"Tendensen är tydlig i länder där den ursprungliga religionen, och kulturen genom historien varit hotade av islams utbredning – eller så kan hotet ha gällt den nationella enheten eller ursprungsbefolkningens ställning på viktiga områden som ekonomi, handel och utbildning."

Den stora bilden visar ett slumområde i Paris, i en övergiven del av den järnvägslinje som förr gick i en ring runt staden. Den infällda bilden visar en modell av vad som kommer att vara Egyptens nya huvudstad om några år.

I västvärlden är en av de stora frågorna hur man ska integrera muslimer i det egna landet och göra islam till en del av ett mångkulturellt samhälle. Men i Asien och Afrika är trenden den rakt motsatta – där försöker stora stater och nationer alltmer begränsa – eller till och med utplåna islams inflytande i det egna landet. Och vi kan se hur kulturkrig inleds i stater som har en hinduisk eller buddistisk majoritet och muslimska minoriteter.

Tendensen är tydlig i länder där den ursprungliga religionen, och kulturen genom historien varit hotade av islams utbredning – eller så kan hotet ha gällt den nationella enheten eller ursprungsbefolkningens ställning på viktiga områden som ekonomi, handel och utbildning. I denna grupp finns Indien och Kina men även Sri Lanka och Burma.

I vissa fall leder detta också till att anti-islamismen i dessa länder förs vidare till länder i västerlandet. 

Ett exempel på detta är Indien. Där har det styrande partiet BJP genom lagstiftning begränsat muslimers frihet i det indiska samhället.

Det har skett bland annat genom förbudet mot den muslimska formen av skilsmässa där en man ögonblickligen kan skilja sig från sin fru genom att uttala ordet ”talaq” tre gånger.

Regeringen upphävde också den relativa självständigheten för Jammu och Kashmir – den enda region som har muslimsk majoritet i Indien – och som nu styrs direkt av den federala regeringen.

2019 kom en ny medborgarskapslag som förenklade för medlemmar av olika religiösa grupper i Indias grannländer att bli indiska medborgare – detta gällde dock inte muslimer.

Premiärminister Narendra Modis hindunationalistiska linje påverkar inte bara Indiens 200 miljoner muslimer utan har också skärpt motsättningarna i andra länder där det finns större grupper av indiskt ursprung. Medlemmar av dessa grupper har i sociala media framfört angrepp på islam och profeten Muhammed och i flera fall har de avskedats från sina arbeten, bland annat i Förenade Arabemiraten och Kuwait.

I Kanada gick medlemmar av den indiska diasporan i spetsen för protester mot att muslimska böneutrop skulle radiosändas under Ramadan.

I den indiska anti-muslimska kampanjens internationalisering spelar Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS) en viktig roll. Organisationen som  grundades 1925 är moderorganisation för det hindunationalistiska nätverk där BJP ingår, och många av partiets ledande medlemmar har fått sin idémässiga fostran i RSS.

Organisationens utländska verksamhet har i dag mer än 500 avdelningar i 39 länder.

Det ligger i regeringen Modis intresse att ha ett starkt stöd i den indiska diasporan eftersom det kan få det land där utlandsindierna bor att inta en mer förstående attityd till den indiska politiken. Både Kanada och USA under Trumps tid som president protesterade inte märkbart då Kashmirs status förändrades eller på grund av den nya medborgarskapslagen.

På Sri Lanka har man av nationella säkerhetsskäl förbjudit inte bara burkan utan också andra plagg och huvudbonader som muslimska kvinnor bär som niqab, hijab, chador, shayla, al-amira och khimar.

Dessutom planerar regeringen att förbjuda de mer än 1000 koranskolor som finns i landet. Ministern för offentlig säkerhet Sarath Weerasekara förklarar det med att skolorna bara ”undervisar i arabiska språket och Koranen, och det är dåligt.”

70 procent av befolkningen i Sri Lanka är buddister, medan 10 procent är muslimer. 

I Kina har regimen infört mycket omtalade och uppmärksammade omskolnings- och arbetsläger för att på så sätt minska islams grepp om den uighuriska befolkningen. 

