Numera kan jag längta tillbaka till Hasse Alfredssons Pastor Jansson som inte hade några bestämda åsikter om någonting. Hellre det än alla dessa nutida efterföljare som har fel åsikter.

Ungefär så här föreställer sig kanske Aftonbladets kulturskribenter den amerikanska frikyrkliga högerradikala våg som är på väg in över Sverige. Pastorerna där ser ut som ”surfer dudes”. På bilden ser vi en typisk ”surfer chick”, Tulsi Gabbard. Men hon är demokratisk senator från Hawaii så kanske ändå acceptabel för kulturskribenterna … om det nu inte var så att hon också är major och tjänstgjort i Irak och Kuwait. Så där föll hon igenom. Och så gillar Trump henne. Och så är hon hindu. Ja, det kan inte vara lätt att var kulturskribent på AB. Inget är någonsin vad det synes vara.

Oj. Expressen ägnar i dag sin kultursida åt två böcker om Knutby.

Oj, igen. Aftonbladet ägnar i dag sin kultursida åt en text som varnar för högerradikalism i de svenska frikyrkorna.

Ibland är det tydligen helt rimligt att utgå från att en religiös riktning i sig kommer att generera handlingar som fel.

I AB skriver Tomas Poletti Lundström varnande:

”Mer troligt är att det hela tiden funnits en tendens till högerradikalitet inom den svenska frikyrkan. Den behövde bara hitta rätt tidsanda för att få luft.”

Jaha. Hans text förklarar inte riktigt vad det är som är så farligt med den där ”högerradikaliteten” han fruktar.

De exempel han nämner är predikanter som bett tillsammans med Trump, eller som sagt att Black Lives Matter splittrar samhället och leder till kaos. (Lite svårt är det väl ända att inte hålla med om att BLM lett till kaos, kravaller, misshandel och plundring. Eller?)

En av de amerikanske väckelsepredikanter Lundström särskilt fruktar ser ut som en ”surferdude”. Hans inflytande i den svenska frikyrkligheten är svår att mäta menar Lundström.

Då börjar jag förstå hans oro. Även jag skulle av estetiska skäl finna det rätt motbjudande om alla i frikyrkorna skulle börja se ut som Patrick Swayze i ”Point Break”.

Men … det har varit så att, det är så att och kommer med största säkerhet att vara så att det frivilliga hjälparbete de svenska frikyrkorna gör för människor i Sverige och Tredje världen inte motsvaras av liknande verksamheter som utvecklas av andra religiösa eller politisk riktningar i Sverige.

Det vilar en förblindad förmätenhet över den kritik som sådana som Lundström riktar mot frikyrkorna; han varnar för dem utan att riktigt kunna förklara hur de skulle utgöra en fara för det svenska samhället (ja, förutom då det där med att alla skulle börja se ut som ”surfer dudes” … och kanske stödja Trump. Förresten, undrar hur Lundström ser på ”surfer chicks”? Är de lika farlig? Tulsi Gabbard, senator från Hawaii är ju en typisk ”surfer chick” och dessutom demokrat. Borde väl vara acceptabel ändå?)

Vad Lundström själv gör för att bidra till en bättre värld förutom att sitta och häcka på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet är oklart. Att dricka te med inbjudna imamer bidrar väl inte riktigt till att världens fattiga och förslavade får det bättre.

Frikyrkorna arbetar för att människor i tredje världen ska lära sig att hjälpa sig själva.

Sådana som Lundström vill istället att Europa och kristenheten ska lägga sig i fosterställning och be om ursäkt för sin existens. Varför? På de svenska kultursidorna är det vanligt med svepande, antydande texter om hur farligt det är med kristendom, framförallt av det frireligiösa slaget. Där framförs också ofta tankegången att religiös extremism är en naturlig följd av den kristna tron.

Kan ni tänka er en artikel på kultursidorna som hävdade att islamism är en naturlig följd av islam.

Nej, just det.

Ett uttryck för allt detta självhat är intresset för Knutby. Trodde ni marknaden var mättad efter alla dessa böcker, reportageserier, filmer, dokumentärer och poddar?

Inte då.

I dag skriver Expressens huspastor Joel Halldorf om två nya böcker i ämnet. Han anser att de ger honom såväl ”teologiska som mänskliga insikter”.

