Artiklar

Om det där med Gud och kristnas inställsamhet

Boris Benulic

Varför fick vi egentligen en hjärna av Vår Herre? Och en fri vilja?

Den anglikanske prästen Fred Smith klev vid 54 års ålder tillbaka in i ringen för att bli Australiens äldsta proffsboxare och få in pengar så han kunde rädda sitt lokala gym. Har egentligen inte så mycket att göra med min text. Eller så har det väldigt mycket att göra med den. Ska fundera på det.

Jag har aldrig försökt övertyga någon om att Gud finns. Inte så att jag tvivlar på hans existens. Tvärtom. Inte det minsta. 

Men jag har inte den bittersta aning om hur argumenten skulle kunna se ut.

Hur överför du ett mysterium till ett logiskt konsistent resonemang?

Jag vet inte.

Det vet faktiskt ingen annan heller. (Och om man lyckas står man ju inte längre inför något mysterium och Gud blir ungefär som en syo-konsulent med mycket makt.)

Det är därför en del kristna försöker få gehör för sin tro genom att uttrycka känslor. De strävar efter att förmedla sin glädje över att vara lyckligt frälsta eller lite så där mera försynt troende.

Aldrig blir det riktigt bra. 

Visst kan en speciell stämning, en speciell plats eller en predikant som är en mycket god talare förmedla en känsla av sällspord skönhet i själva ögonblicket. 

Men det är en följd av summan av plats, publik och predikant, inte av att någon säger att Gud finns och nu ska jag berätta vad han däruppe tycker och tänker om saker och ting.

Samma känsla som uppstår vid sådana tillfällen tror jag mig själv kunna förmedla med rätt publik och plats … och genom att tala om något helt annat än Gud … (förlåt mig min förmätenhet).

Det finns bland kristna en fåfäng jakt efter de rätta orden, en vilja att skapa de rätta miljöerna eller söka sig till de miljöer där man tror att budskapet bäst kan slå rot och bli ett mäktigt träd.

En av dessa kristna predikanter har hamnat i kvällspressen. I dagens Expressen förklarar Joel Halldorf varför han trivs med att bedriva sin förkunnelse från den kvällstidningens sidor:

”Klarhet är den första. En kvällstidningsredaktör har inget tålamod med krångel för komplexitetens egen skull, utan vill ha ett tydligt ärende som löper från rubrik och ingress till avslutande punchline. 

Det andra är konkretion. De flesta av oss har svårt att knyta an till abstrakta filosofiska problem, men personer och vardagsnära händelser griper tag i oss. Det är därför kvällstidningar ofta sätter namn i rubrikerna: För att vi relaterar till andra personer. Genren tar helt enkelt sitt avstamp i att vi är människor – på gott och ont. 

Det tredje är att man inte är rädd för polemik. Det är riskabelt, men vem kan påstå att det är okristligt? Jesus drev månglarna ur templet, och Paulus polemik får dagens kulturkrig att blekna. I bästa fall bottnar det i sanningslidelse, och så länge saken är i fokus och man inte vill förinta varandra behöver det inte vara ett problem. 

Det fjärde är glädjen. Det finns en formulerings- och debattglädje som präglar kvällstidningarna som jag också kan känna igen från frikyrkorna.”

Jag ska förbigå det faktum att Expressen sedan länge inte längre är en riktigt fräck och mot makten frispråkig kvällstidningstabloid. Då behövs det kulor och dem kapade Bonnier. (Och nej, jag syftar inte på pengar).

Låt oss istället tala om Joel Halldorfs vilja att synas och höras, bli omtyckt och sedd.

På Expressens kultursida har han avhandlat mängder av frågor; föräldraskap, klimat, homosexualitet, ensamkommande barn, sex i Knutby , Muhammed som kristen profet, och corona förstås.

Och en massa ämnen till.

Det finns inte en ovanifrån påbjuden uppfattning eller en värdegrundsdoktrin som inte Halldorf diskuterat för att kunna visa att hans kristna tro gör att han minsann är med i båten och ror så att svetten stänker. Budskapet är att kristna är som alla andra och Bibeln är i Halldorfs framställning det första värdegrundsdokumentet och dagens manualer för allmän godhet är bara uppdateringar.

