Efterfest på kulturklubben Forum? Nej, opiumparty 1918.

Jag har med stor behållning börjat läsa Johan Lundbergs ”När postmodernismen kom till Sverige”.

Det är givande läsning.

Men jag förstår inte riktigt varför man ska se postmodernismens intåg som orsaken till den svenska kulturens kollaps.

Det hela började långt tidigare, något som Kurd-Kjell en gång i tiden förklarade för mig i de här samtalen:

Könspolitikens Bermudatriangel

Därför får fula män vad de vill ha

De många mjuka männens makt.

Postmodernismen ligger i linje med den utveckling modernismen inleder, och dess sönderbrytande av moral och traditioner. Det är därför jag och Kurd-Kjell talar en del om sex i sammanhanget. Men han kommer å andra sidan alltid in på det ämnet vad vi än talar om. 

Postmodernismen i dess former den tar sig i Sverige kan ta plats därför att det skapats rum för den. 

Men visst har postmodernismen spelat roll de senaste 15 åren.

Men ska vi förstå kulturlivets utveckling och vilka krafter som verkar där måste vi nog närmare studera maoismen och Bonniers.

Jag återkommer i det ämnet när jag får fatt på Kurd-Kjell igen.

Liten man med stor list.

Det ringer på dörren. En försynt ringning. Ja, det finns olika sätt att ringa på dörrklockor. De maniska, intensiva tryckningarna, som om den som vill in har monstret i Svarta Lagunen efter sig. Eller skattmasen.

Där finns också de lugna nästan likgiltiga signalerna, som om den som trycker på ringklockan egentligen inte bryr sig om han eller hon får komma in eller inte.

Och så finns där de mjuka, långsamma tryckningarna. De nästan förföriska.

När jag öppnar står Kurd-Kjell där. Oväntat nog.

Kurd-Kjell: Men du ser så besviken ut. Är du inte glad att se mig?

Jag: Lite oväntat bara. Och din påringning var så försiktig. Inte likt dig.

Kurd-Kjell: Jag ville inte vara mitt vanliga bullriga påträngande jag. Ibland omvandlas jag till en mild och omtänksam man.

Jag: Från Kurd-Kjell till Kudd-Kjell.

Kurd-Kjell: Typ. Jag kände på mig att du behövde huvudvärkstabletter, koltabletter, och Resorb. Och bojan gör väl att du inte kan gå ut och in och fylla på lagret hur som helst.

(Med höger hand håller han fram en plastpåse som verkar innehålla små burkar. I den högra handen håller han en glasburk med vad som verkar vara trögflytande gult tjockt snor. Han höjer glasburken triumferande mot skyn.)

Kurd-Kjell: Men det här är det som verklig kommer att bota dig! (Skakar lite på burken, det trögflytande snoret rör sig lite, lite. Eller är det var?, tänker jag.)

Jag: Varför behöver jag botas? Och vad är det i burken?

Kurd-Kjell: Burken är fylld med den bästa ”Deli bal” som finns. Och den kan bota dig från ditt trauma.

Jag: ”Deli bal”?! Den där turkiska honungen som man kan blir totalberusad av? Till och med hallucinera?

Kurd-Kjell: Bara om man slevar i sig stora mängder. Var tacksam! Förbannat svårt att få tag på. Fungerar som medicin använt på rätt sätt. Tar du en matsked då och då utrört i varm mjölk kan du säkert övervinna ditt stora psykiska trauma.

Jag: Varför det?

Kurd-Kjell: Det hjälper mot alla problem med magen, stress, ångest, dåligt hjärta och diabetes – och då bör det hjälpa mot psykiska trauman.

Jag: Just det … vad är det för ett förbannat psykiskt trauma du talar om? Menar du det trauma jag kommer att få av att en kurd står i min hall och viftar med en burk levrat snor som egentligen är något slags bergsturks-meskalin?

Kurd-Kjell: Men det är klart att du har ett psykiskt trauma. Det står ju i varenda tidning.

Jag: Vad pratar du om? Kom in. Vi kan ta ett bloss på balkongen.

(Kurd-Kjell slår sig ner på en av de två stolarna. Tittar bekymrat på mig när jag stående i dörröppningen börjar fyra upp en Trinidad Short.)

Kurd-Kjell: Ska du verkligen röka i ditt tillstånd? Har du en till mig förresten?

