Rysk politik börjar likna en saga ... mystiska gifter och trollformler.

Jag är äntligen bortkopplad från alla apparater med syrgas och mätinstrument … och istället har jag kunnat koppla upp mig till den digitala etern … och därför är Radio Bubbla tillbaka efter sitt uppehåll.

I går var nekrologerna så många att de fick en egen avdelning, och vi mindes:

• Rush Limbaugh – vulkanen som fortsatte ha utbrott ända tills dess att det amerikanska medielandskapet var helt förändrat, och den politiskt korrekta tråkradion begravts i lava och aska

• Chick Corea – jazzmusikens motsvarighet till Tom Cruise

• Frank Baude – den svenska kommunismens siste mohikan, han skalperade alltid verbalt fanflyktingar – oavsett om deras politiska avvikelse skedde i talarstolen eller sängkammaren

• Lars Norén – hatade familjen, trodde missbrukare, brottslingar och sinnessjuka var i besittning av en för andra förborgad sanning, förstod till slut inte ens sig själv, lästes av ingen förutom (kanske) av dem som var tvungna att recensera honom

Och eftersom vi ändå var inne på ämnet avlidna kändes det naturligt att ägna några ord åt årsdagen av Olof Palmes avdagatagande och påpeka att det i år var första året som det inte pågår en utredning i ärendet … fast man kan å andra sidan undra om det egentligen inte varit på det sättet i rätt många år, kanske att det till och med varit så hela tiden.

Och så försökte vi förstå varför media och politiker i väst bryr sig så mycket om Alex Navalnyj, trots att nästan ingen i Ryssland gör det. 

Navalnyj har ju förklarat att han fått stora filosofiska insikter genom att läsa Harry Potter … innan ni gör er lustiga över det ska ni kanske påminna er själva om att Sverige har en statsminister var stora läsupplevelse är Ulf Lundells ”Jack” som han läste fem gånger, och dessförinnan hade vi en statsminister som ljudade sig igenom Camilla Läckbergs verk. 

I svenskt kulturliv blir besvärliga personer först riktigt användbara i och med sin bortgång.

Nekrologer i det svenska kulturlivet är väl till sin karaktär inte så mycket minnesord om den hädangångne och dennes betydelse, som en möjlighet för den som skriver eller talar att lyfta fram sig själv.

Först talar man om den avlidnes genialitet, sedan förklarar man hur man själv transformerats av den dödes verk och gärning. På så sätt kan man själv återuppstå i ny, ädlare och visare skepnad, smord till storhet med hjälp av stoftet från den hänsovne.

Ett exempel på detta är Jonas Gardell som i Expressen skriver:

”Jag var rädd för honom. Och jag ville bli älskad av honom. Ville få hans godkännande. Faktum är att jag ville bli knullad av honom.”

Den brunstige Gardell följer upp med:

”Något år senare jobbade jag som hemsamarit på Kungsholmen och på Ica Kungsholmstorg stod Norén plötsligt bakom mig i kön till kassan. Jag förstår att det inte är okej, men jag vände mig till honom när vi samtidigt packade våra varor. Jag stammade, starkt rodnande, att han var helt fantastisk och om han ville, kunde vi inte, snälla, men kanske vi kunde gå hem till honom och knulla?

Han hade mjuk röst, svarade tyst men vänligt, och han log faktiskt när han sa nej.

Fan, jag hade velat bli penetrerad av Lars Norén.”

Man förvånas inte över att Lars Norén några år senare skrev en roll speciellt för Gardell som skulle gestalta en: ”babblande psykopat”.

I Aftonbladet passar Lidija Praizovic också på att bli smord för egen hand med den dödes aska.

Även hon har ju känt Lars Norén. Bekantskapen börjar med att hon skriver en text där hon kalla Norén ”gubbe” och deklararer att hon inte vill skriva som denne (som om hon skulle kunna även om hon ville.)