Ett av problemen för mig som troende är att Halldorf beter sig som en gammal kommunist. De ville också närma sig menigheten och frälsa den för sin lära, så där kom de (nåja då, vi) och förklarade att vi tycker ungefär, ungefär som ni och så drog man ett citat av Marx eller Lenin som skulle bekräfta detta. Tanken var att massorna skulle slåss om att få partibok. Det gjorde de inte.

Ligger det inte något övermodigt och pretentiöst i att hänvisa till ett bibelställe för att förklara vad som är den rätta hållningen till Pridefestivalen eller klimatfrågan eller skattetrycket? Förvandlar man inte Bibeln till ett referensverk, ett facit där de rätta svaren alltid finns?

Vad blir kvar av mysteriet när Bibeln blir som en av de där tjocka, heltäckande reparationsmanualerna för gamla Scanialastbilar?

Är det inte att profanera Gud att tro att han anvisar oss i Bibeln om vad man ska anse i en aktuell samhällsfråga och att man kan läsa sig till den åsikten bara man bläddrar i sin Bibel tillräckligt flitigt.

Vi som anser oss vara kristna ska givetvis delta i samhällsdebatten men inte genom att hänvisa till Jesus eller Petrus eller Johannes.

Vi ska delta på samma premisser som alla andra. Fakta. Logisk analys. 

Jag har en stark känsla av att det är det som han däruppe förväntar sig av oss. Gud gillar logik. God gillar inte förvirrat känslopjunk. Han tycker att det är att smita från det vi är satta att göra att leta efter svar i facit. Hade det varit hans avsikt hade han väl kunnat ge oss en mycket mindre hjärna.

Det är på grundval av hur vi hanterar verkligheten (utan Bibeltolkningar) som vi vägs och mäts när det är så dags, inte beroende på hur ofta vi hänvisat till vad Jesus sade.

Halldorfs skrivande är ett exempel på de flesta svenska kristna riktningarnas ständiga försök till anpassning till rådande samhällsklimat och de förhärskande åsikterna. En ständig pågående modernisering. Inkludering är ett av nyckelorden, även om det innebär att upphöra med kritik av islam och istället säga typ: ”Ja, men vi förenas ju alla av att vi tror på en Gud och av att vi alla vill vara snälla. Hörni, kan vi inte bygga en gemensam bönelokal, moské på fredagen, gudstjänst på söndagen och däremellan kan vi ansvara för varannan kväll på ett gemensamt kafé i byggnaden” (ett sådant projekt pågår).

Tanken är väl att man ska locka till sig fler själar. 

Så blir ju inte fallet. Allt färre i Europa betraktar sig som kristna.

Men det är inte så att kristendomen är på väg att dö ut. Det är istället som den kristne teologen Stanley Hauerwas en gång påpekade; det är inte kristendomen som dör ut, det är Gud som aktivt dödar kyrkorna.

De är i vägen.

De kan inte växa om de följer med i utvecklingen och de kristna försöker vara som alla andra. Då förtvinar de i all sin onödighet.

De kan bara växa om de framträder som ett alternativ till den senilkapitalism och modernitet som i dag gör människor till konsumtionsrobotar.

PS. Och ingen kan förneka alla de goda handling många kristna dagligen utför i Sverige och världen. Det och gott, stort och vackert.

Men var det verkligen hans mening att vi enbart skulle vara en slags samhällets och utvecklingens städpatrull?

Artiklar

Den kristna kyrkans konkursförvaltare

Boris Benulic

En del av Svenska Kyrkans företrädare verkar mena att en av samtiden viktigaste frågor är att uppnå samsyn med islam.

Illustrationens dikt är en av KLOT–JOHANS dagsverser. Den är en hyllning till prästerna Helena Edlund, Annika Borg och Johanna Andersson för deras upprop ”Mitt kors”! Deras lott blev att brutalt offras av en muhammedanskt iskall kyrkoledning.* Bilden är Salvador Dalis ”Kristus enligt Johannes av Korset” och målades 1951.

En del av er kanske inte vet vem Jakob Wirén är. Nej, han är inte släkt med Lasse Virén, den fantastiske finske löparen som dominerade de långa distanserna under 1970-talet.

Jakob Wirén är konkursförvaltare för Svenska Kyrkan. Efter det att ärkebiskopen Antje Jackelén kört verksamheten i botten behövs nu någon som avyttrar det hela och därför ser sig om efter någon som kan ta över driften. Att hitta en ny ägare – det är Jakob Wiréns roll – men han är tvungen att verka i det fördolda; det finns tillräckligt många kristna kvar i landet för att de ska tycka att nu går det väl ändå för långt … om de får veta vad som är på gång.