Jag: Vilket jävla tillstånd? Jag är väl inte gravid?

Kurd-Kjell: Ditt trauma min vän. Ditt trauma. (Han betraktar förnöjt cigarillen jag räcker fram.)

Jag: Men vad yrar du om?

Kurd-Kjell: Jag förstår att du känner dig utsatt. Men du är ju inte ensam. Alla ni svenskar är drabbade av samma trauma.

Jag: Nu är jag ju inte svensk.

(Kurd-Kjell tittar roat på mig medan han tänder sitt rökverk.)

Kurd-Kjell: Om personen äter sill, surströmming och kräftor är det en svensk vi har att göra med.

Jag: Nej, det är det inte. Men berätta nu vad svenskarna lider av.

Kurd-Kjell: I Dagens Nyheter häromdagen skrev Per Svensson att Sverige och svenskarna drabbades av ett trauma när Palme sköts och det har varat i mer än 30 år. Om det nu är sant förklarar det varför allt fungerar så dåligt. Personer med trauma uppvisar ju reaktioner som kan bli bli både psykiska och fysiska. Från att du konstant kräks och krampar till att du bara sitter och tittar tomt framför dig som en riksdagsman.

Blir inte så mycket gjort med en sådan befolkning.

Jag: Men det är ju inte sant. Ingen förutom Olof Palmes närmaste har i verklig mening varit traumatiserade.

Kurd-Kjell: Så fel du har. (Han tar fram sin mobil, klickar några gånger, tittar ner på skärmen.) DN:s ledarsida delar Per Svenssons analys. De följer upp med att skriva så här:

”I mer än tre decennier har svenskarna levt med ekot efter skotten på Sveavägen i öronen. Så sent som på onsdagsmorgonen trodde många av oss att vi äntligen fått chansen till ett avslut.”

Och de fyller på med:

Att fastna i ett trauma är bland det mest destruktiva som såväl en enskild människosjäl som folksjälen kan råka ut för. Och Palmemordet är ett nationellt trauma.”

Jag: Men den som skrev det måste ha tömt en hel burk med din knark-honung, utan att blanda ut den med varm mjölk.

Kurd-Kjell: Antagligen blandade han nog ut den med te. Då tar den riktigt bra … jag minns en gång …

Jag: Nåd. Inte en lång vindlande berättelser om kurdiska psykonautiska upplevelser.

Kurd-Kjell: En annan gång då. Men jag fattar faktiskt precis som du inte vad skribenten menar. Det märkliga med svenskarna är att de faktiskt verkar ha glömt bort Olof Palme. Ingen bryr sig riktigt. De verkar mer intresserade av att få veta vem mördaren är i någon av alla de Netflixserier de följer.

Jag: Ja, till och med sossarna glömde bort honom tämligen omgående. Verkade nästan medvetet. 

Kurd-Kjell: Så du har inget trauma då?

Jag: Möjligen då efter att ha sett presskonferensen där de skulle avslöja vem som mördade honom. Om det där var en av de skarpaste åklagarna och en av de bästa mordutredarna landet kan uppvisa är det ju fritt fram att gå ut och ta någon av daga. De lär inte få fast en på den här sidan nästa millenieskifte.

Kurd-Kjell: Nu ser du ljuset! Det var det egentliga syftet med presskonferensen. Du lever i ett land där ingen vet vem som riktigt bestämmer, där det inte finns någon auktoritet på något område. I ett landet där Stefan Löfven, Anders Tegnell och Dan Eliasson hör till dem vi ska samlas kring och låta oss ledas av gäller det att visa att det alltid kunde vara värre.

Jag: Aha. Det var därför presskonferensen blev av. Regeringen ville få folk att ändå känna sig nöjda med dem som bestämmer, de ville att folk skulle sitta framför TV-apparaterna och tänka: ”Men herreminskapare vilka jönsar. Tänk om de fick ett större ansvar än att försöka lösa än ett 34 år gammalt mord. Man ska nog vara tacksam för de som leder oss i dag.”

Frågan är bara varför åklagaren och polisen gick med på att genomföra presskonferensen och framstå som upp de nyss väckts ur långvarig narkos.

