När jag är på väg hem från lördagens tidiga morgonpass på gymmet ser jag Kurd-Kjell sitta på den ännu för året icke inplockade persiska restaurangens uteservering bara något kvarter från mitt hus. Han betraktar mig som vanligt milt överseende när jag närmar mig med steg som blir alltmer försiktiga ju närmare jag kommer. Vad gör han här så tidigt på morgonen sittande på en uteservering tillhörande en restaurang som ännu inte öppnat för dagen? Som vanligt med en tänd filterlös cigarett i ena näven och en kaffekopp framför sig. Var kommer kaffet ifrån?

Hans milt överseende leende övergår i ett glatt välkomnande grin när jag stannar till framför bordet.
"Kaffe?" frågar han, och innan jag hunnit svara är han på väg in genom dörren till restaurangen – som uppenbarligen alltså måste vara öppen – åtminstone för Kurd-Kjell.

"Vad gör du här?" frågar jag lite träningstrött och grinig när han kommer ut med en stor mugg kaffe – han är tydligen inställd på ett långt samtal.

KURD-KJELL:  Jobbar förstås. En av de ordinarie kockarna är sjuk, och eftersom det här antagligen är den bästa persiska restaurangen norr om Hamburg så bad de mig hoppa in några veckor.

Jag blir lite bedövad vid tanken på att varje morgon några veckor framöver behöva stanna till och diskutera med Kurd–Kjell. Det är alltid livgivande att diskutera med honom. Men varje morgon? I flera veckor?

JAG: Men vad vet du om persisk mat?

KURD-KJELL: Allt! Min "Sabzi polo ba mahi" är berömd bland persiska kockar, det är klart att de kallade på just mig.

JAG: "Sabzi polo ba mahi"? Det är väl en nyårsrätt? Ska ni servera den som dagens?

KURD-KJELL: Ni har ju fått så många etniska och nationella minoriteter i det här landet så det är säkert någon del av befolkningen som firar just sitt nyår någon dag under året så att vi får ett konstant nyårsfirande. Smart affärsidé i och för sig – men jag tog bara ett exempel – frågan är förresten om inte min "Khoresh Bademjan" är ännu mer berömd och omtalad.

JAG: (Grinigt) Finns det något nationellt kök vars tillagningskonst du inte anser dig behärska till fulländning?

KURD-KJELL: (Slutar muntert plira på mig. Sluter ögonen. Böjer huvudet bakåt som för att tänka efter. Slår upp ögonen.) Ibland måste jag stanna upp och verkligen tänka efter för att förstå vad du menar när jag pratar med dig – jag vet ingen annan som använder så många negationer i en och samma sats som du, och de gånger du använder bara en placerar du den så konstigt att det inte går att följa resonemanget. Är du säker på att du inte är någon återfödd tysk filosof från 1800-talet?

JAG: Det är möjligt. Sitter jag här länge till med dig kommer jag att känna mig som Schopenhauer – en Schopenhauer som förbannar att han återfötts. Och den här kritiken av min meningsbyggnad – har du slutat läsa psykologi på lediga stunder för att satsa på språkvetenskap – ditt gnäll nyss tyder på en universitetsgrundkurs i inledande allmän grammatik – en sådan där nutida Ola-Wikander-utbildning som alltid leder till att man inser att varje ord egentligen ursprungligen betyder "Gud".

KURD-KJELL: Sluta med psykologin? Varför då? Jag har snart gått alla tillgängliga kurser och kan till och med tänka mig att gå vidare och utbilda mig till psykoanalytiker.

JAG: Jag vet inte varför men på något sätt låter det märkligt logiskt – då kan du ju i din terapeutiska gärning utgå från den kurdiska kulturen.

KURD-KJELL: (För en gångs skull låtsas han uppenbarligen inte oförståelse när han drar ett extra lång eftertänksamt bloss som får halva hans cigg att övergå i aska.) Vad menar du?

JAG: Hela er nationella kultur är ju egentligen bara ett enda stort aggregerat Oidipus-komplex, den är summan av alla manliga kurders komplex.

KURD- KJELL: (Som nu återfunnit sin jämvikt – och därmed sin välvillighet.) Faktiskt en intressant tanke. Och de kurdiska kvinnornas summerade individuella komplex – ingår de i den här aggregerade nationella komplex-kulturen?

(Innan jag hinner svara "Elektra" fortsätter han.)

KURD-KJELL: Men det var just det jag ville tala om. Kulturella komplex. "Me too". Mediemän som våldtar och begår övergrepp. Ni verkar inte förstå de här sakerna riktigt här i Sverige.

JAG: Sluta säga "ni" när du vill diskutera märkligheter i Sverige. Jag är inte ansvarig för dem, och hur skulle jag kunna vara det – i det här landet anses du numera knappt vara ansvarig för dig själv. Det låter som om du vill ha något sagt om alla avslöjanden av sextrakasserande män de senaste dagarna?