För att det hela ska kunna ske i smyg har Wirén fått titeln ”Ärkebiskopens teologiska sekreterare”, och som ett led i hans värv som konkursförvaltare har han nu i dagarna gett ut en bok: ”Att ge plats för den andre”.

I den hävdar han att vi måste se på ett nytt sätt på Muhammed – ja, ni vet 53-åringen som gifte sig med en nioåring och som också trodde sig motta budskap från någon däruppe och som därför kände sig manad att grunda religionen islam – denne Muhammed bör vi betrakta som en profet, förklarar Wirén i sin bok. 

Den tankegången har utlöst kritik och debatt – bland annat i den kristna tidningen Dagen – och där gick Wirén i svaromål häromdagen. 

Han anför tre tre huvudargument till sitt försvar:

”För det första: Kristen tradition har ett historiskt bagage av nidbilder att göra upp med. En del av detta är teologiskt drivet och behöver därför bearbetas teologiskt. I ljuset av situationen i Europa i dag, där det offentliga samtalet om islam ofta förgiftas av extremism och hat, blir det än viktigare att ha en välinformerad och genomtänkt uppfattning.”

Men det är lite oklart vad Wirén menar med nidbilder. Jag kan ju anföra aktuella fakta och historiska exempel som ett bevis för att islam som religion varit ett fundament i kulturkretsar där den som religion orsakat ekonomisk, vetenskaplig, moralisk och mänsklig förlamning. Det är därför den absoluta majoriteten av dem som lever i muslimska länder saknar elementära mänskliga friheter, men också i många fall en mentalitet som skulle göra dem intresserade av sådana friheter.

Den muslimska världen är fundamentalt annorlunda den del av världen där kristendomen är en bärande del av kulturen. Ja, den är inte bara annorlunda utan direkt fientlig.

Jag gissar att detta av Wirén skulle betraktas som en nidbild. Han vill alltså inte att vi ska se verkligheten som den är. Men visst, det finns ju konkursförvaltare som är beredda att blunda för vandeln hos den är intresserad av konkursboet … bara man blir av med det spelar det ingen roll var köpeskillingen kommer ifrån.

”För det andra: Det här är något som muslimer ibland efterfrågar. I intervjuer som jag har gjort med muslimska företrädare i religionsdialog lyfts frågan om kristnas förhållningssätt till profeten Muhammed. ”

Detta argument är absurt. Om nu Wirén skulle vara det han låtsas vara – en högt uppsatt operatör i Svenska Kyrkan – då vore det väl rimligt att han diskuterade det stora problemet – att kristendomen har en så svag ställning i Sverige och Europa, det behövs mer inre mission. Människor behöver frälsas.

Men inte då. 

Istället ska vi sätta oss med muslimerna och diskutera med dem hur vi ser på Muhammed.

”För det tredje: Om Muhammeds vittnesbörd gäller den Gud som kristna talar om som himmelens och jordens skapare, ja då borde han vara i någon mening relevant också för kristna. Frågan kräver mer utrymme – skillnaderna när det gäller treenighetsläran är uppenbar – men faktum är att den läran inte motsäger enheten i Guds väsen. Kort sagt: Kristna förnekar detsamma som muslimer förnekar (nämligen att det finns andra gudar vid sidan av Gud) och kristna bejakar detsamma som muslimer bejakar (nämligen att Gud är en).”

Alltså, i en tid då människor i den muslimska världen lever i stater präglade av brutalt förtryck, och i en tid då islam dessutom hotar Europa … i en sådan tid ska vi sätta oss och diskutera med företrädare för islam på grundval av att de och vi är monoteister.

Vad Wirén inte förstår är att om fler kristna potentater börjar tänka som han gör, och se monoteismen som ett övergripande värde som förenar människor och kulturer – då öppnar han för att de som inte accepterar utvecklingen i västvärlden istället vänder sig till sina egna folks urtida religiösa uppfattningar för att få andlig styrka och vi får se polyteismens återkomst i Europa, och Oden, Tor, Dabog, Svarog, Zeus, Jupiter och Mithras kommer åter att åkallas. 