Burma är det land som valt den hårdaste linjen mot den muslimska minoriteten i landet genom sina kampanjer för att fördriva rohingyerna.

Västerlandets vilja att låta islam ta plats i det egna samhället beror mycket på att man i dessa länder ser det som självklart och nödvändigt att ta hand om grupper som man ser som svaga och i behov av hjälp. Muslimer betraktas alltid som medlemmar av den hjälpbehövande gruppen.

Men befolkningen i västerlandets stater har inte någon erfarenhet av stora muslimska grupper i det egna landet. Och de har heller inte levande minnen av vilken sorts hot muslimska stater och kultur kan utgöra – och förmår därför inte att förstå att terrordåd i de egna länderna inte är enskilda galningarnas verk utan en del av något mycket större.

Även här kan man se en helt motsatt strömning i många länder i Asien och Afrika.  Där strävar man inte efter att ta hand om de svagaste i samhället utan man strävar istället efter att bygga ett nytt samhälle vid sidan av de ofta enormt stora och fattiga befolkningsgrupperna i det egna landet. Man skapar ett parallellsamhälle för dem som har makten och där också de som har pengar och utbildning får plats.

De styrande satsar på de grupper som man anser är starkast och mest livskraftiga. De andra får klara sig bäst de vill och man placerar maktens centra på platser som är isolerade från de stora förslummade städerna och de fattigare delarna av landsbygden.

Exempel på detta är Egyptens nya huvudstad ”New Administrative Capital” som ska ersätta  Kairo. NAC beräknas få sju miljoner invånare jämfört med den gamla huvudstadens mer än 20 miljoner. Här kommer heller inget att finnas som påminner om Kairos slumområden där miljoner människor tvingas bo. Kairo är präglat av trafikstockningar, fattigdom och föroreningar. Större delen av staden utgörs av ”ashwaiyaat” – illegalt byggda områden utan fungerande infrastruktur.

Indonesien har också planer på att bygga en ny huvudstad istället för det överbefolkade Jakarta som inte bara är präglat av föroreningar och vattenbrist utan som också är på väg att sjunka.

Pandemin har försent byggstarten som nu är beräknad till 2024.

Grannlandet Malaysia har redan byggt sig en ny huvudstad där alla administrativa funktioner samlats: Putrajaya.

Och redan 2005 flyttade militärjuntan i Myanmar huvudstaden från Rangoon till det nybyggda Naypyidaw.

Trenden i tredje världen är alltså att man börjar om i samhällsbygget och ibland genomför vad som mest påminner om en kulturell, etnisk men också social rensning.

Om den utvecklingen sprider sig till fler stater i Asien, Afrika och Centralasien pekar erfarenheten på att detta ytterligare kommer att bidra till de strömmar av människor som söker sig till Europa.

Ibland kan man i svenska tidningar läsa reportage om "social dumpning" – alltså hur en del kommuner skeppar iväg oönskade personer; hemlösa och missbrukare till andra kommuner. Det är lättare att se sådana processer när de sker i en begränsad miljö, en miljö som man känner till. Det verkar dock vara mycket svårare att uppfatta när det sker i världsmåttstock, och när Sverige så att säga spelar rollen av "mottagande" kommun.

Man ska inte gå över ån efter vatten. Inte heller över Atlanten för att få politik och kultur.

Jag brukar försöka komma ihåg att ska jag undvika att ge mig in i diskussioner om abort, veganism och Ulf Lundell. De som är förespråkare för dessa tre företeelser är så fanatiska att rationella diskussioner oftast blir omöjliga. Nej, inte så att jag får hotfull e-post eller sms av typen, ”Vi vet var du bor, din jävel.”

Det vore snarast uppiggande.

Det är mer frågan om ett evigt malande i uppskruvat känsloläge, som jag föreställer mig ett death-metal-bands musik och texter om medlemmarna vore troende Jehovas Vittnen.

Nyssnämnda lista på frågor som ska undvikas har de senaste två veckorna fått utökas med en företeelse till: Jordan B Peterson.

