"Glöm cancer, krig, svält och att Lotta på Liseberg ska läggas ner av Tv4. Den stora frågan är ju hur man hanterar att maken går fram som en skördetröska bland vajande kulturkvinnor som bara väntar på att få fällas, medan man själv måste flänga mellan möten på Penklubben, Det är tydligen livets stora gåta …och problem. Och Pleijel har tydligen lösningen."

Målningen är prerafaeliten Simeon Solomons ”Ung man underhåller damer med en berättelse” (1870). Tre år efter målningen gjorde Solomon en George Martin och greps för otukt med en man på en offentlig toalett. Gick dock inte lika bra för Solomon – han slutade sina dagar på fattighus. Det infällda fotot med ett ungt par visar Pleijel&Zaremba i begynnelsen.

Du och jag lever i ett universum.

Det expanderar ständigt.

Men nu ska jag avslöja något.

Det finns det ett universum till – det kännetecknas av att det är mycket mindre än vårt, och dessutom hela tiden krymper.

Detta krympande universum befolkas av individer som på olika sätt ägnar sig åt kultur. 

Nu har en av detta lilla universums äldsta ännu aktiva invånare utkommit med den tredje delen i sin memoarsvit – och Agneta Pleijels ”Sniglar och snö” recenseras med vederbörlig vördnad i P1:s Kulturnyheter, där Lina Kalmteg andaktsfullt återger huvudpunkterna i berättelsen:

”Kvinnan i boken blir mamma och den första kvinnliga kulturchefen på Aftonbladet.”

”Det handlar mycket om den stora kärlen M (Maciej Zaremba), han som får barn med en annan kvinna kort efter att han och Pleijel gift sig.”

Kalmteg berömmer Pleijel för hennes ”befriande hänsynslöshet” mot nu levande personer och avrundar med:

”Den nu 83-åriga Agneta Pleijel utbrast nyligen i en intervju att hon har en författardröm om att vara universell, och det lyckas hon med på ett beundransvärt sätt”.

Alltså, en skildring av ett instängt liv i ett kluster av ”intellektuella” som knullar runt och går på ”plågsam psykoanalys” betecknas som ”universell”.

Frågan är om det egentligen ens rör sig om ett litet och krympande universum som är parallellt med vårt eget; det rör sig kanske snarare om en asteroid befolkad av en självupptagen ras som tror att de är vårt universums härskare … eller som Gunilla Brodrej uttrycker det om boken i Expressen:

”Pleijel kan ha svaret på livets stora gåta”.

Glöm cancer, krig, svält och att Lotta på Liseberg ska läggas ner av Tv4. Den stora frågan är ju hur man hanterar att maken går fram som en skördetröska bland vajande kulturkvinnor som bara väntar på att få fällas, medan man själv måste flänga mellan möten på Penklubben, Det är tydligen livets stora gåta …och problem. Och Pleijel har tydligen lösningen.

Det som förtrollar Brodrej är att:

”… framför allt får läsaren ta del av den närmaste chockerande beskrivningen av att leva med M, som inte är förmögen att välja mellan henne och andra kvinnor. Hon är nämligen inte den enda kvinnan som tycker att han nästan är ”oanständigt vacker”. Han är liksom hjälplöst kär i flera.”

Agneta är hjälplöst kär i Maciej – Maciej är hjälplöst kär i flera andra, och faller andan på sätter Maciej barn till världen med andra.

Agneta och Maciej lever fortfarande ihop. Agneta intygar i intervjuer att Maciej tar bra hand om henne efter hennes stroke.

Men … det här är inte litteratur som är ”universell” litteratur.

Det är litteratur som berättar om en synnerligen begränsad erfarenhet, om hur kulturkvinnor lever ett miserabelt liv eftersom de för karriärens skulle måste hålla sig till kulturmän. Det säger inget om män och kvinnor i allmänhet, det säger bara något om hur svårt det är för de små liven i kultursfären att upprätta normala parrelationer eftersom både män och kvinnor där oftast, och i första hand, drivs av sin vilja att synas, se, höras och uppskattas, inte av den de lever med, utan av alla andra. 

Vad rör det dig och mig? Visst finns det en skvallereffekt som är intressant, men det blir inte stor litteratur för det. 

Det översvallande berömmet från recensenter kommer sig av att de får tröst av Pleijel,  hon bekräftar för recensenten att så här är livet.

Men riktigt så illa är det ju inte för de flesta som inte tillhör kultursfären.