Norén hör av sig och frågar vänligt om de inte kan träffas och prata. Ett möte blir av med Norén, Praizovic och den också inbjudna Dimen Abdulla.

Norén vill veta vad de har för tankar om teater. Om de fick bestämma, vad skulle de vilja göra?

Praizovic berättar:

”Jag minns att vi babblade på om sprutande orgasmer live på scen.”

Kanske inte så nyskapande, det är ett gammalt koncept på illegala porrklubbar.

Efter det är kontakten mycket begränsad.

Han mailar ibland uppmuntrande. Hon svarar ”kort och artigt”.

Det beror förstås på att vi då befinner oss i en period där Norén inte längre är en kungamakare i svensk teater. Hans förakt, för att inte säga hat, mot kotterierna gör att han ständigt river upp de strukturer som finns omkring honom, de strukturer som behövs om man vill ha makt eller göra karriär. 

Praizovic behöver en stadig stege att klättra på. Det Norén erbjuder är lektioner i bouldering.

Nu rör sig inte Norén längre. Då passar hon på att kliva upp och ställa sig på honom.

Obegripliga är också alla dessa hyllningar från svenska skådespelare som berättar vad Norén betytt för dem. Hur han som person – eller möjligheten att få spela hans pjäser – ”transformerat” dem (väldigt ofta talas det i minnesorden om just ”transformation”, eller hur han ”förlöst” dem) – inte bara som skådespelare utan också som människor.

Men det är lögn.

Begrunda några av de karriärer som nådde sina höjdpunkter i Norén-uppsättningar: Michael Nyqvist, Peter Andersson, Thomas Hanzon, Shanti Roney, Göran Ragnerstam. 

De har aldrig varit bättre än i Personkrets 3:1. Där visade de sin kapacitet. (Jag skulle kunna ytterigare 30 exempel. Minst.)

Och det var väl då de ”transformerades”.

Inte till det bättre i alla fall.

Sedan dess har de medverkat i oändligt långa svenska deckar- och thrillerproduktioner, de har sålt sin förmåga.

När dessa och andra skådespelare hyllar Noréns betydelse för dem själva låtsas de heller inte om den glödande kritik Norén riktar mot dem i sina dagböcker; för hur de förfallit i sin skådespelarkonst – inte bara genom att de deltar i ”Beck 47” eller ”Wallander 79” utan också när de står på Stadsteaterns eller Dramatens scen.

Inte var jag överens med Norén om mycket, men han var aldrig en örontasslare och trappspringare … som de som i dag hyllar honom.

I en tid då intellektuella sörjer att de inte är svarta eller omskurna är det dags att börja fundera på vad som är förutsättningen för rationellt tänkande. För bara ett sådant tänkande kan göra att vi överlever.

Den mexikanske konstnären Leandro Izaguirres ”Tortyren av Cuauhtémoc” (1893) framställer den tortyr Cuauhtémocs utsattes för av Cortez för att han skulle avslöja var rikets guldskatter fanns gömda. Han var den siste aztekkejsaren och äras i dag i Mexiko för sitt mod och sina personliga egenskaper. Gator, torg och skolor är döpta efter honom. Det är alltid ett av de populäraste pojknamnen. En del mexikaner hävdar att de kan räkna sig till den siste aztekkejsaren ätt. Men, misären är inte mindre i Mexiko i dag för det.

Det finns en gammal, och obegriplig tankegång, som utgår från att lidande förädlar människan.

Hugg och slag, och närhet till död och pina antas då dessutom göra dig klokare.

När Elisabeth Åsbrink i DN beskriver hur Lars Norén är lite putt för att han inte är jude är det just ett exempel på detta. Norén förklarar för Åsbrink:

”Det finns sånt som jag inte förstår, inte kan förstå, eftersom jag inte tillhör ett folk som förföljts i över 2 000 år. Det finns hemligheter som jag känner mig utanför. Det kan fylla mig med sorg.”

Men varför inte leta upp folkgrupper som förföljts längre än 2000 år?