Tillåt mig tvivla – utan att ha läst böckerna. En av böckerna är skriven av Peter Gembäck som var en av pastorerna i församlingen, den andra är en bok som skildrar hur det var att växa upp i församlingen.

Att Halldorf skriver som han gör beror på att om man som kristen i dag vill få det utrymme som Halldorf får … ja, då måste man visa sig bekymrad över den egna tron och vad den kan leda till. Evangelium måste i Sverige predikas med böjt huvud.

Fast risken då är förstås att ingen hör vad man säger.

Borde inte Halldorf istället i sin text konstaterat att intresset för Knutby är ett utslag av just västerländsk självbestraffning, man letar efter sådana sjuka celler i samhällskroppen som Knutby utgjorde och ägnar sedan all sin kraft åt att utforska dem för att de inte ska metastasera ut i resten av kroppen.

Det har gått 15 år sedan morden i Knutby. Än har vi väl inte nåtts av rapporter om andra perversa frikyrkopastorer som anstiftar mord på sina fruar med hjälp av älskarinnor?

Misshandel och trakasserier verkar heller inte vara något problem i församlingarna.

Förvisso var församlingen i Knutby sjuk. Men den är borta.

Den sjukdom som lever kvar är den som yttrar sig i det fortsatta och omfattande intresset för Knutby. Kanske dags att vi pratar om vad det intresset är ett symptom på.

Och medan det på kultursidrona ältas hur farliga frikyrkorna är omskärs i Sverige muslimska pojkar med lödkolv, muslimska flickor med rakkniv och i den religionens namn förtrycks – och även mördas – kvinnor.

De offren är många, men dokumentärerna, poddarna och TV-programmen om dem är få.

"Det finns ett litet småfegt sätt att ta sig an diskussionen – och det är att tala om kristendomen som grundval för västerlandet och att det är kristna värderingar som format vår civilisation."

Möjligen får de flesta i västerlandet numera sin uppfattning om gott och ont från Disneyfilmer.

En religion som utvecklats i fel riktning, som bara blir alltmer förtryckande för de egna troende och farlig för de icke-troende måste mötas med förbud i västvärlden.

Det finns en mycket märklig argumentationsgång som dyker upp i diskussioner om islamistisk terror; den innebär att man hävdar att de som är islamistiska terrorister inte vet något om islam.
Argumentet finns i två varianter.
1. Terroristen har ett dåligt grepp om Koranen, typ: han kan inte recitera tillräckligt många suror.
2. Om nu terroristen ändå visar sig kunna recitera ett inte föraktligt antal suror så säger man att han inte förstår deras innebörd och att de är tagna ur sitt sammanhang.

Argumentet framförs gärna av representanter för det muslimska prästerskapet och upprepas förstås mer än villigt av icke-muslimer som tror att frågan egentligen gäller sådant som muslimska invandrares rättigheter i deras nya land.
Och det är ju inte det en debatt kring dessa frågor egentligen gäller.

De tidiga kristna frälstes och värvades under en period då den teoretiska grundvalen var svag – och dessutom lite känd – det som höll samman de urkristna församlingarna var ju tankar och bud så enkla att de i dag närmast skulle uppfattas som memer.

Inte ens de tolv apostlarna värvades av Jesus genom mer ingående teoretiska resonemang. Det var inga föreläsningar från Jesus sida som fick Filippos, Tomas eller Jakob att hänga på. Andreas och Petrus fick förvisso en rejäl fiskfångst – men som teologisk skolning lämnar det väl en del att önska.

Alltså – frälsning och omvändelse till en tro är (oavsett religion) ofta en fråga om en uppenbarelse i ögonblicket – en upplevelse av något större – inte en följd av idogt tragglande av skrifter och urkunder.

Så en ung invandrare som sitter i svenskt fängelse för misshandel, rån, allmänt småtjuvande och vapeninnehav – och där konverterar till islam gör något som är tämligen vanligt i fängelser.
Här är det värt att påminna om att frälsning i fängelsemiljö inte är förbehållet individer som har sina kulturella rötter i länder som domineras av islam – människor som blir frälsta in i en kristen tro är ju inget ovanligt i sådana miljöer – i USA är det till och med tämligen vanligt.
Men det talas väldigt lite om detta eftersom de som blir kristna under sin tid bakom murarna ofta går in i ett nyktert, skötsamt och strävsamt liv efter frigivningen – i vilket fall går de inte efter frigivningen in hos närmaste skräddare och ber honom sy en självmordsbombarväst.