Kanske inte något att trängta efter om man är kristen …

Alltså, vad kristendomen behöver är inte fler konkursförvaltare som Wirén, den behöver förkämpar … i alla meningar av ordet.

* Klot-Johans dagsverser finns samlade i ”I dag jag drömde” som du kan köpa här. Här finns alla de dikter som i fem år utgjort höjdpunkter i Radio Bubblas sändningar.

Podd

Vända alla kinder till?

Boris Benulic

Håller kristen ödmjukhet på att övergå till allmän undfallenhet?

Luca Giordano: Sisteras nederlag (vid slaget på Tabor), c. 1692.

Ibland låter vi oss påverkas av att det är söndag och de gångerna handlar stora delar av Radio Bubbla om religion.

Så blev det i går – och vi hann med att avhandla Gud, Allah och Buddha … hinduismen kom undan … den här gången.

Vi nämnde i förbigående Jenny Strömstedts förlöpning i TV4 på lördagsmorgonen. 

Den kom efter ett inslag där en kvinna från Irak berättade om hedersförtryck, därefter fick Morgan Johansson orera om åtgärder (som aldrig kommer att genomföras) och när inslaget skulle avrundas insåg väl Jenny Strömstedt att de gångna 15 minuterna enbart handlat om islam. Inte bra!

Alltså avslutar hon med att säga:

”Sen ska vi ju säga att det finns ju…äh äh äh ...den här typen av normer inom delar av frikyrkan”.

Vilket rimligen måste innebära att Jenny Strömstedt lever i föreställningen att medlemmar av Pingstkyrkan eller Livets ord eller någon annan frireligiös rörelse då och då välter för dem misshagliga fruar eller döttrar över balkongräcket.

Jag utgår från att ingen representant för någon frikyrka kommer att protestera mot, eller angripa, TV4 och Jenny Strömstedt. Bäst att ligga lågt.

När sådana som Strömstedt slinter med tungan får man en bild av hur de anställda i medströmsmedias fabriker tänker. Deras världsvild är enkel. Västvärlden är ond, och västvärlden är skyldig till allt elände i världen – om muslimer begår våldsdåd är det för att de provocerats av den västerländska ondskan.  Man måste visa dem förståelse (ett annat färskt exempel på detta var när SvT:s Christian Catomeris förklarade att den franske läraren Samuel Paty som halshöggs av en terrorist hade uppträtt provocerande).

Inför allt detta visar västvärldens kristna undergivenhet och eftergivenhet, en vilja till anpassning för att … ja, för att vad då? Bli omtyckta?

Kristendomens framväxt var ju inte följden av att de första troende strävade efter att bli omtyckta och omkramade … de gjorde inte allt för att anpassa sina åsikter till omgivningens.

Men i dag …? 

I dag tror de kristna kyrkorna att de ska kunna hindra sitt sönderfall genom att anpassa sig till det moderna samhället och dessutom till det nya icke-Europa som växer fram.

På sin höjd kvider de troende lite när de behandlas illa.

Och de som inte är kristna verkar tycka att det är naturligt att man hånar kristna.

Februari 2020 kom en rapport från Sveriges kristna råd.

Där konstaterades att mer än hälften av alla kristna skolelever som tillfrågats i undersökningen hade blivit utsatta för kränkningar av andra elever och av lärare i skolan.

Och vad hände efter några artiklar i media?

Ingenting.

I gårdagens sändning hävdade jag (som kristen) att ett av problemen med den organiserade kristendomen och kyrkorna är att de i sin trosföreställningar och teologiska konstruktioner sedan begynnelsen har tankegångar inbyggda som i sig försvagar Europa och västerlandets kultur och samhälle.

Dessa faktorer framträder på lika sätt och i olika form när det gäller den katolska kyrkan, de lutherska, de ortodoxa eller den anglikanska – men i grunden rör det sig om en vilja att säkra den byråkratiska organisationen – det må sedan vara Vatikanen och påvedömet eller en luthersk statskyrka som den svenska (även om den numera formellt sett inte är en statskyrka).

Ett utmärkt exempel på en sådan farlig teologisk tankegång är Luthers idé om att kristna hellre skulle välja att bli martyrer än bekämpa dem som angrep dem för deras tro.

Sådan försvar var den kristne furstens ansvar, hävdade Luther.

Och där står vi i Sverige i dag. 

Kulturen är impregnerad med att människor ska vända andra kinden till … för den som har makten över stat och samhälle kommer att försvara dem.