Kurd-Kjell: Enkelt. Morgan Johansson kallade upp dem till sitt ämbetsrum och sa ungefär så här: ”Grabbar, ni måste ta en för laget. Men när ni gjort det så väntar två finna jobb på er utomlands. Jag har talat med mina internationella kontakter och ordnat tjänster. Ni kan välja på Albanien, Liberia, Ukraina och Moldavien. Jaja, se inte sura ut nu. Jobbet kan skötas från Bryssel. Bra lön, rediga traktamenten.

Jag: Då fattar jag. De skrev väl på direkt. Men jag förstår inte varför de skulle hänga allt på stackars Stig Engström. Som att säga att George Costanza sköt John F Kennedy.

Kurd–Kjell: Du förstår som vanligt ingenting. Det fanns ett syfte till med presskonferensen. Att testa en idé som Anders Ygeman kläckt.

Jag: Hur vet du det?

Kurd-Kjell: Jag står ibland i köket på italienaren vid Storkyrkobrinken. Bra pröjs. Inga krävande gäster. Mest folk från riksdagen och hovrätten. De är så upptagna med sig själva att de inte märker vad som ställs fram. I alla fall hörde jag Ygeman hur övertalade Morgan Johansson om att man skulle försöka få folk att tro att någon som var död var den som mördade Palme.

Jag: Varför? Bara för att äntligen kunna stänga allt som har att göra med utredningen?

Kurd-Kjell: Nej, så enkelt är det inte. Ygeman menade att om man kan få folk att gå på det så kan man göra samma sak om och om igen. Om folk klagar på att så många gamla dött i corona … ja, då kallar man bara till presskonferens och medger problemet men säger att allt är Anna-Maria Karlsdotters fel. Hon var ansvarig för området och schabblade till det. Men hon är död sedan sju år men vi tvingas leva med kaoset hon ställde till med. Så där kan man sedan hålla på. Mycket bättre än att skylla på föregående regeringar – de lever och kan försvara sig. Döda talar inte. Inte ens i egen sak.

Jag: Infernaliskt listigt. Jag tror jag behöver en slev av den där honungen. Skicka burken.

"Nu börjar jag på allvar bli rädd. Samtalet börjar med Annika Strandhäll och går vidare till parbildning. Har du petat i dig för mycket baijiu medan du rör i grytorna hos kinesen?"

McMurphy gör ett fåfängt försök att förklara för syster Ratched att han vunnit en omröstning bland patienterna.

Hur hann de svenska kulturmänniskorna med att skapa så mycket trots sitt frenetiska kopulerande till höger och vänster?

Artur Lundkvist och Maria Wine (nr 2 och 3 fr. v) innan efter ett dopp i Bermudatriangelns vatten.

"Det var därför jag ville tala om Grace Mugabe. Har du tänkt på alla de fruar till mäktiga män eller diktatorer som efter hand själva tar makten eller åtminstone får utöva den delvis?"

Francesca Annis som Lady Macbeth i Roman Polanskis filmatisering från 1971. Filmen finansierades av Hugh Hefners Playboy Enterprises. Har ingen aning om vad just det spelar för roll i sammanhanget– men anar att det gör det.

"Om en av de svenska männen på kursen sa samma saker som jag skulle de flå honom levande och sedan binda in sina kursböcker med huden. Utan att garva den först. Säger jag "korkad", "kretin" eller "idiot" tindrar de bara med ögonen mot mig och tycker jag är spännande."

Kurd-Kjells förebild Charles Bronson. Här i Sergio Leones "Once upon a time in the West".

"Kulturella komplex. "#Me too". Mediemän som våldtar och begår övergrepp. Ni verkar inte förstå de här sakerna riktigt här i Sverige."

När jag är på väg hem från lördagens tidiga morgonpass på gymmet ser jag Kurd-Kjell sitta på den ännu för året icke inplockade persiska restaurangens uteservering bara något kvarter från mitt hus. Han betraktar mig som vanligt milt överseende när jag närmar mig med steg som blir alltmer försiktiga ju närmare jag kommer. Vad gör han här så tidigt på morgonen sittande på en uteservering tillhörande en restaurang som ännu inte öppnat för dagen? Som vanligt med en tänd filterlös cigarett i ena näven och en kaffekopp framför sig. Var kommer kaffet ifrån?

Hans milt överseende leende övergår i ett glatt välkomnande grin när jag stannar till framför bordet.
"Kaffe?" frågar han, och innan jag hunnit svara är han på väg in genom dörren till restaurangen – som uppenbarligen alltså måste vara öppen – åtminstone för Kurd-Kjell.