Sedan jag började min lilla serie invändningar mot Petersons idéer är det nästan märkligt många som förklarat för mig att jag inte ska hålla på och peta i den kanadensiske professorns idévärld. Grundargumentet har varit att: ”Jaja, det ligger kanske en del i vad du säger – men Peterson står ändå på rätt sida”.

Tanken är alltså att eftersom Peterson ger sig in i debatten och tar striden med dem som vill begränsa yttrandefriheten, och med rörelser som hävdar de mest märkliga saker om ras, moral och sex så bör man ligga lågt med kritik av Peterson för att inte försvaga hans position. Och så uppmanas jag att ha i minne att han får unga män att städa sina rum, sträcka på sig och kliva ut i världen.

Problemet för mig är dock att jag anser att Petersons positioner i sig inte är hållbara. Visst har han vunnit en och annan TV-debatt mot sina motståndare – men det har han gjort genom att tala högre, snabbare och mer artikulerat än sina kontrahenter. Det är förvisso en prestation att tala högre och snabbare än någon som försatt sig själv i ett hysteriskt tillstånd, stort plus till Peterson där. Att artikulera invändningar mot brister i fakta och logik i motpartens resonemang är dock däremot inte så svårt – och sammantaget har Peterson därför haft en ovanlig förmåga att få genomslag.

Det är när Peterson själv ska få till förklaringar om allt från Big Bang till i dag som det blir obegripligt. Och jag kan inte föreställa mig en kulturell motståndsrörelse där Petersons utläggningar är byggstenar.

Men … när jag då får dessa märkligt många e-brev om Peterson börjar jag förstås fundera. Har jag missat något? Förstår jag inte hans utläggningar därför att jag är för dum för att begripa?

Eller vill jag inte förstå därför att jag tycker så illa om hans framtoning och uppträdande?

Va? 

Skulle sådant spela roll?

Det gör det alltid och det förvånar mig att de som deltar i diskussioner inte låtsas om det – och att de uppenbarligen inte granskar den egna motviljan mot meningsmotståndares utseende, sätt att tala, uppträda eller klä sig.

Menar man allvar med sin strävan efter att försöka förstå världen och olika förklaringar av den bör man lägga en  del tid på introspektion och granska sina egna reaktioner och grunderna för dessa … när man ställs inför personer och tankar man upplever sig tycka instinktivt illa om.

Alltså – under alla mina historiska resonemang om vagheter och svagheter i Petersons förklaringsmodeller finns faktiskt hos mig en reflexartad motvilja; innan han ens öppnar munnen ryser jag som om jag vore ställd inför en försäljare av många gånger begagnat hårvattnen.

Så de senaste två veckorna har jag gått tillbaka och sett om en del föreläsningar med Peterson och upptäckt en del nya och verkligen försökt se om jag missar eller missförstår saker han säger.

Svaret är nej.

Jag anser fortfarande att han svamlar när han lägger ut texten om politik, litteratur, samhälle och kultur. Han vet inte vad han pratar om – och överdriver uppenbarligen ofta om sin beläsenhet. Eller … så har han en total och fundamental oförmåga att förmedla denna beläsenhet med hjälp av fakta, exempel och underbyggda, logiskt sammanhållna teorier.

Dock upptäckte jag den grundläggande orsaken till min motvilja mot Peterson.

Det är att han är så amerikansk.

Han må vara en kanadensisk psykologiprofessor, men han rör sig helt och hållet inom den debattkultur som uppstått i hela Nordamerika, och sedan spritt sig till Europa och resten av västerlandet.

Här fick jag stanna upp och börja reflektera över varför jag numera finner den amerikanska debattstilen så motbjudande. Jag har ju länge sett USA som frihetens stamort på jorden. Det var alltid en befrielse när man deltog i debatter i svensk vänster att veta att därborta på andra sidan Atlanten fanns det en vänster som var mer frihetlig och individualistisk i sitt sinnelag.

Och jag kände mig ofta mer hemma rent kulturellt i USA.