Och så är det ju inte riktigt …

Artiklar

Måste kristna lägga sig i fosterställning?

Boris Benulic

Numera kan jag längta tillbaka till Hasse Alfredssons Pastor Jansson som inte hade några bestämda åsikter om någonting. Hellre det än alla dessa nutida efterföljare som har fel åsikter.

Ungefär så här föreställer sig kanske Aftonbladets kulturskribenter den amerikanska frikyrkliga högerradikala våg som är på väg in över Sverige. Pastorerna där ser ut som ”surfer dudes”. På bilden ser vi en typisk ”surfer chick”, Tulsi Gabbard. Men hon är demokratisk senator från Hawaii så kanske ändå acceptabel för kulturskribenterna … om det nu inte var så att hon också är major och tjänstgjort i Irak och Kuwait. Så där föll hon igenom. Och så gillar Trump henne. Och så är hon hindu. Ja, det kan inte vara lätt att var kulturskribent på AB. Inget är någonsin vad det synes vara.

Oj. Expressen ägnar i dag sin kultursida åt två böcker om Knutby.

Oj, igen. Aftonbladet ägnar i dag sin kultursida åt en text som varnar för högerradikalism i de svenska frikyrkorna.

Ibland är det tydligen helt rimligt att utgå från att en religiös riktning i sig kommer att generera handlingar som fel.

I AB skriver Tomas Poletti Lundström varnande:

”Mer troligt är att det hela tiden funnits en tendens till högerradikalitet inom den svenska frikyrkan. Den behövde bara hitta rätt tidsanda för att få luft.”

Jaha. Hans text förklarar inte riktigt vad det är som är så farligt med den där ”högerradikaliteten” han fruktar.

De exempel han nämner är predikanter som bett tillsammans med Trump, eller som sagt att Black Lives Matter splittrar samhället och leder till kaos. (Lite svårt är det väl ända att inte hålla med om att BLM lett till kaos, kravaller, misshandel och plundring. Eller?)

En av de amerikanske väckelsepredikanter Lundström särskilt fruktar ser ut som en ”surferdude”. Hans inflytande i den svenska frikyrkligheten är svår att mäta menar Lundström.

Då börjar jag förstå hans oro. Även jag skulle av estetiska skäl finna det rätt motbjudande om alla i frikyrkorna skulle börja se ut som Patrick Swayze i ”Point Break”.

Men … det har varit så att, det är så att och kommer med största säkerhet att vara så att det frivilliga hjälparbete de svenska frikyrkorna gör för människor i Sverige och Tredje världen inte motsvaras av liknande verksamheter som utvecklas av andra religiösa eller politisk riktningar i Sverige.

Det vilar en förblindad förmätenhet över den kritik som sådana som Lundström riktar mot frikyrkorna; han varnar för dem utan att riktigt kunna förklara hur de skulle utgöra en fara för det svenska samhället (ja, förutom då det där med att alla skulle börja se ut som ”surfer dudes” … och kanske stödja Trump. Förresten, undrar hur Lundström ser på ”surfer chicks”? Är de lika farlig? Tulsi Gabbard, senator från Hawaii är ju en typisk ”surfer chick” och dessutom demokrat. Borde väl vara acceptabel ändå?)

Vad Lundström själv gör för att bidra till en bättre värld förutom att sitta och häcka på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet är oklart. Att dricka te med inbjudna imamer bidrar väl inte riktigt till att världens fattiga och förslavade får det bättre.

Frikyrkorna arbetar för att människor i tredje världen ska lära sig att hjälpa sig själva.

Sådana som Lundström vill istället att Europa och kristenheten ska lägga sig i fosterställning och be om ursäkt för sin existens. Varför? På de svenska kultursidorna är det vanligt med svepande, antydande texter om hur farligt det är med kristendom, framförallt av det frireligiösa slaget. Där framförs också ofta tankegången att religiös extremism är en naturlig följd av den kristna tron.

Kan ni tänka er en artikel på kultursidorna som hävdade att islamism är en naturlig följd av islam.

Nej, just det.

Ett uttryck för allt detta självhat är intresset för Knutby. Trodde ni marknaden var mättad efter alla dessa böcker, reportageserier, filmer, dokumentärer och poddar?

Inte då.

I dag skriver Expressens huspastor Joel Halldorf om två nya böcker i ämnet. Han anser att de ger honom såväl ”teologiska som mänskliga insikter”.