"Vad gör du här?" frågar jag lite träningstrött och grinig när han kommer ut med en stor mugg kaffe – han är tydligen inställd på ett långt samtal.

KURD-KJELL:  Jobbar förstås. En av de ordinarie kockarna är sjuk, och eftersom det här antagligen är den bästa persiska restaurangen norr om Hamburg så bad de mig hoppa in några veckor.

Jag blir lite bedövad vid tanken på att varje morgon några veckor framöver behöva stanna till och diskutera med Kurd–Kjell. Det är alltid livgivande att diskutera med honom. Men varje morgon? I flera veckor?

JAG: Men vad vet du om persisk mat?

KURD-KJELL: Allt! Min "Sabzi polo ba mahi" är berömd bland persiska kockar, det är klart att de kallade på just mig.

JAG: "Sabzi polo ba mahi"? Det är väl en nyårsrätt? Ska ni servera den som dagens?

KURD-KJELL: Ni har ju fått så många etniska och nationella minoriteter i det här landet så det är säkert någon del av befolkningen som firar just sitt nyår någon dag under året så att vi får ett konstant nyårsfirande. Smart affärsidé i och för sig – men jag tog bara ett exempel – frågan är förresten om inte min "Khoresh Bademjan" är ännu mer berömd och omtalad.

JAG: (Grinigt) Finns det något nationellt kök vars tillagningskonst du inte anser dig behärska till fulländning?

KURD-KJELL: (Slutar muntert plira på mig. Sluter ögonen. Böjer huvudet bakåt som för att tänka efter. Slår upp ögonen.) Ibland måste jag stanna upp och verkligen tänka efter för att förstå vad du menar när jag pratar med dig – jag vet ingen annan som använder så många negationer i en och samma sats som du, och de gånger du använder bara en placerar du den så konstigt att det inte går att följa resonemanget. Är du säker på att du inte är någon återfödd tysk filosof från 1800-talet?

JAG: Det är möjligt. Sitter jag här länge till med dig kommer jag att känna mig som Schopenhauer – en Schopenhauer som förbannar att han återfötts. Och den här kritiken av min meningsbyggnad – har du slutat läsa psykologi på lediga stunder för att satsa på språkvetenskap – ditt gnäll nyss tyder på en universitetsgrundkurs i inledande allmän grammatik – en sådan där nutida Ola-Wikander-utbildning som alltid leder till att man inser att varje ord egentligen ursprungligen betyder "Gud".

KURD-KJELL: Sluta med psykologin? Varför då? Jag har snart gått alla tillgängliga kurser och kan till och med tänka mig att gå vidare och utbilda mig till psykoanalytiker.

JAG: Jag vet inte varför men på något sätt låter det märkligt logiskt – då kan du ju i din terapeutiska gärning utgå från den kurdiska kulturen.

KURD-KJELL: (För en gångs skull låtsas han uppenbarligen inte oförståelse när han drar ett extra lång eftertänksamt bloss som får halva hans cigg att övergå i aska.) Vad menar du?

JAG: Hela er nationella kultur är ju egentligen bara ett enda stort aggregerat Oidipus-komplex, den är summan av alla manliga kurders komplex.

KURD- KJELL: (Som nu återfunnit sin jämvikt – och därmed sin välvillighet.) Faktiskt en intressant tanke. Och de kurdiska kvinnornas summerade individuella komplex – ingår de i den här aggregerade nationella komplex-kulturen?

(Innan jag hinner svara "Elektra" fortsätter han.)

KURD-KJELL: Men det var just det jag ville tala om. Kulturella komplex. "Me too". Mediemän som våldtar och begår övergrepp. Ni verkar inte förstå de här sakerna riktigt här i Sverige.

JAG: Sluta säga "ni" när du vill diskutera märkligheter i Sverige. Jag är inte ansvarig för dem, och hur skulle jag kunna vara det – i det här landet anses du numera knappt vara ansvarig för dig själv. Det låter som om du vill ha något sagt om alla avslöjanden av sextrakasserande män de senaste dagarna?

KURD-KJELL: Hit med en av dina Meharis. Jag måste bli djupsinnig nu. (Han väntar inte på att jag ska sträcka fram paketet utan tar det själv och förser sig med tre Meharis. Jag sjunker ihop lite av insikten om att det här samtalet knappt har börjat.) Jo, det jag undrar är – varför angriper inte de kvinnor som nu avslöjar "medieprofilers" och andras sexövergrepp – varför angriper de inte också alla dessa kvinnor?

