”Jag motsätter mig helt dueller. Jag anser dem vara oförnuftiga och jag vet att de är farliga. Och en synd. Om någon skulle utmana mig skulle jag vänligt och förlåtande ta hans hand, och leda honom till en tyst och undanskymd plats och där döda honom”. (Mark Twain)

Någon mil nordost om Washington ligger det lilla samhället Colmar. Vandrar man genom den stora parken där, längs den lilla å som har sitt utflöde i Anacostiafloden, kommer man till en avskild plats. Vill man företa denna promenad kring midnatt och är rädd för spöken bör man kanske undvika att nynna på USA:s nationalsång ”The Star Spangled banner”. 

Risken är då att man lockar fram Daniel Key, en av de många gengångare som – enligt lokalbefolkningen – vandrar där mellan träden. Att just rader som ”Oh, say can you see …” skulle frammana denna gast beror på att Daniel Key var son till Francis Scott Key som skrev stycket under 1812 års krig mot England. Unge Daniel kan ju få för sig att pappa är ute och letar efter honom.

Och på något sätt känns det som utmärkande för amerikansk historia. Francis Scott Key skrev inte bara landets nationalsång utan var också en framstående jurist – han var en av de advokater som försvarade Aaron Burr när denne anklagades för landsförräderi 1808, en rättegång som kom att definiera gränserna för presidentens makt liksom vad som ska betecknas som landsförräderi. (Gränser som förvisso blivit lite flytande sedan dess.)

Sommaren 1836 tillhörde Daniel Key besättningen på en båt på väg hem till USA. Under seglatsen grälade han och hans vän John Sherborne om hur snabb en ångbåt skulle kunna vara. Trätan övergick efterhand i öppen fiendskap och när de gick i land var de i alla fall ense om en sak, de förolämpningar de kommit att rikta mot varandra innebär att de båda hade rätt att begära upprättelse.

Alltså måste det bli en duell. 

De stämmer möte i den där dungen vid den lilla ån som redan då fått namnet Dueling Creek. Där dör Daniel Key, 22 år gammal.

USA är ett land där sönerna faller långt från äppelträder, och där republiken förfaller generation för generation.

Skogsområdet där detta utspelar sig kallas än i dag Badensburg Dueling Grounds.

Just den här duellen tillhör nog de mer fåniga som utkämpats på denna plats. Och som ni förstår av att jag använder ordet ”fånig” kan jag föreställa mig att det ändå finns dueller som på något sätt och i någon mening ter sig som tämligen rimliga.

På den plats där Daniel Key dog kom mer än 50 dueller att utkämpas, antagligen var det fler. Men eftersom denna sedvänja periodvis var förbjuden skedde en del av uppgörelserna i lönndom.

Den som tycker att dueller låter som ett ociviliserat sätt att hantera personliga och politiska motsättningar kan begrunda de strider vi nuförtiden ser utkämpas i USA.

En av stridsfrågorna i dag är den om valfusk, och 1819 ledde ömsesidiga anklagelser om sådant förfarande till en duell mellan två sysslingar; den före detta senatorn Armistead Thomson Mason och översten John Mason McCarty.

McCarty var högst motvillig inför tanken på en duell och föreslog andra former av tvekamp för att förlöjliga Masons utmaning; varför skulle man inte istället avgöra det hela genom att båda hoppade från Capitoliums kupol? Eller genom att båda satte sig på en varsin kruttunna och därefter antände stubinen? Och om de nu måste till en duell – varför nödvändigtvis med musköt eller pistol? Varför inte dolkar?

Till slut tvingas McCarthy gå med på en traditionell duell för att inte bli offentligt brännmärkt som pultron – och det blir han som överlever.

Rimligen borde demokraternas valfusk i dag kunna åtminstone begränsas i omfattning om  den förfördelade parten kunde utmana dem som organiserade fusket på en gammal hederlig duell.

Även nutida motsättningar i USA om handelspolitik (gentemot exempelvis Kina) skulle kunna avgöras genom duell.

Sådana oenigheter avgjordes nämligen också på ett mer gentlemannamässigt sätt förr. 1808 utkämpas en duell mellan kongressmannen Barent Gardenier, federalist, anhängare av en stark centralmakt och motståndare till president Thomas Jefferson på ena sidan och på den andra har vi kongressdelegaten George W. Campbell. Debatterna mellan de två har blivit allt hetsigare efter det att Gardenier angripit regeringens handelsembargo mot England och Frankrike. Efter hand har också personliga förolämpningar utväxlats.

Det måste bli en duell – och båda överlever. Campbell dock kanske hellre hade stupat för Gardeniers kula för att på så sätt slippa den plåga han utsattes för under sin mycket korta tid som finansminister då han 1814 försökte rädda landets kreditvärdighet trots att Washington var ockuperat av britterna.