Tillåt mig tvivla – utan att ha läst böckerna. En av böckerna är skriven av Peter Gembäck som var en av pastorerna i församlingen, den andra är en bok som skildrar hur det var att växa upp i församlingen.

Att Halldorf skriver som han gör beror på att om man som kristen i dag vill få det utrymme som Halldorf får … ja, då måste man visa sig bekymrad över den egna tron och vad den kan leda till. Evangelium måste i Sverige predikas med böjt huvud.

Fast risken då är förstås att ingen hör vad man säger.

Borde inte Halldorf istället i sin text konstaterat att intresset för Knutby är ett utslag av just västerländsk självbestraffning, man letar efter sådana sjuka celler i samhällskroppen som Knutby utgjorde och ägnar sedan all sin kraft åt att utforska dem för att de inte ska metastasera ut i resten av kroppen.

Det har gått 15 år sedan morden i Knutby. Än har vi väl inte nåtts av rapporter om andra perversa frikyrkopastorer som anstiftar mord på sina fruar med hjälp av älskarinnor?

Misshandel och trakasserier verkar heller inte vara något problem i församlingarna.

Förvisso var församlingen i Knutby sjuk. Men den är borta.

Den sjukdom som lever kvar är den som yttrar sig i det fortsatta och omfattande intresset för Knutby. Kanske dags att vi pratar om vad det intresset är ett symptom på.

Och medan det på kultursidrona ältas hur farliga frikyrkorna är omskärs i Sverige muslimska pojkar med lödkolv, muslimska flickor med rakkniv och i den religionens namn förtrycks – och även mördas – kvinnor.

De offren är många, men dokumentärerna, poddarna och TV-programmen om dem är få.

Kommentarer, Nätmagasin

disneydags & domedag

Boris Benulic

"Det finns ett litet småfegt sätt att ta sig an diskussionen – och det är att tala om kristendomen som grundval för västerlandet och att det är kristna värderingar som format vår civilisation."

Möjligen får de flesta i västerlandet numera sin uppfattning om gott och ont från Disneyfilmer.

Artiklar, Nätmagasin

Om islams omöjlighet

Boris Benulic

En religion som utvecklats i fel riktning, som bara blir alltmer förtryckande för de egna troende och farlig för de icke-troende måste mötas med förbud i västvärlden.

Det finns en mycket märklig argumentationsgång som dyker upp i diskussioner om islamistisk terror; den innebär att man hävdar att de som är islamistiska terrorister inte vet något om islam.
Argumentet finns i två varianter.
1. Terroristen har ett dåligt grepp om Koranen, typ: han kan inte recitera tillräckligt många suror.
2. Om nu terroristen ändå visar sig kunna recitera ett inte föraktligt antal suror så säger man att han inte förstår deras innebörd och att de är tagna ur sitt sammanhang.

Argumentet framförs gärna av representanter för det muslimska prästerskapet och upprepas förstås mer än villigt av icke-muslimer som tror att frågan egentligen gäller sådant som muslimska invandrares rättigheter i deras nya land.
Och det är ju inte det en debatt kring dessa frågor egentligen gäller.

De tidiga kristna frälstes och värvades under en period då den teoretiska grundvalen var svag – och dessutom lite känd – det som höll samman de urkristna församlingarna var ju tankar och bud så enkla att de i dag närmast skulle uppfattas som memer.

Inte ens de tolv apostlarna värvades av Jesus genom mer ingående teoretiska resonemang. Det var inga föreläsningar från Jesus sida som fick Filippos, Tomas eller Jakob att hänga på. Andreas och Petrus fick förvisso en rejäl fiskfångst – men som teologisk skolning lämnar det väl en del att önska.

Alltså – frälsning och omvändelse till en tro är (oavsett religion) ofta en fråga om en uppenbarelse i ögonblicket – en upplevelse av något större – inte en följd av idogt tragglande av skrifter och urkunder.

Så en ung invandrare som sitter i svenskt fängelse för misshandel, rån, allmänt småtjuvande och vapeninnehav – och där konverterar till islam gör något som är tämligen vanligt i fängelser.
Här är det värt att påminna om att frälsning i fängelsemiljö inte är förbehållet individer som har sina kulturella rötter i länder som domineras av islam – människor som blir frälsta in i en kristen tro är ju inget ovanligt i sådana miljöer – i USA är det till och med tämligen vanligt.
Men det talas väldigt lite om detta eftersom de som blir kristna under sin tid bakom murarna ofta går in i ett nyktert, skötsamt och strävsamt liv efter frigivningen – i vilket fall går de inte efter frigivningen in hos närmaste skräddare och ber honom sy en självmordsbombarväst.

