiska skäl ge dessa personer utökade befogenheter?

Kan man under lugna förhållanden under åratal inte hitta ett ledigt, säkert sammanträdesrum ska man väl inte anförtros att under kristider få rätt att okontrollerat kontrollera medborgarnas offentliga rum.

PS. Den som bli fick socialdemokraternas syndabok var statssekreteraren i statsrådsberedningen - Emma Lennartsson. Hon tog på sig skulden och avgick.

Vad hon gör i dag? Hon är Magdalena Anderssons högra hand och har det direkta ansvaret för alla de ekonomiska stödpaket som ska hålla hushåll och företag flytande under pandemin.

…………

*Rubrikens utgår från ett citat av den tyske filosofen Ernst Bloch; "När man inte har auktoritet behöver man makt". Det är en del i hans resonemang om hur auktoritet växer ur ett sammanhang där man i verklig mening är en representant för en grupp, ett skikt eller en klass - detta står i motsättning till dem som i det demokratiska samhället strävar efter att få politisk makt genom att säga sig företräda så många som möjligt. Som vi sett de senaste årtiondena - även i Sverige - leder ett sådant manövrerande till svaga institutioner, ryggradslösa politiker utan verklig auktoritet … och de kan bara lösa situationen genom att försöka skaffa sig makt som inte är underställd andras kontroll. Den som har auktoritet utövar sitt styre i ett organiskt sammanhang.

Den som låter sina handlingar styras av vad som kan ge majoritet i ett val och inte efter vad som är bäst för nationen kommer till slut att vara tvungen att vända sig öppet mot nationen … och har egentligen gjort det redan tidigare … i Sveriges fall genom attacker på kultur och traditioner.