Och hur många gräl förs inte i USA sedan årtionden om hur landets vapengrenar ska utkämpa alla sina krig – och var de ska utkämpas?

Finns det inte en logik i att sådana meningsskiljaktigheter avgörs genom en duell mellan dem som har motsatta åsikter?

Det skedde 1820 i den mest kända duell som utkämpats i Bladensburg Dueling Grounds, den där Stephen Decatur förlorade livet. Han befann sig då på höjden av sin bana. Som sjöofficer hade han genom sin ledarförmåga etablerat USA som en sjömakt och besegrat både fransmän och britter till sjöss.

Och nedkämpat nordafrikanska pirater.

Men nu hade James Barron återvänt från den exil han befunnit sig i efter att en  militärdomstol 1808 suspenderat honom från hans tjänst som befälhavare över USA:s flottenheter i Medelhavet. Barron ansågs ha varit försumlig vilket lett till att han förlorade sitt skepp till britterna.

Trots att åren gått sedan denna händelse fortsatte Decatur att lufta sin kritik mot Barron i Washingtons salonger och Barron utmanade Decatur på duell.

Barron visade sig vara den som var stadigast på handen.

Verkar mitt förespråkande av dueller som ett sätt att avgöra politiska frågor ociviliserat? Jag kan svårligen se att dueller skulle vara mer ociviliserade än det vi ser utspelas i USA just nu.

Vi skulle få mer allvar i politiken med dueller.

Förvisso är det inte givet att bäste man i politiskt avseende skulle vinna duellen.

Men det är det inte nu heller.

Och över tid tror jag ändå det skulle ha en renande effekt på frågan om vem som styr och ställer; krukor och krakar skulle undvika att försöka bli valda.

Den mest kända duellen mellan politiker i USA skedde dock inte i Bladensburg, utan 1804 i Weehawken, New Jersey. Det är förstås den mellan Aaron Burr och Alexander Hamilton. Enda problemet med den var att den inte skedde långt tidigare.

Och jag är inte duell-fundamentalist, jag kan givetvis tänka mig obeväpnade former av envig.

Rövkrok kanske skulle fungera i Sverige.

Man får laga efter lägenhet, lär oss ett ordspråk. Men ibland blir det lite trasigt i alla fall.

Under eftermiddagen tog jag en kopp kaffe på Ritorno. Men jag fick ingen riktig ro att läsa i den medhavda boken, för vid bordet bredvid satt tre höga polischefer och diskuterade det predikament de hamnat i.

Det var förra länspolismästaren Carin Götblad, Maria Mikko som varit på nationella operativa avdelningen samt den tidigare regionpolischefen Ulf Johansson.

Som så många andra Stockholmare diskuterade de sitt boende, men deras problem är väl kanske lite speciella. Det här är vad jag kunde uppfatta av samtalet.

CG: Vad ska vi göra? Alla i media jag oss nu för de här förbannade lägenheterna. Och det talas om en utredning.

MM: Vi behöver ett under. 

UJ: Ja, i så fall var det ju dumt att vi vräkte den där pingstpastorn bara för att Carin skulle få sin sexrummare med sex kakelugnar. Hade vi haft pastorn kvar kunde väl han kanske fixat ett mirakel för oss andra.

CG: Men nu vet jag! Ni sa det! Under är ordet! Vi säger att det hela var en under-cover-operation!

MM: Jaha, och vilka skulle vi låtsas vara? Och vilka ville vi komma åt?

CG: Vi säger att det var en operation för att knäcka den svarta bostadsmarknaden.

MM: Säger vi det hamnar vi i ännu mer i klistret. Jag tror inte man får använda ordet ”svart”  för att beskriva en typ av brott. Adminstrativ rasprofilering kallas det visst. Vad vi minst av allt behöver är att få afrosvenskarna efter oss igen.

CG: Som vanligt missar du poängen Maria. Men OK. Vi kallar det en operation riktad mot illegal handel med hyreskontrakt.

UJ: Du menar att vi skulle försöka kränga våra kontrakt och när någon är beredd att slanta upp en mille eller två så…

CG: Då slår vi till!

MM: Men är inte det brottsprovokation? Det skulle aldrig hålla i rätten.

UJ: Du har nog rätt. Ingen lär ju höra av sig till en polischef och fråga om de kan få köpa ens kontrakt svart. Då måste vi gå ut och erbjuda personer vi tror skulle kunna vara intresserade och då blir det en provokation.

CG: Jajajajajaja! Jag har det!

MM: Vad? 