Eftersom frälsning således i både islam och kristendom kan komma efter uppenbarelse och upplevelse kan vi inte gärna hävda att bindgalna, mordiska IS-terrorister inte har rätten att hävda att de är goda muslimer.
Egentligen lika lite som vi kan frånerkänna Göran Greider rätten att kalla sig kristen efter det att han sett Jesus i sitt kök i Årsta.
Jag skulle kunna hävda att Greider inte är någon riktig kristen eftersom Gud garanterat inte tycker att vi ska betala 99 procent i skatt och bara få behålla en procent som "fickpengar".
Men det vore ju fel sorts diskussion – Gud håller sig inte med partibok eller en skattepolitik.
På samma sätt är en god, fredlig och välintegrerad imams avståndstagande från IS och hävdande att mördarbandet inte står för islam tämligen poänglöst – eftersom medlemmarna i mördarbandet faktiskt uppfattar sig som muslimer.

Tycks det som en orättvis jämförelse? Tycker du att man inte kan jämföra en märklig syn på skatter med mord och terror?

Men den är ju inte det minsta orättvis. Och det är skillnaden i det man jämför som är själva poängen.
Religioners farlighet eller ofarlighet kan inte bedömas efter deras urkunder och ursprungliga berättelser och genom de strider som förts om vilken tolkning som är den rätta.
De kan endast bedömas över tid och genom hur de utvecklas.
Och om vi ser hur kristendomen utvecklats så kan det inom ramen för den förvisso uppstå märkliga riktningar som Svenska Kyrkan eller lätt vrickade frikyrkor med 42 medlemmar i den amerikanska mellanvästern.
Men detta kan inte jämföras med de krafter som utvecklats över tid inom islam – IS, Al-Quaida, Al Nusra, talibanerna – och som om det inte räckte med det har vi stater som Turkiet, Pakistan, och Saudiarabien; stater som förtrycker sina egna invånare (i Pakistan hålls dessutom hundratusentals kristna som slavar) – och de understödjer internationell terrorism.

Det finns inga kristna terrornätverk som med blod och svärd och automatkarbiner och med hänvisning till Bibeln försöker upprätta Guds rike på jorden – och döda otrogna (Det närmaste vi kommer där är väl The Lords resistance army i Uganda.)
Det finns heller inga korsfararstater som understödjer sådana kristna terrornätverk.
Förvisso finns det kristna fundamentalister i USA – men ingen kan ju hävda att de spelat någon roll för landets invasioner i Västasien.

Man behöver inte vara troende av något slag för att inse att kristendomen har bestått provet – den har utvecklats i en fredlig riktning – den kännetecknas mer av sin vilja att hjälpa människor – även de som är av annan tro – eller ingen tro alls. En uppräkning av de övergrepp som begås av präster inom olika kyrkor i dag påminner oss förvisso om offrens lidande – men kan inte på något sätt jämföras med det som sker i islams namn.
Islam däremot fungerar som plattform för olika terrorgrupper och terrorstater som för ett krig inte bara mot dem som anhängarna anser är otrogna och kättare inom islam utan också mot hela västerlandet.

Det har gått 1500 år – och islam fortsätter i sin kulturkrets att vara plattform för och grogrund för förtryck, orättvisor, död och misär.
Rimligen borde religionen därmed ha bevisat sin egen farlighet – vilket förstås inte innebär att varje muslim är en potentiell terrorist eller på minsta sätt ska förnekas fri- och rättigheter.
Det innebär bara att västerlandet måste föra en hård idékamp mot islam och hävda att det är en religion som är oförenlig med de värden som utvecklats i den västerländska civilisationen.

Och det är nödvändigt att snabbt enas om hur och i vilken form religionsutövandet när det gäller islam ska begränsas.

De fri– och rättigheter vi har i västerlandet är ett skydd för att vi ska kunna leva enligt våra grundläggande värden. En religion som islam som utgör ett fundament för en kultur som står mot våra värden och hotar dem kan alltså inte omfattas av religionsfriheten.