Men var det inte därför att de platser jag kom att uppskatta egentligen var som Europa var förr? På New Yorks Lower East side fanns de sydslaviska och ukrainska kvarteren där kulturen bevarades, i Brooklyn fanns ryssarna i Brighton Beach och polackerna i Greenpoint, ett äldre ursprungligt Italien hittade man i de undangömda området kring Arthur Avenue i Bronx, portugiserna fanns i Queens och därutanför New York fanns alla de små samhällena och städerna i mellanvästern och sydstaterna präglade av tyskar, fransmän, slaver och skotsk-irländare.

Egentligen var det väl inte ”den stora smältdegeln” jag uppskattade utan att det istället var tvärtom – att där fanns så mycket bevarat av det som var europeisk kultur samtidigt som Europa i sig alltmer amerikaniserades … och därmed fördummades.

Samhällsutveckliingen i USA har dock sedan 1960-talet rört sig med accelererande hastighet mot en utplåning av de europeiska enklaverna i USA. Den arbetar- och medelklass som har haft europeiska rötter – och som byggde upp USA – är också den som drabbats hårdast av finanskriser, krig och exporten av arbeten – liksom av att demokraterna driver en klientpolitik för att säkra röster bland de stora, senare invandrade, icke-europeiska folkgrupperna och bland ättlingarna till svarta slavar.

Det kulturkrig som det talas om i USA är inte en akademisk fråga – det är en fråga om ett kulturkrig mellan å ena sidan europeiska värden och kultur burna av invandrad arbetar- och medelklass mot kultur som uppstått i getton och tredje världen.

Överklassen på östkusten har alltid fört krig mot den europeiska arbetar- och medelklassen i USA, och nu har den fått stödtrupper – som genom sina röster gör att demokraterna (som representerar östkustetablissemanget – och numera de nya demokratiska eliterna i Kalifornien) kan säkra de viktigaste funktionerna i politik, stat och förvaltning.

Därför presenteras de som kommer från icke-europeiska länder i USA i dag som offer, som personer som USA har en skuld till, och de betraktas som personer som bär på vishet och kunskap som vi européer saknar just därför att de är offer.

Och debatten har därför kommit att präglas av just det som präglar den politiska debatten i tredje världen; gap, skrik, tårar. Offermentalitet och brutalitet i farlig förening. Glorifiering av gettot.

Allt, precis allt, det här har spillt över till Sverige. 

Och problemet med Jordan B Peterson är att han rör sig i den debatten, han utgår från de förutsättningar motståndaren sätter upp, han ger sig in i skrikmatcher med obildade, narcissistiska och överspända personer – och han bemöter dem på samma sätt. Det kan bero på att han hade de personlighetsdragen själv från början eller att han formats av sin kamp.

Vad vi står inför är att bryta oss loss ur dagens offentliga samtal och dess diskussioner och debatter. De är en del i gettoifieringen av kulturen.

Tyvärr ser inte Jordan B Peterson detta, han är den försumpade, farliga kulturens fånge – även om han försöker bekämpa den.

Och det blir aldrig rätt när någon som är fånge i denna kultur ska bygga teorier med hjälp av europeiska tänkare och författare som han sällan läst, och när han gjort det har han inte förstått så mycket. Peterson griper sig an Dostojevskij, Nietzsche och  Solzjenitsyn med en mentalitet formad av den nutida amerikanska kulturen.

Och då kan det bara bli fel.

Vi måste bryta oss loss ur den amerikanska kulturens och politikens grepp om våra samhällen och upphöra med denna morbida fascination över vem som har makten i det imperiet. 

Den svenska överheten är som den amerikanska – och har därför nytta av att vi diskuterar som om vi var i USA och var amerikaner och inte européer.

(I nästa avsnitt – som läggs upp i eftermiddag ska jag mer konkret diskutera Petersons syn på Solzjenitsyn.

I kvällens nyhetsbrev (som kommer kring midnatt) ska jag resonera vidare om Solzjenitsyn och intellektuellas roll och ansvar och förklara varför de i Sverige mest av allt påminner om medlemmarna i Sovjetunionens författarförbund.

Nyhetsbrevet kan du prenumerera på här.)

Jag drar mig till minnes att det bland muslimer kan var helt oproblematiskt att anse att deras religion kanske inte är det bästa som hänt sedan hjulet uppfanns.