CG: Vi säger att vi tagit de här lägenheterna för att vi vill undvika brottsprovokation.

UJ: Eh …

CG: Vad stirrar ni på mig för? Ni tänker så smått hela tiden. Det här med provokation är otroligt användbart. Vi kan inte bara klara oss själva ur knipan, vi kan få stopp på all kritik av polisen, i alla sammanhang. För eviga tider.

MM: Carin, jag tror du måste vila. Ta igen dig. Du har för mycket att göra. Då blir det så här. Först jobbet, och så ska du promt städa hela sexrummaren själv. Ska jag i alla fall inte skicka upp några polisaspiranter som hjälper dig med dammsugningen?

CG: Tyst och lyssna. Annars finns det tjänster på hittegods för dig. Så här är det. Vi får ju kritik för att vi inte griper tillräckligt många langare, mördare och rånare i förorterna. Men vi säger att det kan vi inte göra eftersom vi inte kan vara i förorten.

MM: Kan vi inte vara i förorten? Som sagt, ska jag skicka upp några aspiranter? De kan ge dig massage och ett fotbad också.

CG: Men käften kvinna och fortsätt lyssna. Tänk efter. Om vi visar oss i förorten börjar de kasta sten på oss. Eller hur?

UJ: Jo.

CG: Vår närvaro provocerar dem att begå ett brott, våld mot tjänsteman. Vi får inte ägna oss åt brottsprovokation, alltså kan vi inte åka ut till förorterna. Och då kan vi heller inte lösa brott och gripa mördare och andra brottslingar.

MM: Carin, förlåt. Nu fattar jag. Du är ett geni.

UJ: Briljant på min ära. Men hur hjälper det oss tre?

CG: Enkelt. Om det är brottsprovaktion att poliser visar sig i förorten måste vi i den högsta polisledningen föregå med gott exempel och placera oss så långt från förorten som möjligt. För vad skulle vara mer provocerande för medlemmarna i gängen än åsynen av tre toppchefer i poliskåren? Det är därför vi valt att bo i lägenheter i exklusiva fastigheter i Vasastan. Säkert avstånd.

MM: Fantastiskt. Stiftelsen ska faktiskt ge hjälp till behövande poliser och vi behöver hjälp. Ju större chef man är desto större är behoven av att föregå med gott exempel och visa hur man i praktiken undviker brottsprovokation.

UJ: Nu gäller det bara att få media att nappa på den här kroken.

CG: Inga problem. Ring den där Catomeris på Aktuellt, han verkar ha rätta synen på det här med vikten av att man undviker provokationer. 

(Vi inledde gårdagens sändning av Radio Bubbla med en hälsning till Carin Götblad – men vi hann förstås avhandla mycket mer: somaliska pirater, Hunter Biden, och polska gym.)

Demokraterna, ett parti där bossarna ägnar sig åt tagande av mutor, utpressning, penningtvätt och ... vapenhandel med islamister.

En capo dei tutti i capi diskuterar med sin företrädare om olika former av "Pay-to-play".

Varje gång Donald Trump skickar iväg en tweet om hur korrumperade Demokraterna är tas det i svenska medströmsmedia som bevis på hur okunnig och förvirrad presidenten är. I statsradions USA-podd tyckte de häromdagen att ett uttalande från Trump om att Demokraterna ägnade sig åt korruption och valfusk var så befängt att de skrattade åt det.

I USA-podden medverkar det statsradion kan uppbåda av egna experter, ibland någon inbjuden.

Vi talar alltså om personer som är betalda att på heltid följa politik i USA och de skrattar åt påståenden om att Demokraterna är ett korrumperat och brottsligt parti? Demokraterna är ju ett blodsugande brottssyndikat som får maffian att framstå som en lite, lite mer påträngande variant av Rotary.

Det vet vi som följer utvecklingen på vår fritid, och utan att göra det på heltid med betalning av staten. Märkligt, eller hur?

Nedan några få exempel på brott och korruption i en del av Demokraternas starkaste fästen i USA. Ett mycket litet urval. Jag skulle kunna skriva en bok i frågan.

Och varför får du aldrig läsa om detta i medströmsmedia? Eller om Obamas, Clintons, Bidens och Pelosis kopplingar till dessa korrupta, penningtvättande politruker?

Alltså, nedan ett axplock gjort på tre timmar och med brott begångna av Demokrater som avslöjats av federala åklagare tillsatta av Donald Trump.

San Francisco

I San Francisco har den federale åklagaren åtalat Mohammed Nuru för tagande av mutor och bestickning. Nuru var chef för stadens enhet för offentliga arbeten och ansvarade därför bland annat för drift, och underhåll av offentliga byggnader samt ibland uppförandet av dessa. Han hade rykte om sig som en man som fick saker gjorda. Möjligen hade inte alla som ansåg det riktigt en aning om hur mycket han fick gjort, och hur han gjorde det.