JAG: Vilka är alla dessa kvinnor som ska angripas? För vad? Du verkar ju helt förvirrad. Är kanske mina Meharis för starka för dig?

KURD-KJELL: En period jobbade jag på vad som också fungerade som Aftonbladets personalmatsal ...

JAG: Förstås – där också – finns det något kök du inte arbetat i?

KURD-KJELL: Antagligen inte. Men ska du avbryta mig så gör det inte med frågor som har självklara svar. Min allomfattande erfarenhet från svenska kök är vad som gett mig mina djupa insikter i det här folkets psykologi. Alltså – vid den här tiden satt de ute vid Globen – och personalen satt alltid uppdelad ute vid borden. Inte bara så att sporten satt för sig, kulturen för sig och så vidare, det var könsuppdelat också – att betrakta personalmatsalen kunde få dig att tro att du befann dig i en muslimsk inrättning – män för sig och kvinnor för sig.
Men allt var inte indelat efter vad man jobbade med – det fanns ett bord där män från olika avdelningar verkade samlas. Först trodde jag att det var ett uttryck för någon slags mobbing, att det där var "Biggest Loser"-bordet.
De som satt där var fysiskt så illa underhållna att de påminde om en sönderrostad gammal Opel – och det gällde oavsett ålder. Och bordskicket? Jag kunder ställt ut ett tråg där och de hade glatt slevat i sig – med händerna.
Efter ett tag förstod jag dock att det där inte var "Biggest Loser"-bordet, det var chefernas och "profilernas" bord. Det allra mest märkliga var dock alla de kvinnor, för att inte säga flickor, som skaffade sig ett ärende till det bordet och med brickan i hand och nedslagen blick försökte påkalla någon av männens uppmärksamhet.
Det var också helt uppenbart att de här männen satt och kommenterade olika kvinnors utseenden och företräden, lite lågmält och ofta med menande blickar – men det var väldigt uppenbart. Värst var det när sommarens kvinnliga vikarier uppenbarade sig i matsalen – de var som en förvirrad lammflock och "Biggest Loser"-gänget såg ut som en anhopning trötta, raggiga vargar som såg bytet närma sig vattenhålet där de låg på lur.

JAG: Herreminskapare, vilken långrandighet, vart vill du komma?

KURD-KJELL: Det mest märkliga och fascinerande var att jag efterhand upptänkta att "Biggest Loser"-gänget inte hade något som helst problem med att få kvinnliga partners och flickvänner. De verkade stå i kö så att de där ovårdade, säckiga typerna som alltid verkade ha mat på kläderna kunde byta flickvän någon gång i veckan sisådär.

JAG: Och?

KURD-KJELL: Men förstår du inte? Den här "me too"-rörelsen är ju förstås alldeles utmärkt. För att inte säga fantastisk. Men ingen rörelse kan segra om den inte nedkämpar fienden i sina egna led.

JAG: Och vilka skulle de fienderna vara?

KURD-KJELL: Alla de kvinnor som frivilligt går och lägger sig med sådana som de vid "Biggest Loser"-bordet. De kvinnorna skapar ju en tro hos de där männen, eller vad som ska föreställa "män", att de har rätt att ta för sig hur som helst. Dessa "mäns" tillvaro på Aftonbladet – och andra tidningar – gör att de är helt avskilda från verkligheten – det märks i hur de skildrar verkligheten. Samtidigt skapar den inre miljön och alltför många kvinnors underdåniga villighet ett tillstånd där de här "männen" faktiskt förleds att tro att de är oemotståndliga och en gåva till alla kvinnor – så sextrakasserier och våldtäkter innebär egentligen bara att de gör ovilliga kvinnor en tjänst – de låter dem få uppleva något fint. En våldtäkt blir en slags uppfostran.

JAG: Snart kommer du att säga att perverterad politik hör ihop med en perverterad syn på det andra könet.

KURD-KJELL: Varför skulle jag säga det? Brukar jag strö självklarheter omkring mig? Men ska ni få en kvinnorörelse värd namnet i det här landet måste den förstå att dels måste den få fason på alla de systrar som sover med fienden.
Och så måste man sluta angripa alla de män som inte tillhör "Biggest Loser"-gänget.