Eftersom frälsning således i både islam och kristendom kan komma efter uppenbarelse och upplevelse kan vi inte gärna hävda att bindgalna, mordiska IS-terrorister inte har rätten att hävda att de är goda muslimer.
Egentligen lika lite som vi kan frånerkänna Göran Greider rätten att kalla sig kristen efter det att han sett Jesus i sitt kök i Årsta.
Jag skulle kunna hävda att Greider inte är någon riktig kristen eftersom Gud garanterat inte tycker att vi ska betala 99 procent i skatt och bara få behålla en procent som "fickpengar".
Men det vore ju fel sorts diskussion – Gud håller sig inte med partibok eller en skattepolitik.
På samma sätt är en god, fredlig och välintegrerad imams avståndstagande från IS och hävdande att mördarbandet inte står för islam tämligen poänglöst – eftersom medlemmarna i mördarbandet faktiskt uppfattar sig som muslimer.

Tycks det som en orättvis jämförelse? Tycker du att man inte kan jämföra en märklig syn på skatter med mord och terror?

Men den är ju inte det minsta orättvis. Och det är skillnaden i det man jämför som är själva poängen.
Religioners farlighet eller ofarlighet kan inte bedömas efter deras urkunder och ursprungliga berättelser och genom de strider som förts om vilken tolkning som är den rätta.
De kan endast bedömas över tid och genom hur de utvecklas.
Och om vi ser hur kristendomen utvecklats så kan det inom ramen för den förvisso uppstå märkliga riktningar som Svenska Kyrkan eller lätt vrickade frikyrkor med 42 medlemmar i den amerikanska mellanvästern.
Men detta kan inte jämföras med de krafter som utvecklats över tid inom islam – IS, Al-Quaida, Al Nusra, talibanerna – och som om det inte räckte med det har vi stater som Turkiet, Pakistan, och Saudiarabien; stater som förtrycker sina egna invånare (i Pakistan hålls dessutom hundratusentals kristna som slavar) – och de understödjer internationell terrorism.

Det finns inga kristna terrornätverk som med blod och svärd och automatkarbiner och med hänvisning till Bibeln försöker upprätta Guds rike på jorden – och döda otrogna (Det närmaste vi kommer där är väl The Lords resistance army i Uganda.)
Det finns heller inga korsfararstater som understödjer sådana kristna terrornätverk.
Förvisso finns det kristna fundamentalister i USA – men ingen kan ju hävda att de spelat någon roll för landets invasioner i Västasien.

Man behöver inte vara troende av något slag för att inse att kristendomen har bestått provet – den har utvecklats i en fredlig riktning – den kännetecknas mer av sin vilja att hjälpa människor – även de som är av annan tro – eller ingen tro alls. En uppräkning av de övergrepp som begås av präster inom olika kyrkor i dag påminner oss förvisso om offrens lidande – men kan inte på något sätt jämföras med det som sker i islams namn.
Islam däremot fungerar som plattform för olika terrorgrupper och terrorstater som för ett krig inte bara mot dem som anhängarna anser är otrogna och kättare inom islam utan också mot hela västerlandet.

Det har gått 1500 år – och islam fortsätter i sin kulturkrets att vara plattform för och grogrund för förtryck, orättvisor, död och misär.
Rimligen borde religionen därmed ha bevisat sin egen farlighet – vilket förstås inte innebär att varje muslim är en potentiell terrorist eller på minsta sätt ska förnekas fri- och rättigheter.
Det innebär bara att västerlandet måste föra en hård idékamp mot islam och hävda att det är en religion som är oförenlig med de värden som utvecklats i den västerländska civilisationen.

Och det är nödvändigt att snabbt enas om hur och i vilken form religionsutövandet när det gäller islam ska begränsas.

De fri– och rättigheter vi har i västerlandet är ett skydd för att vi ska kunna leva enligt våra grundläggande värden. En religion som islam som utgör ett fundament för en kultur som står mot våra värden och hotar dem kan alltså inte omfattas av religionsfriheten.