Han satt i en position där han kunde dela ut lukrativa kontrakt på utförande av tjänster för stadens räkning, och han delade ut dessa kontrakt till dem som betalade bäst.

I samma svep har man klippt till mot Walter Ting Lok Wong, en privat entreprenör som i årtionden arbetat med att ordna byggnadstillstånd. Ville man ha något fixat gick man till Wong slantade upp och så kom han tillbaka med rätt papper, kontrakt och licenser.

När Wong arresterades anande många att det var början på att en större härva skulle nystas upp – eftersom han i decennier arbetat med att påverka stadens styresmän på olika områden. Wong har också lovat bistå den federale åklagaren med dokument och bevis mot andra inblandade.

Och snart kom nästa gripande. Sandra Zuniga greps för sin inblandning i affärerna och dessutom för penningtvätt. Zuniga är inte vem som helst, utan är borgmästarens ”fix-it director” som hon beskrivs i pressen – alltså både borgmästarens högra och vänstra hand. I sig en prestation att hon också hann med att ta mutor och tvätta pengar.

San Francisco har haft en Demokratisk borgmästare i snart 70 år och det är inte första gången Demokraterna skakas av avslöjanden om korrupta och brottsliga högt uppsatta politiker. Det är bara fem år sedan en av Demokraternas delstatssenatorer dömdes för affärer med kinesisk maffia samt vapenaffärer med islamister.

Den senaste affären kommer att pågå ett tag och leda till flera gripanden, nu när man har en person i toppen på maktpyramiden man kan sätta press på. Och det finns flera ”sealed indictments i ärendet” med namnen hemligstämplade. Det är en metod åklagare använder när de vill sätta press på misstänkta och sådana som ännu inte delgivits misstanke.

Michigan

I Michigan har den federale åklagaren väckt åtal mot Demokraten Antonio Morrocco för att i mer än 20 år i sin position som ansvarig för ett countyts offentliga arbeten tagit mutor. Han har dessutom genom en av sina medarbetare två gånger varje år tvingat byggentreprenörer och andra som han ordnat kontrakt till att köpa biljetter till de middagar han anordnade för att få in kampanjpengar. Varje år fick han in några miljoner på detta sätt.

Utredningen har pågått i två år. Mer än 20 politiker och företagare har hittills dömts i jakten på Antonio Morrocco som hela tiden varit det öppet uttalade målet.

Massachusetts

Här har den federal åklagaren åtalat Demokraten David Nangle för att ha nallat stora belopp av offentliga medel för att kunna bekosta ett liv i lyx samt betala de egna spelskulderna. Pikant nog satt Nangle i en kommitté för etiska frågor.

Samme federale åklagare satte också nyligen fast den Demokratiske borgmästaren i staden Fall River för att denne tagit betalt privat för att dela ut licenser till försäljare av marijuana för medicinskt bruk samt begärt procent på omsättningen.

Eftersom den federale åklagaren Lelling verkar ha en outtömlig energi har han på den senaste tiden också hunnit få två topp-Demokrater i Boston fällda. Stadens turistchef samt den som ansvarade för Bostons samordning med federala myndigheter visade sig ha pressat företag på pengar.

Och nu verkar Lellings sikte inställt på borgmästaren … som förstås är Demokrat.

Maryland

I februari i år dömde Baltimores borgmästare Catherine Pugh (Demokrat) till tre års fängelse för tagande av mutor och skattebrott. Ett av hennes upplägg var att hon krävde av dem so ville ha kontrakt med staden att de skulle köpa stora volymer av en bok hon skrivit.

Skandalerna i stadens Demokratiska parti kommer att bli fler. Nyligen erkände sig Cheryl Glenn, en av ledarna för delstatens svarta Demokrater, skyldig till att ha tagit mutor för att dela ut licenser för marijuana- och alkoholförsäljning. Och hon har lovat att samarbeta med den federale åklagaren och avslöja fler exempel på korruption.

Och så här skulle jag kunna fortsätta. Topp-Demokraten i Los Angeles som nu ska åtalas för tagande av mutor, de demokratiska bidragsskojarna i Florida, den pågående stora utredningen mot demokraterna i Illinois och Chicago.

Och inte minst de federala åklagarnas attack mot fackföreningen UAW, som alltid varit en del av det demokratiska partimaskineriet. Där fick ordföranden avgår när det visade sig att han fifflat till sig tio miljoner kronor. Minst. Men någon gång får man sätta stopp i en utredning.