Det offentliga samtalet i friheten präglas av mindre frihet än internsamtalen innanför murarna. (Tillgången på baklava var däremot en känsligare fråga. Dock var även då diskussionerna stillsammare än de mellan Schillinger och Kareem Said i Oz).

Märkvärdigt ofta kommer jag på mig med att sakna trätorna med muslimerna på kåken. Det sker alltid när jag här på utsidan kritiseras för att vara alltför fientlig mot islam.

Under många och långa diskussioner innanför murarna mötte jag aldrig den kritiken från muslimer. Det enda som kunde göra dem irriterade på mig var de gånger jag kom åt att köpa de sista bitarna baklava på Tre Bojor. Att bränna Koranen skulle de betraktat som en mindre förseelse i jämförelse med detta.

Nej, istället är det så att de som kritiserar min fientlighet nästan alltid är svenskar som har märkligt begränsade kunskaper om den sociala verklighet islam alstrar. Kunskaperna är ofta lika begränsade som deras umgänge med muslimer. Det närmaste de kommit en muslim är när de sett någon göra hummus i ett matlagningsprogram i TV.

Oavsett om jag därinne munhöggs med personer som på utsidan hade skyddsväst som vardagsplagg – eller mer stillsamma personer utsedda av sina trosbröder att leda fredagsbönen – har jag från muslimer bara mött förståelse för min hållning. Inte så att de delat mina åsikter. Tvärtom (milt uttryckt). Men de har förstått dem.

De tänker inte ändra på sina seder, bruk och sin mentalitet bara för att de kommit till ett nytt land.

Och de har total förståelse – och respekt – för att jag inte tänker ändra på mig.

Vad de inte förstår sig på är hur alla andra tänker, de som tror att kulturella skillnader inte spelar någon roll.

Mitt motstånd bemötte de lite godmodigt överseende. Kanske därför att de egentligen redan är övertygade om att de vunnit.

Alltså … några minnesanteckningar i ämnet från samtal på Tre Bojor.

Abraham Lincoln – en man med tydligen föredömliga sovvanor. Åtminstone i ungdomen.

Det gäller att lägga sig före i trenden och vara tidigt ute med att anamma av överheten påbjudet beteende. Så alla män som känner sig osäkra och möjligen ensamma ska här få ett tips.

Skaffa en hund.

Men nöj dig inte med att ta promenader med jycken.

Sov med den också.

Jag sätter nämligen en slant på att det blir nästa krav som ställs på oss män för att vi ska visa att vi verkligen funnit oss själva.

Vad som följer efter det är jag dock lite osäker på.

Kanske att man anmäler sig till en brodyrkurs hos Hemslöjdens vänner.

Då kan trenderna flyta ihop. Man broderar ett monogram på hundens örngott.

Det här verkar bli en sommar då kultursidorna i tidningarna fylls med extra mycket material om ”mansrollen”.

Det är väl inledningen på slutoffensiven.

Det avgörande slaget utdelas kanske om en två, tre år då det yttersta beviset på att man är en modern man är att man kapar kulorna på sig själv och matar hunden med dem.

Målet uppnått.

Den vite mannen kan inte längre reproducera sig.

Om jag överdriver? Läs Niclas Vents artikel på AB:s kultursida i dag. Han menar att:

Många män i dag mår dåligt. För framförallt de äldre beror det ofta på att de är ensamma och känslomässigt isolerade. De har helt enkelt inga kompisar. Och ju mer traditionellt maskulina deras värderingar är – ju mer de betonar autonomi och självtillräcklighet – desto mer isolerade blir de, visade sociologer vid University of Michigan i en studie tidigare i år."

En självklar första invändning är förstås att en ”traditionellt maskulin värdering” inte är att man är ”autonom” och ”självtillräcklig” – det är att man är en fungerande och bärande del i en familj.

Hela Vents text ångar av oro över att män är isolerade från andra män. De är ensamma.

Det här visar hur överhetens kulturkrig haft en sådan framgång att familj och tvåsamhet helt försvunnit ur diskussionen och frågeställningen.