Det finns bergsfolk i Sydostasien som inte haft det så kul oavsett vem som haft makten i omgivningen.

Jag är inte säker på vilken visdom de har att förmedla till oss, men Norén kanske kan försöka bli upptagen i en av deras stammar.

Eller varför inte något av indianfolken som närmar sig utplåning i Amazonas?

Eller varför inte fördjupa sig i vad som finns kvar av kulturer som försvunnit genom krig eller naturkatastrofer? Norén kan väl dra till Pompeji och sitta och vrida och vända på etruskiska krukskärvor för att förstå mer av tillvaron.

Man skulle kunna avfärda Noréns gnäll över att han inte är jude som Skalle-Lars vanliga poserande och strävan efter att framstå som ett geni ingen riktigt förstår – det är därför han önskar att han kunde räknat sig till någon av Israels stammar (fast vem vet – västvärldens självömkande kaféintellektuella är kanske en av de förlorade judiska stammarna, evigt på drift mellan kaféborden sedan den assyriska erövringen och de följande deporteringarna 722 f. Kr).

Synen på judarna som ett hyperintelligent folk på grund av att de fått lida har banat väg för den nutida identitetspolitiken. När svarta hävdar att de vet mer om Afrikas historia eller slaveriet i USA därför att de är svarta är det ett uttryck för samma idé som Norén ger uttryck för. Ingen svart visste eller vet mer om slaveriet i USA:s sydstater än Eugene D. Genovese. Men han var väldigt vit, kom från en italiensk familj och växte upp i Brooklyn.

Kunskap skaffar man sig genom studier och genom att tänka.

Inte genom att känna och uppleva. Eller lida.

Inget talar för att en svart människa i Detroit i dag i sig vet mer än andra om slaveriet, och dess följder, bara för att hans farfarsfarsfarsfar piskades och såldes uppför floden.

Det är att göra svarta, vita och varje annan tänkbar hudfärgsschattering en evig otjänst att lamslå diskussioner genom hänvisning till hudfärg som bärare av kunskap.

Men detsamma gäller då förstås judendomen.

Ingenting gör att judar i sig skulle ha en större insikt om Förintelsen, och dess mekanismer och orsaker än andra. De bär självklart på en för andra obegriplig sorg och saknad, men det i sig ger dem inte till nyckeln till kunskap om till exempel 1930-talets historia.

Det är därför det blir så fel om man diskuterar utvecklingen i Europa i dag med hänvisning till uttalanden av judar som överlevt Förintelsen, och antar att deras upplevelser i lägren ger dem en speciell kunskap som gör att de bättre än andra kan förklara vad som sker nu. 

Som A.J.P Taylor konstaterade i sitt verk ”Andra världskrigets ursprung” ligger det en fara i att utgå från anklagelseakterna i Nürnbergrättegångarna när man ska skriva 1930-talets och andra världskrigets historia. De anklagelseakternas utgångspunkt är att nazismen från begynnelsen hade två mål: världsherravälde och judarnas utplåning. De anklagelseakterna hade också som mål att omöjliggöra en diskussion om segrarnas agerande de första årtiondena av 1900-talet. Och detta har blivit det riktningsgivande i populärhistoria och politik, hur många fackhistoriska verk som än beskrivit en mycket komplexare verklighet.

Om vi väljer den enkla historieskrivningen, det vill säga om vi var och en utgår från vad som passar oss just nu som personer och därefter sorterar historiska händelser så de skapar det mönster som passar oss – då hamnar vi helt fel.

Om vi kombinerar detta med att tro att lidande och hotande död förädlar oss och ger oss större kunskaper och insikter – då hamnar vi utanför de sammanhang där det går att föra ett rationellt resonemang.

Och återigen – detta innebär inte att förminska människors lidande – vare sig de dog i Mauthausen 1943 eller i Mississippi 1843.

Men att använda lidandet för att konstruera teorier om hur världen ser ut i dag – det är att förminska det lidande människor fått utstå genom historien.