Nu vill liberalerna skotta in 14 miljarder i skolan för att alla ska lära sig svenska.

Om man kommer till ett nytt land där man fått en fristad är det första man gör att lära sig det nya landets språk och man ser till att barnen lär sig det.

Om inte den viljan finns, om man inte har den grundläggande anständigheten att lära sig det nya språket – då hjälper det inte ensmed 140 miljarder kronor mer till skolan.

De som kommer till Sverige är omgivna av det svenska språket, även om de bor i Rosengård eller Botkyrka. Om svenska treåringar kan lära sig nästan obehagligt bra engelska genom att se på TV och vistas på internet så … ja, ni förstår.

Ett utmärkt tecken på hur det mentalitet och debattklimat i Sverige förändrats är den här kolumnen jag skrev i Metro för 20 år sedan.

Efter den hörde rätt många av barnens lärare och dagispersonal av sig och tackade och sa ungefär att det var ett ord i rättan tid. Andra föräldrar uttryckte samma ståndpunkt.

Men nu? 

Nu antar man att allt beror på att det skottats in för lite av skattebetalarnas pengar i skolsystemet.

Texten kan väl också vara bra läsning för dem som underligt nog tror att jag ändrat hållning i de grundläggande och viktiga frågorna. Och texten gäller förstås oavsett föräldrarnas härkomst.

Föräldrarna tar för litet ansvar

Måndag 11 juni, 2001

Varannan vecka kommer det en ny larmrapport om hur illa ställt det är i skolan. Allt fler av dem som lämnar grundskolan kan inte läsa, skriva eller räkna.

  Snart får man väl godkänt om man kan knyta skorna själv. Att snyta sig när man är snorig innebär ett VG.

  Men det mest märkliga med alltihop är förklaringarna till att skolan i dag producerar analfabeter. En del förklarar det med skolans bristande resurser. Men det är ju rent nys. Den svenska skolan har bäst resurser i världen. Bra lokaler, bra böcker, datorer, internetuppkopplingar och fungerande skolbespisningar. Visst finns det brister — men inte jämfört med resten av världen. Förvisso har inte alla den allra senaste historieboken eller skolatlasen med rätt gränser utritade — men det kan väl inte förklara att de inte kan läsa? Abc-böcker och ”Första läseboken” har väl alla?

  Efter revolutionen på Kuba genomfördes en alfabetiseringskampanj. Alla skulle lära sig läsa och skriva, och man lyckades på tre år, med urusla resurser och med oskolade lärare. Man satt i plåtskjul och ritade upp alfabetet på jordgolvet. Varför är det tvärtom i Sverige? Med bra resurser och utbildade lärare får vi i stället analfabeter som resultat.

  En del förklarar det hela med att det är fel på läroplanerna. Också rent nys. Det spelar väl ingen roll vad som står i en läroplan? Läsa, skriva och räkna är ju elementärt. Det lärde man ungarna i Bosnien under brinnande krig, det lär man ungarna i Uganda och Pakistan. Så varför inte i Sverige?

En del menar att det är lärarnas fel, att de inte är duktiga nog. Också nys, för lärare kan inte trolla. Och det krävs trolleri i dag för att skapa intresse för undervisningen hos eleverna, för att så många av dem inte har folkvett nog att sitta stilla under lektionerna, och lyssna och lära. För det stora problemet i sammanhanget nämns ju aldrig.

  Föräldrarna.

  Man undrar hur det är ställt med de föräldrar vars barn går ut nian som analfabeter. Har föräldrarna under nio år inte märkt att deras barn har problem? Om föräldrarna är så oengagerade i sina barn, så finns det inget skolan eller lärarna kan göra.

  Men politikerna tiger i denna fråga. Föräldrar är ju väljare, och då kan man inte gå ut och säga: En hel del av er är extremt usla föräldrar — därför har vi problem med skolan. För även en förälder som är för lat för att bry sig om sina ungar kanske masar sig i väg till vallokalen för att rösta mot den politiker som har ställt krav på föräldern.

  Och lärarna vågar inte ställa krav på föräldrarna för att då kommer delar av föräldraskocken att vandra i väg till rektorn och klaga på läraren.

Så låt oss vända på debatten och säga så här: Samhällets uppgift är att tillhandahålla anständiga lokaler och personer som förmedlar kunskap. Föräldrarnas uppgift är att se till att barnen sköter sig i skolan — att de inte skolkar, att de kommer i tid, att de gör sina läxor och att de sitter tyst och stilla.

  Om någon vandrar ut ur skolan som analfabet, så är det inte skolans eller samhällets fel — det är förälderns. För det är ju mycket enkla saker vi talar om — att lära barn läsa, skriva och räkna. Det klarar man själv vid köksbordet på kvällarna om man bryr sig.

  Så låt oss slippa de här stora, stora debatterna om skolans budget, läroplanens utformning eller lärarnas utbildning. Det är bara rök och speglar som döljer det verkliga problemet: att politiska partier och folkrörelser inte vågar ställa krav på de medborgare som är föräldrar, och kräva att de tar sitt ansvar.

....

Och den som vill läsa alla mina Metro-krönikor i samlad form kan beställa dem här.  220 krönikor och nästan 800 sidor. 

* Rubriken är ett citat av den amerikanske anarkisten och miljökämpen Edward Abbey.