Om en man är ensam och känner sig isolerad finns inte kvinnor med som en del i lösningen av problemet.

Istället ska mannen förändra sitt beteende och dela säng med andra män – sov tillsammans, fast bara som vänner då förstås. Händerna på täcket. Så gjorde Abraham Lincoln när han var ung och fattig berättar Vent för oss. Jag väntar bara på att han ska gå vidare och säga ”… och han blev ju president.

Men allt är inte elände menar Vent:

”Samtidigt är det svårt att frigöra sig från tanken att vi parallellt upplever den positiva mansrollens absoluta historiska höjdpunkt. Män har trots allt, åtminstone i teorin, insett värdet av att själva vårda sina relationer. Män har kvinnliga kompisar. Män är närvarande föräldrar, tar pappaledigt. Män kramar andra män, ibland även utan direkt inflytande av sport och alkohol.”

Det är till att ha lågt ställda krav på män.

Ha kvinnliga kompisar och krama andra män – då når man ”mansrollens absoluta historiska höjdpunkt”. 

Män som ”närvarande föräldrar” räknar Vent också upp i sin lista över positiva faktorer.

Visst, man ser ju män gå runt med barnvagn på stan på väg till ett kafé. Även en lattepappa är en slags pappa.

Eller inte.

Föräldraskap innebär rimligen att man fostrar och är ett föredöme, att man deltar i barnens utveckling, ser till att de läser, bildar sig, man deltar i formandet – och beskyddandet.

Men den som studerar samhällsdebatten, ser att det moderna föräldraskapet mest tar sig uttryck i skrianden om: ”Men varför gör inte skolan något! Varför gör inte förskolan något! Varför finns det inga tider i ishallen! Varför ser staten och politikerna inte till att det här fungerar!”

Att tala om män som ”närvarande föräldrar” i ett samhälle där föräldraskapet överlåtits på den offentliga sektorn och staten är ju bara fånigt.

Och att tala om att ”män är ensamma” i ett samhälle där tanken på familjen som en samhällets urcell bekämpats av överheten sedan 1930-talet närmar sig ren kretinism.

Vad ska män bli i ett sådant samhälle annat än ensamma?

Vad ska kvinnor bli i ett sådant samhälle annat än ensamma?

Men barnen, de finns i statens förvar – förvisso inte alltid den tryggaste platsen.

Här ser vi lömskheten i kulturkriget.

Först några årtionden av kampanjer mot familjen som en plats för förtryck. En kampanj som stegrats de senaste 20 åren med bittra kvinnoromaner om usla män och än uslare förhållanden. Begränsningarna är stora hos denna genre när det gäller allmängiltighet och litterärt värde. Problemet kan i det fallet sägas vara att kulturkvinnor äktat kulturmän och mindre ljuv musik har uppstått – ur detta dras slutsatser som anses gälla för mänskligheten i stort. Den gamla vanliga förmätenheten alltså hos många i kultursfären. Och jag förstår ilskan hos kvinnor som dragits med män som ägnar sig åt ”kultur” i modern, svensk mening. Men jag ser inte poängen med att låta detta drabba det manliga släktet i sin helhet.

Parallellt med att kriget mot familjen intensifierats har lovsångerna i media ökat om ensamhushållet och singellivets fördelar har också blivit en självklarhet.

Istället för att diskutera hur tvåsamhet och familj ska kunna återuppstå hyllas ”tjejgänget” och ”killgänget” där man träffas och umgås.

I ”tjejgänget” diskuterar man alla fel hos män.

I ”killgänget” diskuterar man också alla fel hos män.

Det Vent betecknar som den ”positiva mansrollens absoluta historiska höjdpunkt” riskerar att bli slutstationen för den västerländska civilisationen.

Det blir för få barn gjorda, och de som ändå kommer till världen fostrar staten på ett sådant sätt att det i nästa generation blir än färre födslar.

Men vi kan ju alltid öka importen.

PS. I den här texten diskuterar jag en annan av överhetens angreppslinjer på familjen; påståendet att ett samhälle där heterosexualitet dominerar skulle innebära förtryck av hbtq-personer. Det är tvärtom.