Men verk som denna memoar skapar ändå problem i världen utanför kultursfären eftersom den lanseras som en ”stor kvinnoskildring” – därmed bidrar boken till en kultur där normala kvinnor och mäns strävan efter ett bra liv tillsammans osynliggörs – och Agnetas och Maciejs blir det normgivande; och den dagen anrikad narcissism av deras slag blir ett allmänt problem i samhället … den dagen börjar vårt eget universum också att krympa.

Det är i samhällen där uppgivenheten breder ut sig som man letar efter enskilda personer som syndabockar.

Obduktionen (Enrique Simonet 1890).

Ett knarkarpar i Norrköping har kunnat ta sitt eget barn av daga med aktiv hjälp från myndigheterna. Till och med på Aftonbladets ledarsida blir de lite griniga vid tanken på det och toppar med rubriken: ”Sparka de ansvariga för Lilla Hjärtats död”.

Skribenten vill se huvuden rulla, eller vad som är motsvarigheten till det i dagens Sverige. Att ”sparka de ansvariga” byråkraterna innebär väl därför att de får lämna sin tjänst med ett avgångsvederlag.

Det är uppenbarligen en dag för ansvarsutkrävande på kvällstidningarnas ledarsidor när det gäller hur vård och omsorg sköts.

För på Expressens tycker att man att det är ”skandal” att en del äldre klassats in en grupp som som ska betraktas som dödsdömda om de får covid-19 och som därefter får minimalt med hälp och lindring.*

Maciej Zaremba skildrar utmärkt i DN en av de grundläggande förutsättningarna för detta: hur man i Region Stockholm tillsätter den socialdemokratisk yrkespolitikerna som Christoffer Bernsköld som ansvarig för all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen. Han var den sökande till tjänsten som hade minst kompetens.

Vad är Expressens slutsats?

”Äldreboendena behöver ett sjukvårdslyft.”

Kraftfullt eller hur?

Vare sig AB eller Expressen är i närheten av att kunna tänka tanken att det inte räcker med att sparka en eller två byråkrater.

När det gäller ”Lilla Hjärtat” måste vi väl rimligen vilja straffa alla inblandade i processen; alla de personer i socialtjänsten och rättsapparaten som deltog i att återförpassa barnet till ett nedskitat helvete med kanyler, piller och droger.

Eller?

Och måste vi inte börja ifrågasätta själva det system och de strukturer som ger dessa människor makt över andra?

Vad är det grundläggande felet?

Och kan vi verkligen nöja oss med att säga att det är fel på den och den byråkraten?

Och är det verkligen bara fel på statsapparaten och rekryteringen till dess kommandopositioner på olika nivåer?

Begrunda det här citatet ur Expressens ledare:

”Det har saknats grundläggande hygienrutiner och kanske kompetens att ignorera idiotiska riktlinjer.”

Märk väl. ”Grundläggande” hygienrutiner. Det kan bara tolkas som att personalen inte bryr sig om att ens tvätta händerna.

”Kompetens att ignorera idiotiska riktlinjer” innebär i praktiken att den här typen av samtal utspelat sig:

”Gamla Lisa på rum 17 har fått mycket svårt att andas och hon har panikångest och väldigt ont.”

”Jaja, du kan väl riktlinjerna. Hon slutar snart att andas och då har hon heller inte panikångest eller ont.”

Märker inte Expressens ledarskribent den obegripliga motsättningen i sin egen beskrivning av situationen på äldreboenden?

Först beskrivs personalen som så tröga i huvudet att de inte fixar det här med att se till grundläggande hygien sköts.

Därefter beskrivs de som nitiska läsare av sjukvårdsdirektiv – och det är därför de låter gamla dö under plågor.

Ibland bryr sig samma personal inte alls (tvättar inte händerna), ibland bryr de sig väldigt mycket (läser direktiv väldigt ordentligt och följer dem). Det går inte ihop.

Enda sättet att få det här att gå ihop är att tänka sig personal som egentligen inte bryr sig utan alltid följer minsta motståndets lag.

Men är verkligen alla vi andra, som inte är direkt inblandade utan skuld?

För några månader sedan avslöjade Eskilstuna-Kuriren delar av det Zaremba nu berättar.

Rullade några huvuden? Blev det demonstrationer?

Kommer det att bli det efter Zarembas artiklar?

Nej, alla nöjer sig med att mumla.

Det räcker inte med bättre direktiv för hur vården ska fungera.

Det behövs direktiv för hur man botar ett sjukt samhälle.

*Nej, det är inte så att jag tror att alla de tusentals äldre som dött under coronan kunde räddats. Kanske kunde ingen alls ha räddats.

Men det är ju inte det frågan gäller utan om under vilka förhållanden människor i vården ska gå hädan.