Dagen efter att man uppnått en tämligen ansenlig ålder … vilket inträffade samtidigt med att alla Humle&Dumle-politiker och politiker flaxade runt som nynackade höns efter att regeringen gått … ja, en sådan dag – som i dag – kan man väl kosta på sig att fundera över livet.

…

Så där.

Då var alla som gratulerat mig på min födelsedag tackade. 

Åtminstone med just ett litet ”tack”. 

Som en markering av att jag noterat … och förundrats … över att människor bryr sig om att ta sig tid att gratulera just mig.

Det finns de som tycker att jag borde rationalisera tackandet med någon form av kollektiv-tack … typ det här. Det går fortare. 

Men det är exakt av det skälet jag väljer den långsammare metoden.

Varför skulle något så viktigt som ett ”tack” rationaliseras och kollektiviseras?

Hela det moderna projektet går ut på att vi ska göra saker snabbare så att vi hinner med att göra annat. Allt det som anses viktigare.

Därför slarvar människor i sitt arbete … för att bli klara snabbare.

De slarvar med matlagning och inköp av mat; det finns hel- och halvfabrikat och man kan beställa hemkörning.

De slarvar med sina personliga relationer, låter familje- och vänskapsband upplösas.

Det här har gjort att många lever i ett tillstånd där de hela tiden vill vara någon annanstans … för det moderna samhället befrämjar ständig rörelse och förändring.

Du måste välja … och vilja … att allting går fort.

Och all den tid de sparar lägger de ofta på sociala media, streamingtjänster eller (den här tiden på året) på att sitta på en uteservering och ofta vara olyckliga (i alla fall att döma av utseendet).

Människor som dras in i denna modernitetens malström kommer givetvis att bli olyckliga – och olyckliga människor vill alltid vara någon annanstans – och på så sätt förstärks det rådande eländet.

Det goda livet består av att vi genomför de där långsamma uppbromsande handlingarna. Att vi själva vandrar i väg och inhandlar råvarorna till våra måltider och att vi tillagar dem. Att vi låter det ta tid.

Liksom att vi alltid är nogranna i vårt arbete. Och om vi inte finner vårt arbete värt denna nogranhet eftersom det inte bidrar till ett bättre samhälle … ja, då byter vi arbete.

Att sjunga långsamhetens och eftertankens lov innebär inte att man inte är nyfiken.

Den verkligt nyfikne är vetgirig – och ska vetgirigheten stillas är det långsamhet och eftertanke som krävs. Att man strävar efter att skapa och upprätthålla de organiska, levande banden mellan människor; var och en ska göra det den är bäst på och respekteras för detta och för sitt bidrag till det gemensamma bästa.

I går sägs det att vi fick en regeringskris i landet.

Men … har vi haft en verklig regering och riksdag sedan 1950-talet?

Alltför många dras nu in i diskussioner om vilka nya partikonstellationer som ska skapa frid, ordning och välstånd i landet.

Men alla de partier som kan ingå i sådana konstellationer har bidragit till att vi befinner oss där vi är.

Alla dessa partier är också försvurna åt förändring för förändringens egen skull, åt förflackning och de är präglade av feghet.

Alla dessa partier vill se ett samhälle där vi flyr från arbete och personligt ansvar.

Vi blir då lättare att hantera för politikerna, och de kan vända nationens invånare mot varandra och ställa grupper av folket mot varandra. Vi ser därför hur överheten, vare sig den är märkt med ett ”s” eller ett ”m” – eller någon annan bokstav – manar till klassförakt, där ”de andras” insatser och arbete hånas och beskrivs som överflödigt och onödigt eller åtminstone värt enbart ringaktning.

De främsta i varje befolkningsskikt borde istället sträva efter ett tillstånd där alla arbetande människors värde för nationen erkändes; bolsjevikernas såväl som bourgeosins.

Men de främsta i varje befolkningningsskikt återfinns i dag inte i politiken.

Vad vi har är en överhet och politiker som hetsar nationens olika grupper mot varandra samtidigt som de gemensamt förklarar för alla nationens klasser att de inte är något värda i jämförelse med de kulturellt överlägsna grupper som de senaste 20 åren importerats.

Och ska vi vara bittra över detta?

Inte alls.

Kan man tänka sig en bättre tid att leva i än en tid som är ur led?

Då får man ju vara med och vrida den rätt.

Och det ska jag hinna med.

Så varför känner jag mig så fortsatt muntert stridslysten trots min relativt höga ålder? Varför inte ge upp, bara sitta under eken?

Jag har ändå faktiskt på väldigt många sätt förtjänat det,

Jag vet faktiskt inte.  Har ingen aning. 

Det är ett mysterium.

Möjligen kommer jag en dag att förstå varför jag är som jag är.

Eller inte.

Om jag låter vresig, självgod och dryg i mina texter beror det inte på att jag tror att jag själv begriper allt bättre än alla andra. 

Det är nog mest en fråga om frustrerad ilska över att så många människor inte verkar fundera över tillvaron eller vart de är på väg.

De ser och upplever inga stora … eller små ... mysterier i sina liv. Där finns ingen förundran. Möjligen förvåning; typ: "Va, regnar det igen".

Få söker någon mening utan de flesta ägnar sig åt att fly ur sammanhang de upplever saknar mening.

Och inget kommer de att finna.

Att uppleva känslan av mysterium kräver ingen speciell beläsenhet eller bildning. Det kräver ingen boklig kunskap. Det kräver bara klar blick för det man är omgiven av.

Och den som inte upplever tillvarons mysterium kommer aldrig att kunna bli i verklig mening lycklig.

För den som åtminstone anar mysteriet kommer också ana känslan av nåd.

Och det är den jag känner.