KURD-KJELL: Hit med en av dina Meharis. Jag måste bli djupsinnig nu. (Han väntar inte på att jag ska sträcka fram paketet utan tar det själv och förser sig med tre Meharis. Jag sjunker ihop lite av insikten om att det här samtalet knappt har börjat.) Jo, det jag undrar är – varför angriper inte de kvinnor som nu avslöjar "medieprofilers" och andras sexövergrepp – varför angriper de inte också alla dessa kvinnor?

JAG: Vilka är alla dessa kvinnor som ska angripas? För vad? Du verkar ju helt förvirrad. Är kanske mina Meharis för starka för dig?

KURD-KJELL: En period jobbade jag på vad som också fungerade som Aftonbladets personalmatsal ...

JAG: Förstås – där också – finns det något kök du inte arbetat i?

KURD-KJELL: Antagligen inte. Men ska du avbryta mig så gör det inte med frågor som har självklara svar. Min allomfattande erfarenhet från svenska kök är vad som gett mig mina djupa insikter i det här folkets psykologi. Alltså – vid den här tiden satt de ute vid Globen – och personalen satt alltid uppdelad ute vid borden. Inte bara så att sporten satt för sig, kulturen för sig och så vidare, det var könsuppdelat också – att betrakta personalmatsalen kunde få dig att tro att du befann dig i en muslimsk inrättning – män för sig och kvinnor för sig.
Men allt var inte indelat efter vad man jobbade med – det fanns ett bord där män från olika avdelningar verkade samlas. Först trodde jag att det var ett uttryck för någon slags mobbing, att det där var "Biggest Loser"-bordet.
De som satt där var fysiskt så illa underhållna att de påminde om en sönderrostad gammal Opel – och det gällde oavsett ålder. Och bordskicket? Jag kunder ställt ut ett tråg där och de hade glatt slevat i sig – med händerna.
Efter ett tag förstod jag dock att det där inte var "Biggest Loser"-bordet, det var chefernas och "profilernas" bord. Det allra mest märkliga var dock alla de kvinnor, för att inte säga flickor, som skaffade sig ett ärende till det bordet och med brickan i hand och nedslagen blick försökte påkalla någon av männens uppmärksamhet.
Det var också helt uppenbart att de här männen satt och kommenterade olika kvinnors utseenden och företräden, lite lågmält och ofta med menande blickar – men det var väldigt uppenbart. Värst var det när sommarens kvinnliga vikarier uppenbarade sig i matsalen – de var som en förvirrad lammflock och "Biggest Loser"-gänget såg ut som en anhopning trötta, raggiga vargar som såg bytet närma sig vattenhålet där de låg på lur.

JAG: Herreminskapare, vilken långrandighet, vart vill du komma?

KURD-KJELL: Det mest märkliga och fascinerande var att jag efterhand upptänkta att "Biggest Loser"-gänget inte hade något som helst problem med att få kvinnliga partners och flickvänner. De verkade stå i kö så att de där ovårdade, säckiga typerna som alltid verkade ha mat på kläderna kunde byta flickvän någon gång i veckan sisådär.

JAG: Och?

KURD-KJELL: Men förstår du inte? Den här "me too"-rörelsen är ju förstås alldeles utmärkt. För att inte säga fantastisk. Men ingen rörelse kan segra om den inte nedkämpar fienden i sina egna led.

JAG: Och vilka skulle de fienderna vara?

KURD-KJELL: Alla de kvinnor som frivilligt går och lägger sig med sådana som de vid "Biggest Loser"-bordet. De kvinnorna skapar ju en tro hos de där männen, eller vad som ska föreställa "män", att de har rätt att ta för sig hur som helst. Dessa "mäns" tillvaro på Aftonbladet – och andra tidningar – gör att de är helt avskilda från verkligheten – det märks i hur de skildrar verkligheten. Samtidigt skapar den inre miljön och alltför många kvinnors underdåniga villighet ett tillstånd där de här "männen" faktiskt förleds att tro att de är oemotståndliga och en gåva till alla kvinnor – så sextrakasserier och våldtäkter innebär egentligen bara att de gör ovilliga kvinnor en tjänst – de låter dem få uppleva något fint. En våldtäkt blir en slags uppfostran.

JAG: Snart kommer du att säga att perverterad politik hör ihop med en perverterad syn på det andra könet.

KURD-KJELL: Varför skulle jag säga det? Brukar jag strö självklarheter omkring mig? Men ska ni få en kvinnorörelse värd namnet i det här landet måste den förstå att dels måste den få fason på alla de systrar som sover med fienden.
Och så måste man sluta angripa alla de män som inte tillhör "Biggest Loser"-gänget.